söndag, november 23, 2008

Recension: Devil Hunter (1980)


Igår kväll så invigde jag Gregory i Jess Francos underbara värld. Och naturligtvis var det Devil Hunter han fick se först av allt. När han skulle gå ut och röka på balkongen så sade han "Kan du pausa?" varvid jag bara tittade förvånat på honom. "Jag skojade bara!". Vilket inte förvånar mig, för det är skräp. Men inte vilket skräp som helst. Det är Jess Franco-skräp med Al Cliver som hjälte!

Supermodellen Laura (Ursula Buchfellner) blir kidnappad och en lösensumma krävs, sex miljoner dollar! Kidnapparna har gömt sig djungeln och ut skickas den tuffe, hårde och mustaschprydde hjälten Peter Weston (Al Cliver) tillsammans med sin kollega Jack (Antonio Mayans).

Men men. Säga den lycka som varar. Det visar sig att kannibaler håller till i samma djungel och då och då så blir de tvungna att offra en blondin åt en naken monsterman (Burt Altman) som vandrar omkring i djungel med stirrande ögon och ett ständigt grin över munnen.

När utväxlingen, pengar och kidnappningsoffer, går fel så splittras grupperna och Laura hamnar ensam ute i den vilda djungeln... och samtidigt så äter sig monstermannen igenom rollsättningen... ibland med ett leende på munnen.

Jadu. Nästa gång det blir en Jess Franco-film som Gregory ska se så blir det nog någon av hans mästerverk. Men å andra sidan, det kanske är bra att börja med äkta skräp? Nu låter jag i och för sig ganska negativ, men då missuppfattar ni allt. Förvisso är filmen extremt oinspirerad, ful och illa spelad - men liksom flera av Francos sämre verk så blir man ändå hypnotiserad av fulheten och det trista fotot. Folk gör inget speciellt, kvinnor åmnar sig nakna alldeles för länge och det är för mycket pubishår i närbild, goret är extremt taffligt och det zoomas mycket, hårt, länge och ofta ur fokus. Monstermannen, en muskulös gymnastkille vid namn Burt, får man se hela härligheten på och han verkar ha ganska kul med sina pingpong-ögon.

Filmen är som vanligt inspelad i något som absolut inte är någon djungel, utan mer någon klassisk spansk skog som man försökt göra lite mer djungelartad med klätterväxter. Statisterna, infödingarna, verkar vara alla från de lokala barbesökarna, en flintskallig fransman och några stackars spanska produktionsassistenter.

Det bästa med filmen är finalen som är helt oslagbar i sin trashighet: naken infödingskvinna åmar sig alldeles för mycket och sjunger med vibrato, Al Cliver klättrar som sextiotals-Batman uppför en bergvägg (dvs han krälar på marken medan kameran är vriden) och en fanastisk slutfight mellan Al och den helnäcka monstermannen. Det är osmakligt, roligt och aldrig tråkigt.

Rekommenderas varmt till de som har tålamodet.