torsdag, november 27, 2008

Mannen som gör vad som faller honom in


Mitt huvud exploderar. Det är en fläkt som är avstängd på den översta våningen på jobbet. Det innebär att det skapas ett baksug som i sin tur gör att ett fruktansvärt piiiiiiiipande ljud bildas från vår ytterdörr. Sjukt, minst sagt. Som om Scanners har blivit verklighet. Dessutom sätter sig ljudet så hårt att jag även får nackvärk av det hela. Fan. Apa. Mupp.

Det är julklappstider. Enligt Nordea så köper svensken kulklappar för i snitt lite över femtusen kronor varje år. Och det är en minskning på åtta procent. Herregud. Och det snackas om kris. Vilka är det som köper egentligen? Givetvis några få högavlönade, men resten verkar inte spendera så mycket. Där ser man vilka som bestämmer normen i det här landet. Själv ska jag faktiskt köpa några julklappar. Oftast blir det något till morsan och hennes gubbe samt också nåt till Gregory. Jag minns när man var yngre och gamla tanter som var vän till familjen gav en julklappar. Ett år fick jag en lergök, en sån där som man blåser i och skapar ett ljud. Inte en sådan man kastar upp i luften och skjuter på, även om jag naturligtvis ville det.

Annars har egentligen mitt begär för julklappar mer eller mindre försvunnit. Önskar jag något så är det mjuka paket med sådant som man inte orkar köpa själv: kallingar, strumpor och nån tröja. I år har jag önskat mig sängkläder och långa gardiner, men jag måste leverera lite mått till morsan innan jag vet om det kan bli verklighet.

Jag har inte hunnit se en enda film under hela veckan. Trist. Har faktiskt inte riktigt haft lust för det. Flytten är på gång och det har varit roligare att arbeta med bilder eller att ligga och läsa kvasi-vetenskap i sängen. Säng ja. Snart får vi en riktig säng. En stor säng. Tror den i alla fall är 1,80 bred, vilket verkligen känns som något fantastiskt med tanke på den sängen jag sovit i nu - som delar på sig under natten och gör att kall luft strömmar upp rakt mot ryggen.

Är det inte så att jag måste följa mina drömmar? Jag var ihop med en idiot ett bra tag. Han gjorde alltid sitt bästa för att trycka ner mig och påpeka att jag var en sådan "drömmare". Men jag är en drömmare. Jag är en sån där tokstolle som har fått för sig att han klarar av det mesta, bara det inte handlar om höga höjder och trånga utrymmen. Som en extremt blygsam variant av Forrest Gump (och betydligt smartare). Jag påstår inte att jag är bra eller ett geni på något jag gör, men varför ska man vara det? Det finns filmskapare i Sverige, som producerar skitfilm som ingen ser (jag har själv deltagit i vissa av dessa) och som tror sig ha talang. Vilket är okey. Men samtidigt tror de att de är intelligenta. Vilket känns lite tragikomiskt. Jag tror inte jag påstår sådana saker, jag bara göra söker. En del blir piss, en del blir bra.

Herregud, jag liknande mig just med Forrest Gump. DET är både tragiskt och roligt. Och felaktigt. Jag är nog mer lik "Mannen som gör vad som faller honom in" - varken smart eller dum. Han bara finns.