måndag, november 17, 2008

Recension: The Last Broadcast (1998)


Fan också. Jag orkar inte skriva, men jag vill skriva. Jag vill berätta hur otroligt bra de första 85 minuterna i denna fejkdokumentär är. Hur den fängslade mig mer än Blair Witch Project (som den ofta, ganska orättvist, blir jämförd med). Jag vill berämma hur otroligt bra skådespelarna agerar, hur skickligt regissören bygger upp ett mysterium - ett mysterium som kunde ha fått vara ett riktigt mysterium om det så hade blivit så. Jag hade inte ens behövt ett slut. Det kunde ha slutat lika krytiskt som Blair-rullen.

Men fan också.

Allt det som jag skriver ovan stämmer, men det förtas helt och hållet av den vansinnigt dåliga slutet. Det är lika dåligt som om Helena Bergström skulle lansera sig själv som metal-sångerska i ett band med Bruno Wintzells lik. (vilket iofs hade varit intressant, intressantare än slutet på den här filmen). Allt faller ihop som ett korthus. Allt det som byggts upp i ett ovanligt välskrivet manuset går sönder, faller i bitar och skär upp fotsulorna på en när man springer ifrån teven och kräks av besvikelse.

Jag har en idé! Köp The Last Broadcast, men spela ett spel sedan. Börja titta, börja diskutera intrigerna och skådespelarna, ta en kisspaus och fundera ännu mer om hur det ska sluta. Sedan, fem minuter innan filmen tar slut så stänger ni av den och och säger:

"Aj fan! Det var något fel på DVDn! Måste vara transportrepad eller nåt!"

Tittar du tillsammans med någon så kan den inskjuta

"Ja, och det är trist att det här var det enda exemplaret i hela världen. Så nu får vi ALDRIG se hur filmen slutar."

Jag föreslår det. Så slipper ni få hjärtat utslitet på samma sätt som jag.