måndag, oktober 27, 2008

"Vet Du Vad Du Lyssnar På?" av Jacob Aranza - rädd för rebeller...


För mycket länge sedan fick jag läsa en bok. Det var en enarmad pastor som stack den i mina händer och sade "det här borde du läsa". Så jag läste, skrattade och lämnade tillbaka boken. Nu, ungefär tusen år efteråt så kom jag över samma bok igen, i sin fina och omedvetet komiska svenska översättning, voila:

"VET DU VAD DU LYSSNAR PÅ?"

Författaren är Jacob Aranza, "en av nutidens mest framstående unga pastorer i USA". Efter att ha blivit pånyttfödd i en värstingskola och befriad från den farliga rockmusiken så blev han under en period den främste kämpen mot den fruktansvärda rockmusiken som drog med sig hela USA's ungdomar ner i det syndiga musikträsket. Fint för honom, men resultatet blev en rolig bok.

Tillåt mig att citera baksidestexten (och alla citat är med tillhörande felaktigheter, precis som i boken):

"Vad är så djävulskt med rock and roll? En hel del!

Den påverkar tiotals miljoner både ungdomar och vuxna i USA, Sverige och andra länder.
Rockmusiken är genomsyrad av lyrik som lovprisar knark, homosexualitet, våld och trots.
Det finns en ännu farligare sida. Det är det som kallas hemliga baklängesbudskap. Otaliga rockgrupper använder sig av denna påverkningsmetod i sina inspelningar, Miljoner tonåringar - som varje dag lyssnar på rockmusik i timmar - är inte ens klara över, att budskapet finns där.
Många av de budskap, som läggs in på skivorna genom baklängesmaskering är intimt knutna till satantillbedjan och trolldom och uppmuntrar till onaturliga sexuella förhållanden och användade av narkotika.
Farorna med hemliga baklängesbudskap avslöjas av Jacob Aranza.
En toppaktuell bok för tonåringar!"


Texten säger mycket och är en effektiv genomgång av innehållet i boken. Boken inleds med ett förord av Louisianas senator Bill Keith, som avslutar sin text med:

"Förhoppningsvis kommer vi alla bli så chockade, skrämda och upplysta att vi gör något åt situationen".


Vette fan om det blev så.

Aranza är naturligtvis väldigt fascinerad av baklängesbudskap och citerar en mängd obskyra forskare och psykiatriker som lägger fram "bevis" för hur farligt det är med baklängesbudskap. Bland annat så noterar Aranza denna underbara liknelse:

"Vad Yarrol verkligen menar är om någon säger till dej: "Satan är Gud" skulle du omedelbart neka till det eller din "säkerhetsventil" skulle inte godta det. Men om du hör "Dog si natas" en massa gånger, som baklänges betyder "Satan är Gud", så "översätts" det av den högra (eller den skapande) delen av hjärnan och lagras som fakta".


Som en notering så måste jag dock påpeka att "Dog si natas" inte blir "Satan är Gud", utan snarare "Satan is God". Men det är väl en bagatell i det här ämnet. Vidare referear Aranza till vandringsägnen om Coca Cola-reklamen på en biograf, där subliminala budskap av Cola och Popcorn skulle ha höjt försäljningen under pausen med 59 %.

Sedan blir det en liten baklängeshistoria där naturligt The Beatles nämns, speciell med det vita albumet och John Lennons ljudexperiment Revolution 9. Aranza väver också in myten om Paul McCartneys död här, vilket bidrar till underhållningen. Electric Light Orchestra får sig givetvis en släng av sleven också, då ofta använde sig av baklängesexperiment och även drev med hela fenomenet med albumet Secret Messages.


En av mina favorit-bildtexter. Torrt och koncist.

Queen omtalas givetvis fler gånger i boken, och har ett eget litet segment. Mycket bygger givetvis på Freddie Mercury och hans homo/bisexualitet och utmanande framtoning i tajta byxor (detta med män i "supertajta" byxor nämns faktiskt inte mindre än tre gånger i boken). I Queens fall så hävdar Aranza att refrängen i Another One Bites The Dust blir "Decide to smoke marijuana, marijuana, marijuana"! Själv hävdar jag att att det snarare blir "Tsud eht setib eno rehtona".

Men förutom diverse homosexuella onaturliga handlingar hos Freddie och David Bowie så är det tyvärr ganska lugnt på den fronten. Istället frodas gamla myter som att Ozzy bet huvudet av en fladdermus och att Hotel California handlar om Anton La Veys satanskyrka. Seen that, done that liksom. Men det sålde säkert som smör i solsken.

Höjdpunkten är givetvis genomgången av alla farliga artister under den här perioden (därbland Bette Midler och Mia Farrow, samt en notering att den amerikanska satirikern Phil Ochs tog livet av sig, indirekt troligen på grund av trots och homosexualitet): Black Sabbath, REO Speedwagon, Led Zeppelin (som det skrivs MASSOR om), Deep Purple, Rainbow, Elton John, John Denver, Alice Cooper, Dr Hook, Beach Boys, Judas Priest, Rolling Stones, Bee Gees, Pink Floyd och en mängd andra artister! Vill ni veta mer om vad han anser om vissa så kan jag citera det vid ett annat tillfälle, så önska på!



Boken är på 113 lättlästa och vansinnigt underhållande sidor och det är en orgie i fantastiska påståenden, citat och omedveten komik. Jag vill dock dela med mig av några av Aranzas visdomar, bland annat detta som uppenbarligen gäller "rebeller" och andra som sätter sig upp mot auktoriteter (t ex lärare och föräldrar). Man kan alltså, som läsare, checka sig själv om man är rebell:

"1. Rebeller gör aldrig allt det de blir ombedda.

2. De är aldrig fullständig ärliga mot sig själva och andra.

3. De är "Skylla-ifrån-sig-människor", som alltid skyller på andra och aldrig sig själva.

4. De vill överge det som är fel, men de vill behålla sina rättigheter. Precis som Saul vill de göra sig kvitt det dåliga men behålla det, som de tycker om.

5. De ifrågasätter alltid andras auktoritet. "Vad är du för en, som alltid skall tala om för mig, vad som är rätt eller fel". Precis som Saul, som förnekade Samuels beskyllningar.

6. De är stolta och tänker stort om sig själva. Saul var sådan.

7. De är aggressiva i sin attityd. "Jag har rätt och du har fel", istället för att vara ödmjuka och ta reda på fakta för att komma fram till sanningen."


Inte helt oväntat så påminner samtliga punkter oss om Jacob Aranza och hans budskap, ovanligt träffsäkert - men det insåg nog inte Aranza i sin religiösa frenesi.

Något som jag saknar är att KISS (felaktigt) anses vara en förkortning av "Kids In Satans Service" (och KISS anses också vara det mest vulgära bandet i vår tid vid ett tillfälle i boken) men det uteblir att AC/DC ansågs stå för "Anti-Christ Devil-Child". Istället påpekar Aranza att AC/DC är ett slang för bisexualitet - något som jag aldrig själv hört talas om.

Jag avslutar med mitt favoritcitat ur boken, som subtilt bygger vidare på Aranza skräck för rebeller:

"VARNING: Rebelliskhet slutar alltid med död!"

Fred Anderson

(Klicka förresten på bilderna för en närmare titt på texterna)

Boken utgavs av:

Teen Challenge och ES-Produktion.
Svensk översättning: Mailis Östmo
Första (och troligen enda) upplagan 1985