onsdag, november 19, 2008

Recension: I tre volti del terrore (2004)


I Sergio Stivalettis andra film som regissör, I tre volti del terrore, så försöker han sig på den svåra genren episodfilm. Det är få som lyckats få till det riktigt, och Stivaletti klarar det hyfsat - men långt ifrån perfekt. Men för oss som gillar lite mer cheesy italiensk skräck med åttiotalsvibbar så fungerar det nog bättre.

Tre främlingar möts på ett tåg. De lär känna en mystisk vetenskapsman och hypnositör vid namn Professor Peter Price (John Phillip Law) som visar de sin nya hypnos-maskin, en gyllene kul som öppnar sig och suger in dem en efter en i en läskig historia.

Först ut har vi två gravplundrare som bryter sig in i en gammal etrusk-grav och roffar åt sig lite guld. En av dem prövar en ring - men finner till sin fasa att den inte går att få av igen. Den förvandlar honom till en varulvsliknande best och han börjar döda folk åt höger och vänster...

I den andra filmen så är det en skådespelerska i Lamberto Bavas nya mästerverk, Demons 7, som följer med sin vän till en plastikkirurgiklinik. Där finner hon att vännen vill se ut som henne och naturligtvis så går det riktigt illa...

Sist, men inte minst, så får vi följa tre vänner som tänker campa intill en sjö. De blir varnade av en skum typ med mask för halva ansiktet att det kommer att gå illa för dem om de stannar. Gissa om de lyder honom? Naturligtvis så lurar det något riktigt hungrigt och argsint i sjön... och det är redan för sent...

Stivaletti har uppenbarligen haft en väldigt liten budget att arbeta med. Den filmad digitalt, men det är för det mesta snyggt och proffsigt med läckra kameraåkningar och snygg ljussättning. Dock skiner den låga budgeten igenom och alla tagningar känns inte riktigt okey, kanske beroende på tidsbrist eller en oerfaren fotograf. Känslan genomgående är italiensk skräck á 1988 - på gott och ont givetvis. Manusen till de tre episoderna är inte riktigt genomarbetade och dialogen hackar sig fram lite väl styltigt ibland.

Höjdpunkterna är givetvis specialeffekterna som är skapade av Stivaletti och hans team. Det blir en del saftiga gore-inslag och de monster som dyker upp är helt okey. Varulven är stundtals riktigt bra, men ser lite fånigare i helbild. Men det är en välgjord varulvsförvandling och några köttiga gorescener. Mittpartiet är lite lugnare på goret, men har schysta make-up effekter. Den sista delen har ett coolt sjöodjur som känns väldigt retro och stundtals ser riktigt bra ut.

Det är en grymt ojämn film. Väldigt ojämn. Men den är charmig och är gjord med kärlek och lite pengar.