måndag, november 17, 2008

Man kanske borde dra sig undan och nollställa allt?


Att världen, och kanske främst Sverige - eftersom det känns mest aktuellt - börjar bli allt mer cyniskt är tragiskt. Vi börjar, med hjälp av en borgelig regering och ganska otrevliga högervindar få ett allt mer och mer känslolös samhälle. Moderaterna kryper för religiösa exremister i form av KD, SD börjar bli lika "stort" som KD - vilket är märkligt då det bara visar hur det svenska folket blir mer egotrippad än det har varit förut. Man röstar frivilligt fram ett parti med nazi-kopplingar och ett starkt hat mot människor som inte är "svenska". Jaja. Så är det väl. Det är allt tecken på att det välfärdssamhälle som vi en gång hade börjar gå under.

Jag har funderat, ganska länge ska tilläggas, på att överge det sjunkande skeppet då jag faktiskt - trots att jag inte är någon patriot - inte orkar se gamla hederliga Sverige vackla mer och mer för cynism och pengakåthet. Maud Olofsson pushar för att vi ska höja pensionsåldern, vilket naturligtvis inte handlar om att man ska låta människor må bra av att arbeta, utan för att man sparar in rejält med pengar på det. Desto längre vi arbetar, desto mindre pension hinner vi plocka ut, och sedan dör vi och ännu lite fler feta ministerlöner har ramlat ner i sina Armani-fickor. Maud kan glömma att jag tänker arbeta ett enda år längre. Troligen så kommer jag försöka förtidspensionera mig betydligt tidigare än så. Pengar är inte så viktigt, jag är inte speciellt bortskämd och har alltid klarat mig och mått bra utan stålar - även om de är trevliga att slösa naturligtvis.

Just det, slösa? Jag har aldrig slösat pengar i hela mitt liv. Det ska ni veta. Jag spenderar mina pengar glatt och på sånt jag vill ha. Det är för mig inte att slösa. En del snålar och lever ett torrt liv för att sedan köpa ett hus som de får betala av för resten av livet, sedan blir det skilsmässa, bråk om ekonomin och sedan får frugan huset ändå. Det är slöseri med pengar. Hade jag haft barn eller funderat på att skaffa barn så vore det att slösa med pengarna. Jag vill inte betala någon annan person uppväxt under arton år. Jag lägger de pengarna hellre på resor med min man. Och fler filmer till samling. Så slöseri har aldrig skett i mitt liv.

Men i alla fall. Överge det sjunkande skeppet. Det vore fint. Dessutom har jag äntligen träffat någon som håller med mig fullt ut i den teorin. Gregory givetvis. För det är trist att kasta sig i livbåten och hamna på en öde ö och börja om på nytt alldeles ensam. Några få gånger i mitt liv har jag uppnåt total fri. Det har varit långt bort. Långt bort från Sverige, från SD och nazzar, från Kristdemokrater och cyniska människor som vill sko sig på andra. Vi har inte talat samma språk, men det är snarare en fördel då det inte behövs språk för att kunna få ro. Jag är ingen naturromantiker. Jag har aldrig förstått mig på snestaket, röda små hus med vita knutar, kossor i hagen och nyskördade potatis. Inte varit min grej tyvärr.

För att jag ska kunna uppnå frid så behöver jag nollställa livet runt omkring. Bort med alla saker man har samlat på sig, bort med stället man bor på, bort med jobbet, bort med pengarna, bort med allt som styr ens liv. Gregory styr inte mitt liv, och det gör inte heller mina vänner eller min familj, så de får givetvis vara kvar. Men all onödig materia runt omkring. Allt skit som riskerar att få en att falla ner i nostalgi och sentimentalitet. Allt skräp. Allt man trodde var viktigt eftersom man betalade för det. Allt som kontrollerar ska bort.

Nu börjar jag låta som en sådan där seriemördare som fyller anteckningsbok efter anteckningsbok med feberdarrande paranoia. Så jag ska sluta. Blev för mycket motsägelser i texten, men säg den som inte säger emot sig själv?