måndag, december 22, 2008

Den Kungliga Kannibalens Mage


"Barnbarn är livets efterrätt" tänkte Silvia där hon tittade ner på dottern Viktorias lilla duvunge, en söt blond pojke med blå ögon. Långt ifrån Silvias gener, långt ifrån det hon hade föreställt sig. Utseendet hade mest kommit från hennes lätt märklige make, Carl-Gustaf, och inte från hennes egna ariska tyska gener. Hon var besviken.

Pojken jollrade och viftade med silverskeden. Han skrattade och log med hela ansiktet. ”De där avskyvärda runda kinderna!”. Hon väste fram tankarna och några droppar saliv lade sig som ett vårregn över pojkens sparkdräkt. Hon hatade runda ansikten. Hennes make hade blivit allt rundare i huvudet sedan de hade gift sig, och den där attraktionen som hon en gång hade känt var sedan länge försvunnen i minnenas botox-doftande dimma.

Hon försökte skaka bort de onda tankarna och tittade ut över det stora köket. Kakelgolvet var indränkt efter döttrarnas blod och bredvid microvågsugnen låg makens skalperade huvud. Bänkarna var prydda av små välkryddade färsbiffar, alla av kungligt blod. Det var det här som var lösningen. Alla operationer som hade misslyckats och bara gett henne utseende av en mumie skulle äntligen kunna glömmas bort. Den eviga ungdomen var nära.

Elisabeth Bathory hade försökt och lyckats, men Silvia ville gå ett steg längre. Istället för att bada i oskulders blod, något som det ändå inte fanns tillgång till i storstaden Stockholm, så skulle hon förtära sin familj i fetaost-stoppade färsbiffar med paprikasås och färskpotatis.

Pojken såg ut som en liten prinsesstårta. Fast inte lika grön. Han skulle bli minst lika god, speciellt doppad i varm choklad och med små bitar av hasselnötter strödda över sig. En fantastiskt efterätt som skulle avnjutas framför TV4 Nyheterna.

I morgon skulle hon ta med sig en skål med färsbiffar till SVT, som för att prägla in lite mer av sin icke-existerande folklighet i public service. Ikväll skulle hon äta några också. Men mest av allt såg hon fram emot efterrätten.

Det skulle gå snabbt. Ingen långsam ugn här. Tio minuter i micron, på med lite grädde och sedan ner i den kungliga kannibalens mage. Mums.

Hon mös. Klappade pojken på kinden och kunde med en ansträngning tänja sin mun till ett leende. Det skulle bättra sig utan skönhetsoperationerna.

Det visste hon. Det hoppades hon.

länk