lördag, december 27, 2008

En dag i Kairo


Hittade detta på en sida där jag inte loggat in på evigheter. Det är som att få en skallning över näsan hur ung och vacker man var en gång. Platsen var en bar i södra Kairo, tiden stod still och människorna var lika skrämmande som älskvärda.

Aziz, en av mina tre tjänare - tillika vänner och själsfränder - tog det här kortet. Jag hade just dragit i mig en glas whisky och sett min Mahmoud låta vattenpipans röksvans virvla upp mot trätaket och spridas över lokalerna med hjälp av den rostiga förkrigsfläkten. Utanför lekte barnen med en hemmagjord boll, korg och tygstycken, och försäljarna försökte överrösta varandra med fantastiska och unika erbjudanden.

Året var 1942 och utanför pulserade världskrigen som långsamma sniglar över jorden. Det skulle komma till Kairo förr eller senare, trodde jag i alla fall. Men vad skulle det göra mig? Fler kunder och mer pengar innebar också fler lugna stunder på lantstället. Det var bara en gammal gård några mil från staden, men under palmträden kunde jag meditera och känna hur kaoset inom mig, av stressen från den lilla bazaren, kunde lägga sig ner som nybakat Eesh baladi på plåten.

På något sätt så längtar jag tillbaka till den tiden, i mina drömmar, i min fantasi. Kanske någon gång. Vem vet?