tisdag, november 18, 2008

Recension: Revenge in the House of Usher (1982)


Det var länge sedan den här bloggen fick besök av Uncle Jess, men nu är det alltså dags igen. Efter att ha spenderat fyra-fem dagar med att titta igenom filmen, som det kan vara ibland med Francos filmer, så är jag då äntligen klar. Var då Revenge in the House of Usher värd att spendera en stund med varje dag i nästan en vecka?

Doktor Alan Harker (Antonio Mayans) får ett meddelade från sin gamle professor, Usher (Howard Vernon) att han behöver honom i sitt slott. Harker beger sig dit och finner ett åldrad man som desperat klamrar sig fast vid myten om sig själv som geni och alla de obehagliga minnen som han skapat genom sina brott.

Usher har sin gamle med hjälpare, den blinde Morpho, som stapplar omkring som en hjälplös nickedocka genom de mörka korridorerna, och får även assistans av en trög butler som inte vågar lämna slottet - eftersom det är hela hans liv. Längst nere i källaren så ligger en till synes ung i kvinna, Melissa, dotter till Usher, till synes förlamad... eller kanske i någon märklig koma. Morpho är hemskt kär i kvinnan, men vågar knappt lägga sin hand på henne på grund av Ushers grymhet.

Usher börjar använda Harker för bikt och berättar flera av hans grymma hemligheter, vilket illustreras med svart-vita flashbacks med en ung doktor som börjar kidnappa och experimentera med unga kvinnor... allt för att hålla sin dotter levande...

Historien är, som vanligt, lite lös och ofokuserad och det är ibland lite oklart om det är hans dotter, hans syster eller någon gammal flamma som ligger där nere i källaren och är olycklig. Dessutom gör den engelska dubbingen inte direkt saken bättre. Jag skulle väldigt gärna ha velat se den på franska, då jag misstänker att den göra den mer solid.

Men i alla fall, trots närapå en veckas genomtittning så är detta är bra liten Franco-film som mer växlar till arthouse än sleaze eller skräck. Det är uppenbarligen en Orloff-film, och Vernon gör en väldigt fin och värdig insats som den galne doktorn på väg att lämna in av galenskap och sjukdom. Fotot är överlag väldigt snyggt och innehåller inga direkta våldzoomningar och är snyggt ljussatt. Det finns många stämningsfulla scener, speciellt när doktorns döda fru Edmonda spökar för honom och alla andra hallucinationer som han upplever.

Flashbackscenerna är väldigt bra. Franco använder sig av väl valda bitar från den första Orloff-filmen och med Ushers berättarröst över dessa. Det finns inget tecken av att försöka fylla ut filmen, utan scenerna känns fullständigt logiska och knyter snyggt ihop Orloff-säcken.

Det är ingen Franco-film för nybörjaren (se istället Bloody Moon eller Faceless), men har man kommit en bit i Franco-träsket så är den helt klart sevärd. En bit trashig arthouse för de utan myror i benen helt enkelt.