tisdag, november 11, 2008

Recension: The Stone Tape (1972)


Brittiskt TV-drama från sjuttiotalet har flera kännetecken: minimal budget, taffliga effekter och gungande kulissväggar, tidigt videofoto, världens bästa skådisar och manus som en idag är så smarta och spännande att det egentligen totalt överskuggar alla negativa aspekterna av produktionen. The Stone Tape är precis ett sånt exempel, vi snackar Nigel Kneals nyskapande och orginella TV-skräckis från 1972.

Michael Bryant spelar Peter Brock, en uppfinnare och tekniker som går över lik för att kunna genomföra sina projekt. Han är assisterad av ett gäng högljudda, men smarta, kollegor - och speciellt den vackra Jill (Jane Asher) som både verkar vara ett mattesnille och ha väldigt lätt för att läsa av eventuella övernaturligheter i omgivningarna. Företaget Peter jobbar för har hyrt in sig i ett gammalt slott där de bygger upp nya labb, denna gången för att kunna utveckla ett nytt lagringsmedium. Vinyl och tape känns förlegat, och de är beredda att ta nästa tekniska steg mot framgång.

Man märker att ett av rummen i det gamla slottet döljer mer än vad man kan tro först. Bakom en trävägg finns det en trappa som inte leder någonstans och det dröjer inte länge förrän en kvinna, kanske ett spöke, visar sig på det översta trappsteget och skriker av skräck. Peter och Jill börjar undersöka fenomenet och det visar sig att slottet sedan länge lidit av dessa spökerier. Oftast exakt samma sak: kvinnan som skriker i trappan. Peter får en briljant idé. Det handlar inte om övernaturligheter, utan helt enkelt att det de ser är en inspelningen, kanske lagrat i rummets stenar. Som vibrationer.

Alla blir entusiastiska, för detta innebär att man är på väg mot ett nytt lagningsmedia... och både Peter och Jill blir allt mer besatta av att försöka lösa mysteriet med vibrationer, "spöket" och vad som egentligen fick kvinnan att skrika av skräck...

Regisserad av den utmärkte regissören Peter Sasdy och med manus av Nigel Kneal, ja, då kan det inte gå fel. Konceptet är så helgjutet, och för sin tid så nyskapande att det märks av än idag. Det sägs att själva "stenbands-teorin" kommer direkt från den här filmen, i en logisk förklaring att förklara vissa spökerier. Eftersom budgeten är minimal så är det skådisarna och manuset som måste bära upp allt på ett övertygande sätt. Det tar några minuter att vänja sig vid den väldigt billiga känslan, men när man väl kommit över det så blir det svårt att släppa historien.

Det känns som om Kneal har hittat något som väcker tittarens intresse i samma ögonblick som det föregående momentet tar slut, och utan att bli tjatigt eller krystat. Slutet, med sina enkla effekter och antydningar till något betydligt ondare och bisarrare, är enormt kusligt. Det är drama, skräck och science fiction i ett oerhört smart och cool mix. Rekommenderas.