lördag, oktober 25, 2008

Tripp till Finland: Ett sällskap av fula heterosexuella män


Det är inte speciellt orginellt, men jag nynnade på banjoduellen från Den Sista Färden allt för många gånger under denna tripp med Amorella, Viking Lines (eller NGLI som de verkar heta nu för tiden) stolthet. Jag nynnade för att klientelet på båten såg ut att ha skrapats ihop med en spade från botten av en alkiskrog i Borlänge.

Ett veritabelt smörgåsbord av sprit, sex och mat. Allt i en salig blandning. Det är som om Finland och Sveriges samlade fula heterosexuella män har samlats på samma ställe, i sällskap av damer som uppenbarligen tror att det är snyggt att klä sig som en öststatshora. Jepp, fula heterosexuella män. Utstående ögon, magar hängades i alla vinklar, illasittande kläder, människor som kanske aldrig kommer att föröka sig och skaffa barn. Det finns inga som går att kvalificera som snygga eller attraktiva, här super man sig redlös och hoppas i säng med något som rör sig, kräks i det minimala badrummet och sedan raggla tillbaka genom korridorlabyrinten av indentiska korridorer, famla efter nyckelkortet och sedan drömma sig bort i en svettig trång säng.

På scenen spelade ett uselt coverband som drog alla låtar som förväntades. Slipsgubbar började sprattla loss i dessa märkliga danser som oftast går ut på att fäkta med armarna upp och ner, och runt omkring låtsas personel tycka det är skitskoj att torka upp spyorna efter den där hårdspacklade kvinnan med pumps som försökt göra sig attraktiv för kvällen. Det var underhållande, det ska sägas, och jag drog en svängom på dansgolvet eftersom jag blev uppsliten av en kollega - men det bjöd jag på, men det är inget jag gör om. När jag närmare 02.00 lullade tillabaka till hytten så trodde jag att jag var aspackat, tills jag insåg att det var båten som svajade så hårt att man gick i rejäla zickzack-mönster över heltäckningsmattan.

Ner för trappan, snabbt mot sängen. Men det är givetvis fel trappa, fel nedgång. Allt ser likadant ut. Jag svänger runt hörnet för att se om det är där jag bor, men där sitter det svarta plastsäckar tillfälligt upptejpade på grund av renovering. Jag vänder, går över hallen och in den andra korridoren. Där står rökardamen, som hela tiden tände cigaretter i förbjudet med rökning-zonen, lutat mot väggen och verkade ful. Tack och lov kunde jag ta en korridor innan jag kom fram till henne och hittade så småningom min hytt.

Under tidig morgon så anlände vi uppenbarligen till Åbo - vilket annonserades ut allt för högt i en högtalare i hytten, och där måste också en oerhörd mängd finnar klivit på, för nästa morgon satt de i drivor i barerna och söp, eller svajandes med magen hängandes utanför byxlinningen med en grogg i handen, ovanligt skickliga på att hålla balansen i korridorerna. På scenen stod ett ännu värre dansband än det som roade kreti och pleti kvällen före. Oengagerat och dåligt. Men vad gör det? Ingen lyssnar egentligen på vad de spelar, huvudsaken takten är fast så att det går att stuffa runt en stund med människor som för några sekunder ser snygga ut i discoljuset.

Finlandslåt är primitivt. Det är som om man stiger in en en riktigt, riktigt sunkig italiensk porrfilm från 1984 där ingen är vacker, alla klär sig vulgärt och männen anser att sexighet är lika med en guldlänk på handleden och snabbt lånad slips där den smala delen är längre än den breda.

Det sista jag tänkte på när jag lämnade båten (givetvis med en flaska rött, en toblerone och ett storpack Lakrisal i väskan) var hur man rastar hundar på båten? Tar man bara ut dem på däck så får de bajsa på den fina färgen och låta kisset fångas av den brutala vinden? När man tänker på sånt så inser man att det kanske var bra att man slapp en fönsterhytt. Hundbajset som skulle regna ner utanför hade nog ändå bara förstört utsikten.