söndag, oktober 26, 2008

Recension: The Unholy (1988)


Jag önskar att det fanns en bra svensk variant av "cheesy". Personligen tycker jag inte "Ostig" är lämpligt, och det säger inte så mycket. För mig är "cheesy" något som är kul, underhållande, eventuellt bra, men absolut inte tråkigt eller uselt. The Unholy, en hyfsat bortglömd åttiotalsskräckis förtjänar absolut epitetet "cheesy".

Det finns är kyrka där präst efter präst blivit mördad vid altaret, halsen bortsliten och den enda ledtråden är kontakten med servitrisen Millie (Jill Carroll), som jobbar på en lokal satanist-klubb under ledning av den sympatiska, men lätt slemme, Luke (William Russ).

Efter att ha överlevt ett fall från tio våningar så anser den katolska kyrkan att Fader Michael (Ben Cross) är ett utmärkt val att ta över den farliga församlingen. Han anses ha "gåvan", i alla fall insisterar den blinde Fader Silva (Trevor Howard) det.

Som väntat så tar Millie kontakt med Michael, och det dröjer inte länge förrän han dras in i en satanisk hemlighet där kampen står om världsherraväldet!

Detta är verkligen ett barn av sin tid. Det är åttiotal i modet och musiken, färgerna är starka, ljuset starkt och ibland blir det lite sexigt softad bild. Inget fel i det, i alla fall inte om man gillar de smaklösheter som kunde ske i slutet av åttiotalet. Även om det visuella tenderar att ta övertag (jag hade föredragit en mer realistisk stil) så blir den i alla fall inte trist. Långt ifrån. Det som gör att filmen fungerar extra bra är fina skådisar som Ben Cross, Hal Holbrook, Ned Beatty och Trevord Howard. Att satanisten Luke faktiskt är en intressant karaktär som nödvändigtvis inte är ond gör det hela betydligt intressantare.

Hur är det på gore-fronten då? Helt okey måste jag säga. Det är mycket, mycket blod och riktigt grafiska efter-dödsfall-scener, komplett med sönderslitna halsar och tarmar och annat najs. Det tar sig mer mot slutet då det blir mer grafiskt, det vill säga när man får se mer vad som sker, och det coolaste där är en helvetestripp med en del blodiga sekvenser. Ingen splatterorgie, men fullt godkänd.

Sedan har vi det slutgiltiga gummimonstret då... Ja. Tanken är god. Och det är ganska stort. Men ack så illa genomfört. Det är lätt att förstå varför det finns så få helbilder på det, då det mest påminner om en vinglig giraffunge där det stapplar fram mellan kyrkbänksraderna. Sedan är det två mindre gummimonster också, spelade av dvärgar givetvis.

Kul och blodig rulle helt enkelt.