lördag, oktober 04, 2008

Recension: Return of the Evil Dead (1973)


Efter att Tombs blev en stor framgång så kändes det väl oundvikligt att Amando skulle göra en tvåa, och två år senare kom då Return Of The Evil Dead med mer slakt, mer naket och mer stockfootage!

Vi är tillbaka i samma trakter igen, och den där staden som jag nämnde i recensionen av första filmen (och som jag stavade fel rejält och jag nu igen har glömt stavningen på) verkar mer befolkad än någonsin. Nja, i alla fall så är det en liten stad som ligger i närheten av riddarnas kära ruiner. Den här kvällen ska det bli skoj. Man ska dumt nog fira avrättningarna av riddarna, något som man gjort i ett par hundra år. Tony Kendall spelar den före detta polisen Jack Marlowe, numera fyrverkeri-expert, och uppdraget är att ge stadsborna en fantastisk fyrverkerishow.

Han har hyrts in av den extremt onde och skamlöse borgmästaren Duncan (Fernando Sancho - som fan i mig är briljant), en man som kontrollerar och styr hela samhället, inklusive sin flickvän, Vivian (Esperanza Roy) och ett gäng hejdukar. Men det visar sig att Jack och Vivian haft ett förhållande en gång i tiden och givetvis blommar det upp lite heta känslor igen. Detta gör borgmästaren fly förbannad och svartsjuk...men han hinner inte hämnas förrän stadens miffo nummer 1, Murdo (José Canalejas - som blir märkligt lik Stephen King i make-up) lyckas väcka riddarna till liv igen... och de vill givetvis ta ihjäl varenda festivaldeltagare!

Det här är en intressant rulle på flera olika sätt. Den är betydligt mer traditionellare än ettan, med en story som vi sett både före och efter. Till exempel vandrar den mer in på Night of the living dead-område i och med att våra hjältar barrikerar sig i kyrkan. Sedan så har man återanvänd en mängd material från ettan, men inga direkta riddar-attacker, gore eller naket - utan bara de enormt snygga scenerna när riddarna vaknar upp, när de rider omkring i slow-motion och så vidare. Detta gjorde mig lite oroad, men ju längre filmen gick desto mindre sånt blev det. Men trots det återanvända materialet så verkar Amando ändå fått per pengar till den här. Det är betydligt mer action, statister, scenerier, betydligt mer gore (även om filmerna inte är SÅ blodiga) och - i mitt tycke - jämnare skådespeleri.

Lysande scener avslöser varandra, och de är för många för att räkna upp just nu. Dock så medverkar borgmästaren i nästan alla dessa scener på något sätt, vilket betyder att han är en lysande skurk. Slutet är vackert och stämningsfullt och det var nog inte bara jag som tänkte på Hitchcocks Fåglarna där. Sedan kunde jag heller aldrig sluta tänka på John Carpenters The Fog, som på något sätt kändes väldigt, väldigt lik denna film.

Toppenfilm alltså, och nu blir det nästa konstverk i serien!