måndag, december 15, 2008

meglomani

Det finns inget tröttsammare än personer som anser sig lida av meglomani. Eller hur man nu stavar det. Jag har stött på några i mina dar, men alltid med dessa självssäkra män (för det rör sig sällan om kvinnor) så döljer det sig uppenbarligen någon med både liten-peniskomplex och talanglöshet.

Jag tror detta tillstånd handlar om att man blåser upp sina egna kunskaper och sin egen begåvning till något som är så absurt stort - och alla runt omkring vet att det är motsatsen som gäller - att det närmast blir parodiskt. Man försöker dölja att man inte har något att erbjuda med hjälp av "lite" överdrifter.

En person jag arbetade med en gång brukar gång på gång jämföra sig med flera av de riktigt stora i branschen. Inga som är direkt bra, men som bevisligen drar in pengar. Själv drog han inte in ett skit, även om han gång på gång kör den lögnen på forum och på sin egen blogg. Till slut är det som om han ropat varg så många gånger att man helt enkelt inte hör vad han har och säga. Att sedan alla hans insatser i karriären är misslyckade - både bland publik och branschfolk - hör också till saken.

En sådan här person drar gärna till sig nykomlingar i branschen, såna som gärna slickar fötter får att få sig en tå in i ett arbete. Jag tror aldrig jag själv sjunkit så lågt någon gång. Jag är smartare än så, kanske. Ska inte anlysera det för mycket.

Personer som är så här är energislukare. De drar ut det sista av kreativiteten ur folk de känner och sedan kastar de bort dem. Givetvis finns det en del loosers som hänger kvar, kanske för att de tror att denna människa är det sista hoppet i deras egen karriär, och väljer att förnedras istället för att stå på egna ben. Från mig lyckas de aldrig dra den här energin, mest för att jag helt enkelt slår undan benen på dem redan från början och försvinner iväg mot andra mål. Jag behöver inte sådana människor, det är de som behöver mig - och när jag, ett tilltänkt offer, försvinner så försvinner också deras kraft. Tills de hittar någon ny, mer lättlurad.

Sådana här personer kan sällan överleva själv heller. De behöver någon som kan tycka om dem, som kan se upp till dem. Att den personen sedan får ta det ekonomiska, betala räkningar och se till att livet ser gott ut för dem båda hör också till. För en person som anser sig lida av storhetsvansinne kan sällan heller sköta sin egen ekonomi. Det blir mycket lån och gentjänster som aldrig betalas igen. Tragiskt.

Man träffar på så många miffon i livet. Skönt att man helt enkelt är kall nog att inte låtsas om dem när man möter dem på stan. Den ultimata förnedringen. Rekommenderas varmt.