lördag, oktober 11, 2008

Recension: Texas Chainsaw Massacre 2 (1986)


Det har skrivits så mycket om Texas Chainsaw Massacre 2 att jag inte tänker fördjupa mig allt för mycket i ämnet. Men jag älskar denna närmast kaleidoskopiska, färgsprakande, vulgära och dialog-vitsiga uppföljare. Tobe Hooper var en smart kille. Han förstod att det inte skulle kunna gå att upprepa skitighet från den första filmen, som ändå var ett barn av oerfarna filmstudenter på en minimal budget.

Här hade Hooper en, ser det ut som i alla fall, fet budget levererat av legenderna från Cannon Film. Han skulle göra tre filmer för Golan-Globus, och alla tre floppade, vilket är förbannat synd. I alla fall har Hooper, som även är medproducent, vräkt på med det visuella och där första filmen är klaustrofobisk och mörk så blir det här stora svepande kameraåkningar och en scenografi och ljussättning som skulle kunna komma från en Mario Bava-film. Det kunde inte ha blivit bättre.

Något som Hooper verkar ha varit missnöjd med var att så få förstod att första TCM var en svart komedi (han riktade in sig på att få rating PG faktiskt, men något gick uppenbarligen snett), så därför så är detta en väldigt tydlig svart komedi. Humorn är makaber och sadistisk och Hooper går gärna för långt, både med de vansinniga dialogväxlingarna och våldet som är utdraget och... faktiskt ganska roligt. När L.G. McPeters, vår hjältinnans trogna sändningstekniker, vaknar upp efter att blivit slagen i huvudet ett dussin gånger med en hammare och sedan skinnflådd, och fortfarande känner det där behovet av att spotta, kalla henne för "darling" och sedan dö med det sista ordet "shit", visar på stor humor.

Humorn går vidare med Dennis Hoppers bisarra skapelse Lefty Enright, en polis som för länge sedan fått snurren efter att under många, många år velat hämnas sina syskons dödsfall i den första filmen, går klädd som en storstadscowboy och visar senare i filmen ett fenomenalt handlag med motorsågsfighting - allt till predikningar om att "skördetimmen är här" då han aggressivt försöker såga ner den nöjespark ("Texas Battle Land") där familjen SAWyer gömmer sig.

Familjen i sig är fantastiskt. Jim Siedow som Drayton Sawyer är så pervers som han kan bli, men en enormt mängd grova ord och förmaningar, samtidigt som den där tomma hajblicken då och då gör sig till känna. Det är ett komiskt geni i arbete, och det är lite synd att vi inte fick se Jim i så många andra roller. Bill Moseley spelar Chop Top, vietnam-veteranen och hippiens med en stålplatta i huvudet som han hela tiden pillar bort skinn från och äter upp. Med hjälp av en ståltrådsgalge. När han skriker "Nam Flashback" efter det att Leatherface råkat såga honom i huvudet av misstag är otroligt roligt. Leatherface själv, eller Bubba som han faktiskt kallas, är en tragiskt och djurisk skapelse som upplever den första kärleken - och den första motorsågsimpotensen i mötet med radio-DJ'n Stretch - coolt spelad av Caroline Williams. Det minspel (eller ögonspel snarare) som han arbetar med, speciellt i samband med sina bröder, är som hämtat från någon gammal slapstickfilm.

Som ni förstår har jag inte mycket negativt att säga om den, men jag antar att det har med att göra vilket humör man är på också. Många skulle nog föredra en uppföljare i samma stil som ettan, men jag gillar det vågade greppen att göra en anti-TCM, så långt ifrån orginalet som möjligt - och med mer gore, humor, vilda och konstiga idéer (pommes frites-huset t ex. skön detalj) och en osannorlik rock'n'roll-känsla!