torsdag, november 06, 2008

Recension: The New York Ripper (1982)


Första gången jag såg The New York Ripper var på en väldigt ful, fullscreen-utgåva från Vipco. Oklippt, utan tvekan, men något kändes fel då det var en fläskig widescreen-trailer före filmen - för att sedan utsättas för den fula mastern som använts för själva filmen.

Jag tyckte den var så där. Sedan började allt jag allt fler gånger vända tillbaka till filmen, se om den, och slutligen få se den i widescreen. Och liksom allt av Fulci så SKA man se hans verk i widescreen. Fulci använder varenda centimeter av bildrutan för att förverkliga sin vision.

I det här fallet är det så långt ifrån The Beyond och hans andra mer populära filmer som möjligt. Istället får vi en av historiens mest pessimistiska och dystra djupdykningar i det som då var världens farligaste stad: New York. Det är mörka bakgator, horor, hallickar, narkomaner, cyniska och känslolösa snutar, porrklubbar och människor som för länge sedan lämnat det sista av sin mänsklighet bakom sig. Jack Hedleys vidriga polis, Fred Williams, är bara toppen på sleazeberget. Hans hat mot samhällets slödder bryts av mot att han själv endast kan få kärlek, fysisk sådan, från en prostituterad. Vi har det rika uttråkade paret Lodge (Alexandra Delli Colli och Cosimo Cinieri) där frun spelar in sina sexmöten för att kunna hetsa upp den fysisk gråe mannen som sitter förstenad på sitt flotta kontor, vi har filmens mest sympatiska person, doktor Paul Davis (Paolo Malco) som trots sin självsäkra yta döljer sin homosexualitet genom att smygköpa bögporr efter jobbet.

Ingen verkar vara lycklig. Alla har något att dölja och alla har något att vara rädd för. Är det inte våldet så är det livet.

Till en början så kan den ganska vulgära engelska dubbingen störa en aning, men när man väl vant sig vid den så känns det som om en av Fulcis mest naturalistiska verk. Att man spelat in mycket i New York, oftast med handkamera på gatorna och även mycket handkamera i tryggheten hemma i den italienska filmstudion, gör att det känns minst lika övertygande som det som William Friedkin gjorde med French Connection och Cruising. Jag tycker New York Ripper är otroligt vacker. Fotografen är Luigi Kuveiller, som även fotade Argentos Deep Red, och han har verkligen fångat smutsen och dekadensen - men får också, tillsammans med Fulci, till några spektakulära och snygga scener med mer klassisk och filmisk ljussättning.

Det är också en väldigt fin rolllista, där ingen direkt gör en dålig roll. Kanske finns det några av statisterna som spelar över lite för mycket, men annars är det lågmält och realistiskt på det där lite mer överdrivna italienska sättet. Bäst är Jack Hedley, som känns väldigt övertygande som snuten. Almanta Keller som den kvinnliga huvudrollen är väldigt bra också, och tillhör en av Fulcis mest spröda men ändå starka karaktärer.

Manuset, om jag skulle berätta grundstoryn, är inget att skryta med. Men karaktärerna gör historien. Dessutom kör Fulci med en av giallo-historiens största och fräckaste twists, som när man tänker efter är så uppenbar - men dribblas bort enormt skickligt. Våldet är bland det mest brutala man kan se i en giallo-film, det känns smärtsamt - även de effekter som inte är så realistiska - och Fulci går hela vägen. När man tror att kameran ska vändas bort så får man istället se ännu mera, gärna närbild och med blodet sprutande ur varenda artär. Fulci placerar till och med kameran inuti i en hals som öppnas efter ett våldsamt knivhugg.

Seriöst. The New York Ripper är ett mästerverk. Inte bara som exploitation, men som thriller, som en skildring av skitiga människoöden och som en väldigt, väldigt fin skildring av New York.