tisdag, november 04, 2008

Recension: Splinter (2008)


Den här filmen, Splinter, hade smygit sig förbi mig ganska obemärkt om det inte var för att Gregory började tala entusiastisk om någon scen han hade sett någonstans. Storyn kändes lockande, enkel och effektiv på samma gång, och det var väl helt enkelt dags att ge den en chans.

Seth (Paulo Costanzo) och Polly (Jill Wagner) ska ut och campa, men det går inte så bra och de beger sig vidare ut på vägarna i jakt på ett trevligt och mysigt hotell istället. Samtidigt så flänger den förrymde brottslingen Dennis (Shea Whigham) och hans flickvän Lacey (Rachel Kerbs) omkring i krokarna och deras vägar korsas, och Seth och Polly blir gisslan ute på de mörka vägarna.

Men något springer upp på vägen, blir ihjälkört av våra hjältar och punkterar däcket på samma gång. Dennis sticker sig på de mystiska flisor som sitter fast i däcket, och det krossade djuret verkar fortfarande leva... Till slut så hittar man till en avlägsen mack där man finner en död kropp som verkar leva. Inte som zombie, utan som om något organism tagit över köttet och benen och får kroppen att röra sig och attackera. Lacey blir infekterad och nu är det upp till våra tre överlevande att barrikera sig på macken och försöker överleva den mystiska organism som verkar ta över lemmarna hos de som blir dess offer...

Som ni ser inte något orginellt uppslag, det har gjorts förut. Men själva idéen med organismen, som tar sig uttryck bland annat i små stickor som infekterar offret, gräver sig in och tar över köttet, är en schyst grej och det hela resulterar i en hel del makabra scener där ingen hänsyn tas till hur man ska använda en död kropps lemmar.

Det bjuds naturligtvis på en hel del schysta gorescener och monstret i sig, i form av människodelar, är en brutal skapelse som man tyvärr får se lite för lite av. Det är för skakig kamera, och för snabba klipp för att kunna bli riktigt effektivt. Däremot finns det mer detaljerade scener på hur organismen tar över en arm (som givetvis sitter kvar på ägaren) och börjar bryta av alla ben inuti för att kunna bli så smidig som möjligt.

Eftersom det är få skådisar så har man också lagt tid på väl genomtänkta karaktärer och personer som uppenbarligen inte är så endimensionella. Uppskattas mycket, speciellt eftersom man inte låtit spänning, gore och monster lida på grund av det. Dessutom är det en snygg film, välregisserad och helt klart en pärla.

Tyvärr lider den av ett lite väl klyschigt slut - som man har sett många, många, många innan. Men va fan, man kan inte få allt.