måndag, oktober 20, 2008

Recension: The Other Hell (1980)


The Other Hell har legat i min DVD-hög i evigheter nu. Kanske runt ett år, kanske något mindre. Anledningen att jag köpte den var först och främst på grund av Bruno Mattei, en regissör som jag försöker se allt av. Nun-genren i sig har aldrig intresserat mig. Men ack vad överraskad jag blev när jag avslutat dessa nittio minuter galenskaper!

Det händer obehagliga saker på ett nunnekloster och flera av den dör på bisarra och obehagliga sätt. Alla anser att det är djävulens verk, men eftersom det är 1980 så finns det skeptiker. En av dem är Fader Valerio (Carlo De Mejo) som anser att det hela beror på självbedrägerier, vanliga självmord och eventuellt... en galning som går lös bland nunnorna!

Men desto längre han befinner sig på klostret desto mer indragen blir han i galenskaperna. Fler människor dör, övernaturliga saker verkar inträffa och lång där nere i källaren verkar en häx-nunna stampa omkring bland rykande kittlar och lik! Dessutom, vem är den apatiska nunnan och vem går omkring och döljer ansiktet med en sjal hela tiden? Och varför hatar den perverterade trädgårdsmästaren katten? Och varför...

Frågorna är många i denna hejdundrande filmklassiker! Och långt ifrån alla besvaras. Men det är det som gör den så tilltalade. Det är långt ifrån någon välsmord maskin vi får se, och allt verkar inte hänga ihop. Tekniken falerar ibland och det är både oskärpa och porrfilmsljussättning stundtals.

MEN den är så full av energi, perversion, blod, roliga och bisarra scener och ett skönt gäng intensiva skådespelare att det är lätt att förlåta svagheterna. Mattei lyckas gjuta stämning i Fragassos ovanligt jämna manus, och det blir aldrig trist. Faktum är att varken manus eller regi tillåter några döda punkter eller dialogscener som bara är till för utfyllnad. Det finns något för alla i denna satanistiska nunne-film.

Effekterna är oftast enkla, ibland extremt enkla, på gränsen till det uppenbara (till exempel bäbisen som uppenbarligen är en docka), men fungerar fint i röran. Det flyter jämna floder med blod, ett fenomenalt eldstunt (som ser riktigt farligt ut) bjuds det på och Carlo De Mejo är så där lagom skägg-hunkig som man bara kunde vara under den här tiden i världshistorien. Faktum är att mer eller mindre är en giallo, fast med en twist som bryter av mot normen.

Dessutom, som om inte själva filmen vore nog innan, så dyker det uppe en skådespelare från Burial Ground på slutet (slemsnubben med mustaschen!) mot slutet, och skriver under att detta är första gradens trash. Men vilken bra trash!