tisdag, november 04, 2008

Recension: Paganini Horror (1989)


Visst är det något visst med regissören Luigi Cozzi? Han är måhända inget geni, men lyckas medvetet eller omedvetet skapa så knasiga filmer att man bara faller för charmen. Paganini Horror tillhör inte någon av hans mer helgjutna tokfilmer, men den är i alla fall inte tråkig.

Vi får följa en "tjejgrupp" som börjar få slut på hitsen. Deras elake kvinnliga producent kräver en hitsingel att jobba med och det slutar med att Daniel, deras trummis, köper loss ett hemligt verk av Paganini (den legendariska violinisten) som de omvandlar till en ganska bra poplåt (hur det kommer sig att den är bra kommer jag förklara lite längre ner). Man hyr in skräckregissören Mark och börjar spela in videon i ett spökhus som ägs av Sylvia (Daria Nicolodi).

Men ack så det kan hända otrevligheter! Det visar sig att Paganini sålde sin själ till djävulen för framgång, pengar och massor av kvinnor, och genom att de nu börjar spela hans gamla ockulta musik så vaknar han till liv i form av en demon, beväpnad med en violin och styltiga repliker.

En efter en så råkar de ut för Paganinis vrede!

Ja, någon på IMDB skriver "Arguably The Dumbest Italian Horror Film Ever Made". Det kanske stämmer, men huvudsaken är att den inte är för tråkig. Den tillhör sannerligen inte Cozzis bästa arbete, med stundtals oinspirerat kameraarbete och dialog som är som hämtat från en amatörskolteaterpjäs i Örnsköldsvik!

Skådespelarna spelar stundtals över så mycket att det knappt blir underhållande, men tack och lov så smaskas det på med smaklöst mode, en del gore och Mario Bava-inspirerad ljussättning att man inte ska vrida sig i soffan för mycket. Daria Nicolodi verkar var en smart kvinna och det är märkligt hur hon kan ha kokat ihop manuset (tillsammans med Cozzi), eftersom det är FÖR dumt för att vara henne. Troligen kom hon troligen bara på "Paganini kommer tillbaka som demon"-konceptet, och sedan skötte Cozzi resten.

Det var en bra poplåt också! Givetvis. Skriven och producerad av Vince Tempera kan tilläggas. Men det är inte så konstigt att den är helt okey, eftersom det i stort sett nästan ton för ton, riff för riff, kör för kör, är ett rent plagiat av Electric Light Orchestras fantastiska Twilight (från albumet Time)! Det är bara vid refrängen som det diffar lite, men sedan är det så vansinnigt likt att det är modigt att ens våga släppa lös den rakt framför hungriga skivbolagsadvokater. Men kul, utan tvekan.

Tokdum film. Väldigt mycket dessutom. Men ett givet val för oss som mer än gärna ser åttiotalsskräck från ett Italien i utförsbacke.