måndag, november 10, 2008

Recension: Deep Red (1975)


Så är den äntligen här, Studio S nya fina utgåva av Dario Argentos mästerverk Deep Red! En film som utan tvekan hör hemma bland klassiker som håller väldigt bra än idag. Jag gjorde det ultimata testet, tittade på den tillsammans med någon som aldrig har sett en Argento-film innan.

Pianisten Marcus Daly (David Hemmings) blir vittne till ett oerhört brutalt mord på sin granne, Helga Ulman, en dam som kan läsa tankar. Just denna kvällen har hon lyckats läsa av att det finns en mördare i publiken, och det blev också hennes öde. Marcus kan inte släppa mordet och har en stark föraning om att han missat något. Att det är något som inte stämmer med mordplatsen. I samma veva träffar han den självsäkra och kvickkäftade Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) som också börjar nysta i fallet.

Men desto närmare han kommer en eventuellt lösning, desto farligare blir det. Efter att själv precis undkommit den okände mördaren så börjar allt fler som haft med fallet att göra falla offer för mördarens brutalitet. Det hela leder till ett gammalt hus, fyllt av otrevliga minnen... och kanske lösningen på mysteriet.

Efter att vi hade sett filmen så vänder sig Gregory mot mig och säger "What a great movie!". Det är bara att instämma. Jag studerade Gregory under tiden vi såg filmen, och såg en åskådare som levde sig in i filmen. Han engagerade sig i jakten, han skrattade och uppskattade Marcus och Giannas fantastiska dialogskiften och var helt till sig över slutet - där den enda pusselboxen efter den andra öppnas, och avslöjar något oväntat.

Jag har sett Deep Red så många gånger att jag har svårt att räkna gångerna, men jag finner alltid något nytt. Det finns så många lager i den, och regin och fotot är extremt genomtänkt. Det känns som väldigt lite är lämnat åt slumpen, även om vissa saker bara antyds och lämnas till tittarna att fundera på. Dessutom är det en förbaskat brutal film, våldsammare än jag kom ihåg sedan senaste gången. Deep Red är ett vansinnigt smart och blodigt mordmysterium som förtjänar en plats på mästerverkshyllan.

Studio S-versionen kommer i en intressant 2-discare. Dels är det den långa italienska orginalversionen som bygger på relationen mellan Marcus och Gianna betydligt mer. Den har också ett riktigt bra filmanalytiskt kommentarspår med den danske regissören och filmvetaren Thomas Rostock som fick mig att se en massa intressanta detaljer och tolkningar som jag inte tänkt på innan. Sedan har vi också ett bra samling affischer, videoinstick, lobbykort och annat som kan intressera Argento-fantasten. Den kortare versionen är riktigt bra också, men nu i efterhand så kanske den är lite för kort i relationsbiten då Daria Nicolodis karaktär tenderar att försvinna. Det är nämligen just hennes och David Hemmings karaktärer som gör filmen så pass unik. Sedan har vi biografier och filmgrafier (där jag varit inblandad i båda kan tilläggas) och sedan, sist men inte minst, Luigi Cozzis dokumentär An Eye for Horror (2000) som är ett väldigt trevlig tillskott i en utmärkt utgåva.

Nu när jag tänker efter så visade jag The Card Player, en av Argentos minst omtyckta senare filmer, för en vän en gång. Han var inte det minsta intresserad av italiensk genrefilm och för honom betydde namnet Argento ingenting. Men efter att vi hade sett filmen så vänder han sig emot mig och säger "Vilken spännande film!" och myser.

Det är det som utmärker en stor regissör. Att få folk att leva filmen.