tisdag, november 18, 2008

Märsta Centrum - Une triste ville


Jag kände mig tvungen att gå ut och föreviga Märsta Centrum i Söndags - som ni såg i det föregående inlägget. Det är faktiskt det fulaste centrumområdet jag någonsin sett. Och då orkade jag inte ens ta bilder på hela, med tanke på det våta vädret.

I Märsta så dör centrumkärnan... ja, hela tiden. Som den där grisen som vikingarna slaktade varje kväll i Valhalla. Till och med när de försöker sig på Märstakalaset eller någon liknande folkfest så slutar det vid 14.00 på dagen, och sedan fortsätter kalaset på de sunkiga pizzakrogar som finns i trakten. Ibland finns det bara fester där det aldrig blir någon feststämning, och Märstas själ är som en enda stor partypooper. Det fungerar bara inte, folk låtsas gäspa och går hem tidigt efter festmiddagen och skyller på söndagens tvätttid. Det är Märsta i ett nötskal.

Det känns som om man ville göra något av torget, en samlingsplats för allt och alla. Men det slutade med att det blev så stort att ingen vågar gå där. Istället sitter några enstaka gubbar i hörnen och folk hukar intill väggarna för att inte hamna i skottlinjen för allas blickar. Som silverfiskar på ett badrumsgolv.

Ahlberg hette visst arkitekten bakom detta mästerverk av tristess. Vad tanken var är helt omöjlig att ens föreställa sig. Var tanken ett fort? En medeltida borg där pilbågsluckor och balkonger för katapulter har ersätts med världens minsta skyltfönster och lägenheter för tetravin-tanter och övervintrade alkisgubbar med raggarmundering och en ständigt klirrande system-kasse? Poliskontoret ligger, som en extra ironisk touch, ovanpå varuhuset Lusthuset - som är fyllt med sidenblommor, porslinsvas-kitch, doft-ljus och kylskåpsmagneter. Lusthuset har ständigt öppet och ständigt rea. Polisen har ständigt stängt och en skylt tillverkad i Word som säger att man kan ringa 112 i händelse av nödsituation. Hurra.

En gång i tiden fanns det en skivbutik i Märsta. Jag köpte mina första vinylskivor där, Beatles givetvis, men nu ligger där bara ett postkontor och dammar. Videobutiken var en gång också en spännande upptäcktsfärd i barnförbjudna skräckfilmer. Nu lyser svenska deckar-filmatiseringar från väggarna, Lindsay Lohan-komedier och den tunnhåriga mannen bakom disken ler inte ens när vi ger honom våra pengar. Ett jobb som alla andra.

Livet i Märsta blir inte roligare än så.