fredag, november 14, 2008

Recension: In A Glass Cage (1987)


Jag sitter här och försöker samla ihop tankarna efter att ha sett Agustín Villarongas kontroversiella psyk-skräck-drama In a glass cage. Det är svårt, för jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska formulera mig...

Det första vi får se är hur en liten pojke är upphängd i kedjor från taket på en ruggig gammal källare. Utanför skiner solen, växterna grönskar och kontrasten är bara den underlig. Det är en gammal nazist som just har torterat och förgripit sig på pojken och han gör slut på honom med ett hårt slag från en planka...Ångesten blir sedan för stor och han går upp på taket på sitt stora hus i (fast det får vi aldrig reda på) Sydamerika...

Nu befinner sig nazisten i en järnlunga. Självmordsförsöket misslyckades och han är helt i sin frus makt, en kvinna som helst verkar vilja dra ut sladden och ta dö på honom. Men en dag så uppenbarar sig en yngling, Angelo, och mer eller mindre tvingar till sig jobbet som nazistens assistent och skötare. Han vet nämligen vad den sjuke har i sitt samvete och ett totalt maktövertagande i huset börjar ske. Det dröjer inte länge förrän Angelo avslöjar varför han är där...

Detta är som att få själen sönderskuren av en stor vass kniv, maken till obarmhärtig och fri film har jag inte sett på länge. Jag var faktiskt, trots att det är jag, rädd för att filmen skulle ha blivit renodlad explotation – det är så lätt med ett sånt bisarrt ämne – men manuset är så välskriven och skådespelarna så skickliga att man sitter som trollbunden och chockad i lite mer än 90 minuter. Att göra en film där det centrala temat är pedofili utan att gå över gränsen är svårt...men här har verkligen Viallorongo lyckats. Scenerna är otäcka och manuset är otäckt, ingen tvekan om saken, men det blir aldrig smaklöst och spekulativt.

Günter Meisner, en tysk karaktärsskådis, har vi sett som elak tysk i många filmer genom åren fram tills hans död 1994. Själv så minns jag honom från Pojkarna från Brazilien och andra små sjuttiotalsklassiker. Här skulle han mycket väl kunnat använda sig av sin patenterade nazist, men han blir, trots karaktärens bakgrund, fortfarande bara en plågad man som försöker hindra sina lustar. Han gör det så otroligt fint, speciellt också med tanke på att han 95% av filmen ligger i en järnlunga och bara har sitt ansikte och röst att arbeta med. Han är ett monster, men man skymtar människan också. David Sust som spelar Angelo har en kuslig uppenbarelse där man inte riktigt vet om han är en ”teen idol” eller en total galning. Han balanserar utmärkt på gränsen hela tiden och gör en stark insats.

Det är en vacker film, mycket blåtoner och grått, men enligt Villaronga har man strävat efter en metallisk känsla med enstaka glimtar av blodrött. Bildspråket är poetiskt (vad är det egentligen?) och tack och lov är frånvaron av ännu mer fysisk symbolik välkommen. Det finns så mycket som rör sig i själva historien som väger upp den delen. Det är rent och avskalat för det mesta. Intressant är det också att studera husets förvandling från dom första scenerna till slutet, här känns det som om Villaronga använt sig av samma idé som Hitchcock när det gäller att ge döda föremål känslor.

Det är skräck. Utan tvekan. Men det är lika mycket drama som politisk allegori. Man kan tolka den som en uppgörelse med nazismens och fascimens framfart, men jag ser det mer som en klar och ren förklaring på hur det går om man inte behandlar och respekterar barnen väl. Ont går igen och i det här fallet får nazisten/pedofilen/mördaren gå igenom allt som dom barn han förgripit sig på fick gå igenom. Utan barmhärtighet.

Slutet är kallt och binder ihop cirkeln mellan offret och gärningsmannen och det faktum att det inte alltid går så jävla bra. Jag hade önskat att man hade kunnat tolka det som tand för tand, öga för öga...men tyvärr, så trevligt får vi det inte.