måndag, november 10, 2008

Recension: Bloody Moon (1981)


"Francos slasher" brukar epitetet vara för denna film, och det kanske kan stämma. Fast på nåt sätt är det ändå mer en av dessa spanska giallos som oftast är ganska sevärda. Grundhandlingen i Bloody Moon är lika primitiv som man kan förvänta sig: fem år tidigare skedde ett brutalt mord på en skola, och nu är mördare rehabiliterad och finns i trakterna igen - hos sin incestuösa syster.

Naturligtvis börjar en svartklädd och maskerad person smyga omkring runt skolan, en språkskola kan tilläggas, och då och då blir en efter en av tjejerna blodigt mördade. Men här blir det ändå mer en spansk giallo, med familjeintriger, red herrings åt alla håll och kanter, trauman och allmän paranoia.

Mitt första möte med Bloody Moon var genom Pedro Almodóvars Matador, där en av karaktärerna sitter och onanerar till filmens blodigaste scen. En fin hyllning från Franco-beundraren Almodóvar. Sedan såg jag en holländsk DVD som gav mersmak, och nu den helt oklippta och skamlöst snyggt restaurerade Severin-utgåvan. Visst, vissa sekvensern är av sämre kvalité - för att kunna få ihop en så komplett version som möjligt, men i övrigt ser filmen ut att ha kunnat filmats igår.

Åter igen har vi också en Franco-film som är ovanligt diskret. Manuset är enormt korkat, med logiska luckor som skulle kunna få Blödaren att verka vara en intelligent film, och försöken att vara lite trendigt ungdomlig faller pladask. Men å andra sidan så gör det inget. Franco öser på med fina tagningar, vackert foto och ett helt gäng riktigt grafiska och blodiga mord, men effekter som är bättre än vad jag sett förut i en Franco-film. Den beryktade sågscenen är cool som fan, även om dockan som får dö istället för skådespelerskan är riktigt, riktigt plastig.

I den trevliga intervjun med Franco som finns med på DVDn så verkar han inte helt nöjd med filmen, kanske för att den är så strömlinjeformad. Dessutom berättar han att han blev lovad av Pink Floyd skulle göra musiken, vilket var en av de tre anledningarna att han tackade ja till att göra filmen.

Det är ett rent beställningsverk, men Franco sköter sig finfint och levererar precis det som en sådan här film ska: blod, tuttar, gore, mer tuttar, blod och mer gore.