lördag, december 27, 2008

Julafton: En ensam man på Medborgarplatsen...

Jag tänker inte gå in på vad jag gjorde på julafton, när det gäller mat, presenter och annat överflöd. Själv firar jag inte jul, men jag umgås gärna med vänner och då är det tyvärr lätt att det ser ut som om man "firar" julen. Roligare än att sitta hemma och uggla framför teven i alla fall. Festligheter är nästan alltid kul.

När jag kom upp vid Björns Trädgårds, vid medborgarplatsen (det är sjukt töntigt att säga "Medis" kan tilläggas) så var det första jag såg en gammal man som kravlade omkring på den kalla marken. Det var ingen som brydde sig, som vanligt, i vår högervärld. Han kan ha varit runt sjuttio år, ganska bra klädd - inte stiligt, men med något som såg ut som arbetskläder.

Givetvis, som en medmänniska, så hjälpte jag honom upp. Han kunde knappt stå. Han var både nerkyld och berusad, och ögonen var tomma och blanka. "Du ska nog sätta dig ner" sade jag och ledde honom mot en bänk. Folk tittade givetvis på oss, eftersom jag höll en gammal full man i handen. Fuck them.

Jag fick honom att sätta sig ner till slut. Han väntade på en taxi kom vi fram till, skulle till Skarpnäcks Gård. Eftersom han var helt nollställd så gick det inte riktigt att kommunicera, men taxin skulle komma snart - så jag hoppas att det blev så - och att taxichaffisen orkade ta hand om honom.

"Sköt om dig" sade jag. Skulle aldrig falla mig i att säga "God Jul". Det hade varit ett nedlåtande slag i ansiktet på mannen. Sedan var jag tvungen att gå vidare. Men jag hade hjälpt honom en bit på traven i alla fall, eftersom ingen annan gjorde det.

Det går att se om en människa är ensam enbart genom att titta på hans eller hennes ögon. Det finns något vädjande där.

Men det är jobbigt att titta in i sådana ögon, man är rädd att se sin egen spegelbild där.