lördag, november 15, 2008

Recension: Hannibal (2001)


Det tog många år, närmare 10 år, innan filmen När lammen tystnar fick en uppföljare: Hannibal. Författaren till böckerna, Thomas Harris, är känd för att skriva extremt långsamt och givetvis var uppmärksamheten stor när boken kom. Recensionerna var blandade – man visste helt enkelt inte vad man skulle tror. Istället för att satsa säkert på en hederlig ”nu-jagar-vi-seriemördare”-story så blev det något helt annat.

När filmen så kom, efter 15 rewrites och en del bråk, så var ju karusellen i full gång. Jodie Foster ville inte vara med och hoppade av, enligt vissa uppgifter för att manuset var för våldsamt. Men istället för att blidka stjärnan så tog man Julianne Moore istället, som enligt mig gör en fullgod insats. Jonathan Demme ville inte heller bli inblandad, men Anthony Hopkins, som den britt han är, kunde ju inte låt bli att få bli del av denna svarta saga.

Thomas Harris skrev medvetet Hannibal på ett annorlunda sätt. En av anledningarna var faktiskt att han inte var riktigt nöjd med filmatiseringen (enligt obekräftade källor) och ville skriva en historia som var mycket mer personlig och var svårare att ”mainstreama”. Jämförelserna med När lammen tystnar skulle oundvikligen komma, men genom att skriva Hannibal som han gjorde så blev det också en helt annan bok/film/genre.

Men åter till filmen. Efter att Ridley Scott regisserat succén Gladiator så var det nog många som blev förvånade att han tog sig an något så ”simpelt” som en uppföljare, men det var nog ett lyckad drag. Jonathan Demme, hur kompetent han än var med Lammen, skulle aldrig ha fått fram samma trollska och gotiska stämning som Scott. Jag har privat aldrig varit nån större fan av Ridley och tycker fräckt nog att detta är hans bästa film.

Varför den bästa? Jo, för trots att den bygger på en litterär förlaga och är en uppföljare så blev det på något sätt en väldigt personlig film – till stor del givetvis för att Harris gjorde den så personlig redan i bokform. Men just bara det knepet att gå ifrån den förväntade handlingen med jakt på en okänd seriemördare, ledtrådar och pyssel och knåp, och gå direkt till en hämndhistoria där Doktorn njuter av livet, hans offer är bitter och elak och där emellan så har Clarice Starling hamnat.

För den stora livsnjutaren i filmen är just Hannibal. Han gör bara det han tycker om och går bokstavligen över lik för att få sig ett jobb på det gamla biblioteket i Florence. Just bara att man på ett seriöst sätt (dvs inte som Freddy och Jason) vågar visa en lycklig seriemördare är beundransvärt.

Ridley leker glatt med slow-motion, uppspeedning, olika filter, ljud och vändningar på ett sätt som är föredömligt för en mainstream film från Hollywood, och det utan att det bara bli ytligt. Det syns att gubben har lekfullheten kvar och inte tänker låta sig bli politiskt korrekt i första taget. Jag kan tänka mig hur vissa nervösa filmbolagsdirektörer försökte få Ridley och producenterna att ändra på sig. Göra slutet lyckligare. Mindre svart. Men tack och lov lyckades dom inte så bra med det.

När jag senast såg om Hannibal så for mina tankar till italiensk sextio- och sjuttiotalsfilm (inte bara skräck) där man maximalt utnyttjar miljöer och musik. Till skillnad från Lammen så är den här filmen smutsig, men väldigt behagligt ren. Det är film helt enkelt. Realismen har tack och lov fått sparken och man bjuder på en visuell kavalkad av fantastiska miljöer och utmärkta skådespelare.

Jag tycker om klyschor och det finns vissa klyschor även här. Vissa har nämnt dom typiska italienarna som mer eller mindre är som hämtade från en serietidning eller kanske en fransk Louis De Funes-komedi från sextiotalet. Men man är uppenbarligen väl medveten om dessa klyschor. En av dom roligaste detaljerna är när Clarice talar med en italiensk snut i telefon. Han sitter då och ritar en kvinna (som kanske ska symbolisera henne i hans fantasi), naken och med stora bröst. Clarice i sin tur sitter och ritar en klyschig italienare med stor mustasch, rufsigt hår och en cigarrett i mungipan. Det är humor.

En av filmens bästa insatser gör (förutom Giancarlo Giannini som Kommissarie Pazzi) Gary Oldman som Manson, den bittre och hämndbenägne miljardären som många år tidigare blev svårt skadad i en av Hannibals påhitt. Hans ansiktet är totalt demolerat och han kan knappt röra kroppen, men under all make up så gör Oldman en så lysande insats att effekterna blir helt naturliga. Jag tänker inte på det som special effekter, utan som en verklig människa som sitter där.

På något sätt kan jag tänka mig att många människor har en inbyggd moral som säger ”stopp” när det kommer till att göra ”den onde” till ”hjälte”, men jag har alltid uppskattat det. Dessutom när Hannibal ändå är den lyckligaste människan i hela filmen och ser till att njuta av livet, även om det inte går så bra med andra ”ohyfsade” personer som han stöter på. Jag tycker att denna karaktär förtjänar det, det är bra.

Hur står det då till med Anthony Hopkins själv? Ja, jag tror nog han njöt av fulla drag under denna inspelningen. Han var själv delaktig i location-scouting i Florence och hjälpte till att fixa statister till vissa scener, det är inte många stora skådespelare som gör det. Speciellt om dom får ett hutlöst gage och bara behöver sova i sin dyra trailer mellan tagningarna. Men Hopkins har uppenbarligen en förälskelse i Hannibal och spelar ut ordentligt, men aldrig till överspel (som t ex i den groteska och dåliga prestation han gör i Bram Stokers Dracula). Han tar ut svängarna, men på ett sätt som gör karaktären bara mer njutbar. En av dom detaljer som han bakat in (i samarbete med manus givetvis) är hans tvetydiga sexualitet. Jag kan inte säga vad han tänder på egentligen, om allt bara är ett maktspel och att han egentligen inte föredrar någon av könen. Men uppenbarligen, trots sina handlingar mot Mason, så verkade han förälskad där. Samma sak med Clarice. Kanske är han bara förtjust i vackra människor? Den enda skillnaden mellan Mason och Clarice var att Mason var ”ohyfsad” och det fick han bita i gräset för.

Jag ska vara ärlig. Jag älskar den här filmen. När den kom på bio så var det årets bästa bioupplevelse. Jag har aldrig känt mig så berörd och nöjd av en film på länge och jag bara längtade tills jag fick se den på dvd. Nu har jag den givetvis på det formatet och ser om den då och då. Och den blir bara bättre.

Det enda jag hade velat att dom behållit i filmen är sidohistorien om Il Mostro. Det handlar om ett riktigt fall som fortfarande inte är löst, en seriemördare som härjade i mer än femton år i och runt Florence genom att skjuta ihjäl campande par och (om jag inte minns fel) ta nån del av kvinnans könsorgan. Scenerna, som finns med på extramaterialet hade fungerat utmärkt i filmen och gett den ytterligare dimensioner. Men man kan ju inte få allt.

Hannibal – en film man antingen älskar eller hatar. Och nu vet ni vad jag tycker IMHO :)