onsdag, december 17, 2008

En Juldikt: Dagen då Rudolf gick över gränsen


Orolig i sin sömn renen Rudolf är
Han i mardrömmen våldsamt och otäckt svär
Hoppas att ångesten en dag tar slut
Att vackra drömmar står tätt på lut

Av och an i sängen hans stora kropp rullar
Utanför så leker tomtebarnen, i snön så glatt drullar.
Hornen river ner klocka och julestrumpa
Rudolf med ångest ur sängen skumpa.

Svettig och utmattat han på golvet ligger
Om nåd och försoning han gråtande tigger
Mulen blinkar rött hela förbaskade dygnet
Rudolf vill bara sova, läka det inre stygnet

Två timmar till festen och inga gåvor att ge
De andra djuren bara kräver, Rudolf stillsamt le
Men denna julafton ska de få sin juleklapp
De ska få smaka på Rudolfs dödliga rapp

Med spikpistol han först sina renvänner avlivar
Sedan han hör hur barnen där ute med varandra kivar
Ner plockar han geväret från stalleväggen
”Nu ska de få smaka, de otäcka dräggen”

Julemusiken från gården lätt dämpar barnens skrik
Rudolf han skrattar sataniskt och gräver ner deras lik
Inne i köket tomtemor pysslar och bakar kakor
Ett fromt leende speglar sig över hennes dallriga dubbelhakor

Men glädjen snabbt den försvinner
När Rudolf hennes skräckslagna ögon vinner
Geväret hennes hjärna på väggen placerar
Med hornen han hjärnslamsorna lätt parerar

Tomtefar, den tjocka jäveln, i mysfåtöljen vila
Rudolf dänger klöven i hans öga, ger en redigt blodig blåtira
Tomtefar förskräckt skriker ”Rudolf, vad tar du dig för?”
Hinner inte mer, förrän vapnet avlossats och han i spasmer dör.

Vår vän renen, han djävulskt ler
Inne i staden finns det många fler
Kanske en dag mulen slutar lysa
Han bara av tanken börjar rysa

Upp mot fallande snödun han tittar
In mot staden han mycket lätt hittar
Klövarna, de lättar från marken lätt
Han på mord och våld aldrig blir mätt

Mulen tjänar sitt syfte i mörkret med blodrött sken
Skynda skynda, till Kalle Anka han får inte bli sen
Ingen ska hindra denna blodets natt
För Rudolf, den gamle renen, har helt enkelt fått fnatt.

Fred Anderson