måndag, oktober 06, 2008

Recension: Wax Mask (1997)


Tanken var att Wax Mask skulle bli Fulci stora comeback. Med en fetingbudget, delvis finansierad av fransmännen (det land som troligen först geniförklarade honom), stabil producent i form av Dario Argento, effekter av Stivaletti och åter bakom kameran: Sergio Salvati. Tyvärr, tragiskt nog, så lyckas Fulci avlida mitt i förberedelserna... och det blev istället Stivaletti som fick ta över regin...

Det är tidigt nittionhundratal och en man och en kvinna blir brutalt mördade i Paris, av en man med järnhand. Deras dotter blir vittne till mordet, men klarar sig i övrigt oskadd. Tolv år senare har dottern Sonia (Romina Mondello) vuxit upp till en lovande kläddesigner och får jobb på Boris Volkoffs (Robert Hossein) kommande vaxmuseum, en grand guignol av fasansfulla och blodiga vax-scenerier.

Men givetvis så finns det ugglor i mossen, och i Rom, där Sonia nu bor, kommer en våg av mystiska dödsfall och försvinnande. Och är det inte så att vaxdockorna i Volkoffs museum påminner lite för mycket om de försvunna människorna? En ung lovande reporter, Andrea (Riccardo Serventi Longhi) som är alltid för nyfiken kärar ner sig i Sonia, men börjar också luska i Volkoffs museum och hans minst sagt skumma medhjälpare...

Ja, hade Fulci regisserat den här och fått utöva sin magi i alla fall en sista gång så hade det blivit ett mästerverk. Nu blev den inte alls dålig, bara lite... jämn. Lite mainstream, men vissa inslag av extremvåld och naket. Men tänk vad Fulci hade kunnat göra med de fantastiska scenerierna, kläderna, de bisarra vaxfigurerna och våldet? Vissa delar av Fulci finns fortfarande kvar. Vissa karaktärer som andas Fulci mer än något annat, vissa detaljer som är för makabra för att någon annan skulle ha tänkt på dem. Men Stivaletti gör trots allt detta ett okey jobb. Det är lite TV-mässigt, men fungerar väl som historia.

Sergio Salvatis foto är utmärkt, men tyvärr så märks det att det inte är lika inspirerat som det brukar vara. Som om han tappade intresset när Fulci dog. Tyvärr så gör inte Atlantics utgåva saken bättre, en utgåva som försvisso är i widescreen och med italienska som tal, men uppenbarligen är tagen från en riktigt trist och platt video-master.

Men jag gillar den trots allt, trots alla brister. Det finns en gore-scen som är sensationell, och osar av Fulci och Argento i allt sitt grafiska våld. Inget offscreen här heller! Som hämtat från Mother of tears eller The Beyond. Musiken är vansinnigt vacker och scenografin och skådespelarna över det italienska medelsnittet. Robert Hossein som Volkoff är givetvis bäst, men Umberto Balli som hans assistent Alex är minst sagt bisarr och obehaglig.

En grymt ojämn film, som kanske lite väl orättvist oftast får utstå sågningar.