måndag, december 22, 2008

Åke Sandin och hans värld


Efter att en kollega tipsat mig om något han hörde som ung så slog jag till och köpte, via Itunes, Åke Sandins samlade verk "Förlorad i toner". Det är en komplett samling av hans utgivna material från hjältarna på Subliminal Sounds. Kvalitén är, för att vara så obskyrt, fantastisk och det känns som om musiken kunde ha varit inspelad igår. Det ska visst finnas mer information om Åke i CD-utgåvan - som jag tänker köpa också - men det lilla jag vet räcker till en halv film: Åke jobbade på posten och med dessa pengar så drev han ett litet skivbolag, Jay Records, där han gav ut sin egen musik. Han fick usla recensioner, han hyrde konserthuset i Stockholm och blev utskrattad och vid hans död så brändes alla hans tillhörigheter av staten. Men under andra hälften av sextiotalet så gav han ut, för att vara en egen liten producent, en imponerande samling skivor - varav en enda tror jag var en full-längdare.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av hans musik, men eftersom han verkar ha blivit så allmänt sågad och utskrattad så fanns det väl en misstanke om att det skulle låta förfärligt. Men faktiskt, det låter riktig bra. Melodierna och arrangemangen är det absolut inte fel på. Jag dristar mig till och med att säga att det är orginell och fräsch musik för sin tid - men främst av allt: högst personlig. Det är en blandning av självömkan, bitterhet och ren genialitet. Riktigt vass satir på sina ställen också. Det är ett mörkt drag över de flesta låtarna, utom den mer trendriktiga Visa Hänsyn, som är en tidstypiskt produkt angående övergången från vänster till högertrafik.

Ren buskis blir det med Snurrhambo-Emil och Affe Visslar, men hyfsat kul sådan. Idolen är en bitterljuv historia om hans egen kamp att få en plats i solen, men inte kan överrösta de redan etablerade kommersiella schlagerartisterna. Botten Är Nådd och Då Klarnar Det är låtar på samma tema, även om det handlar mer om andra artisters sellout än sitt eget livet. Om jag nu inte minns fel så handlar också Våren 67 om samma sak, men då hur skalderna (dvs schlagersångarna) trampar samma spår om och om igen.

Vassast blir det i Kvarnen Del 1 (jag vet inte om det finns en del 2 faktiskt) som är en riktig pungsparkssatir över den svenska byråkratin, över pappersvändande kontorsnissar och byråkrater med stress-syndrom. Väldigt kul och lysande arrangemang. Line 27 har säkert fått många skratt på grund av hans dåliga engelska (men jag har hört värre), men om man bortser från det så är det en märkligt hjärtskärande historia om att han ska ta linje 27 - och det blir aldrig riktigt klart om han tar den för att komma hem eller för att besöka sin dotter och föredetta fru som han fortfarande älskar.

Favoriten är dock den näst intill surrealistiska schlagerdriften Melonen som verkar driva hejdlöst med nonsensmusiken som artisterna vräker ur sig - inklusive Åke själv kan tilläggas. Han snubblar på en melon, slår huvudet i den och vips så är det Melonen som är grejen för dagen och alla sjunger melonen, även skåningar och gotlänningar (inklusive dialekt-imitationer) och avslutas med ett gåshudsframkallade kresendo där han ylar "Meloooooneeeen" flera gånger om samtidigt som orkestern blir maffigare och högre. Genialt faktiskt.

Köp gärna CD'n via Itunes eller kanske direkt via Subliminal Sounds hemsida, om ni inte hittar den i någon butik direkt. Läs också lite mer om Åke på Sunkit och försök beundra hans mod, galenskap och naivitet i musikens underbara värld.