onsdag, november 12, 2008

Recension: Tale Of The Mummy (1998)


Jag misstänker att det bästa sättet att få en smäll på käften i genrefilmskretsar är att hävda att Russell Mulcahy är ett geni. Av någon anledning är nästan alla fixerade vid Highlander 2 (som är helt okey) och hur dålig den här. Själv tycker jag Russell är en av de finare kommersiella regissörerna där ute och Tale Of The Mummy har varit en favorit sedan jag såg den första gången.

Tillslut, efter många år, så lyckas Sir Richard Turkel (Christopher Lee) och hans gäng hitta Talos hemliga gravplats. Talos var en väldigt ond egyptisk magiker som uppenbarligen dealade med helvetet och hade oanade krafter. Dessa krafter har han fortfarande, och efter att ha tagit livet av samtliga i expeditionen så får han tyvärr förpassas tillbaka till sin grav i några år till då Sir Turkel lyckas spränga graven med sina sista krafter.

Många år senare så har man lyckats ta sig ner till krypta igen, denna gången är det Samantha Turkel (Louise Lombard), Turkels barnbarnsbarn eller nåt sånt, som är med och leder utgrävningen. Men något går snett och ett vansinne drar över utgrävning och gör hennes kollega och älskare Bradley (Sean Pertwee) galen och drar en förbannelse över alla.

Men men, envisheten är stark och tillslut så ligger resterna av Talos på ett museum i London, och det dröjer inte länge förrän en rad bisarra mord sker - varje offer blir bestulet ett av sina organ. Den tuffe amerikanska snuten Riley (Jason Scott Lee) är på plats och gräver djupare i mysteriet...

Det stora problemet med Tale of the mummy (eller Talos the mummy som den internatioella versionen heter - som för övrigt är en halvtimme längre) är att något uppenbarligen gick snett i efterproduktionen. Pengarna försvann och tillslut stod man där med en snygg film som hade riktigt, riktigt halvfärdiga effekter. Och så fick det bli, därför är vissa av de visuella effekterna riktigt, riktigt dåliga. Men om man ser bortom det så är det en enormt kul, ytlig, snygg, våldsam och fantasifull skräckfilm med Mulcahy i högform. Den är visuell som tusan, idéerna är bisarra (som att sugas ner i en toalett...) och skådisarna är bra. Den känns väldigt påkostad och det är synd att den bara verkade ha slarvats bort på det sättet som skedde.

Hunken Jason Scott Lee spelar Riley och det är en udda casting, men han är helt okey - och trevlig att se på, men mycket av filmen bygger på ett imponerande gäng av karaktärsskådisar: Sean Pertwee, Michael Lerner, Christopher Lee, Honor Blackman, Jon Polito, Gerard Butler och Shelley Duvall! Dessutom, så är slutet hyfsat oväntat... och det är en klar fördel i mina ögon.

Ge den en chans, snälla.