tisdag, november 18, 2008

Recension: Amityville 3-D (1983)


Jag är egentligen inte förtjust i någon av de mer legitima Amityville-filmerna. Ettan var stentrist, tvåan var aningen bättre men saknade någon form av nerv. Trean, Amityville 3-D, är i alla fall påkostad och på den tiden, trendigt, tredimensionell... men inte övrigt ganska intetsägande.

Tony Roberts spelar John Baxter, en undersökande journalist som är expert på att avslöja paranormala bluffmakare. Hans kompanjon är Melanie (Candy Clark). Just denna kvällen så befinner de sig i det legendariska Amityville-huset där ett äldre par ska hålla en seans. Givetvis är det totalbluff och våra hjältar avslöjar allt. Men John har svårt att släppa huset och finner att det är till salu... det dröjer givetvis inte länge förrän han köper det och ämnar flytta in och skriva sin stora roman.

Hans dotter, från ett tidigare äktenskap, får ett rum i huset - det berömda rummet med husets "ögon" och det dröjer naturligtvis inte länge förrän det börjar osa bränt. Både Melanie och Johns tidigare fru, Nancy (Tess Harper) upplever otrevligheter och när personer i deras närhet börjar dö så börjar det gå upp för John att huset faktiskt är besatt på riktigt.

Han tar hjälpa av en forskare, Elliot West (spelad av sköne Robert Joy) som med sin teknologi ska försöka ta reda på vad som händer mellan väggarna... och i det där djupa hålet som finns i källaren...

Det finns en del bra saker med Amityville 3-D. Tyvärr så pågår dessa kanske bara högst tio minuter av filmens nittio, och det gör att resten av historien blir ganska trist. Storyn är extremt tunn och trots att det uppenbarligen fanns budget och talang i produktionen så känns det ganska tamt. Mycket cirklar kring 3D-effekterna som försvisso fungerar ganska bra ibland, men också blir tröttsamma. Man kan inte berätta en historia enbart med saker som åker mot kameran. Typ.

Om hela filmen hade varit som finalen och de få dödsscenerna så kanske det hade varit den bästa i serien. Tyvärr så är det coola gummimonstret bara med i två-tre sekunder (högst!) och goret handlar mest om brännskadeeffekter och folk som kastas genom fönster. Iofs ganska välgjort och kul medan det sker, men det är på tok för lite. Extremt på tok för lite.

En detalj jag gillar är att det äldre paret som genomför seansen i början av filmen påminner om Ed och Lorraine Warren, som undersökte spökerierna (och tog en del fejkade foton från platsen) under mitten av sjuttiotalet. Uppenbar en liten spark i ändan på dessa bluffmakare som levde på folks rädsla för döda under många, många år.

Men men... lite satir och tre sekunder gummimonster gör tyvärr ingen film. Se hellre några av DTV-uppföljarna som kom under åren efter. De har mer underhållningsvärde, trots en tjugondel av budgeten.