måndag, december 01, 2008

Nazisterna marscherade i Stockholm

Jag var så nyfiken. Det svävade helikopter ovanför staden och i fjärran kunde vi se den blåa lamporna från polisens bilar och minibussar. Egentligen var vi på väg för att se The Residents på Kägelbanan, men vi var också ute i god tid och tog en sväng om bort till avspärrningarna. Då slog det mig, det var 30:e november. Hade helt glömt bort det.

Polisen hade spärrat av vägen för att nazisterna skulle få marschera, sjunga sina ramsor om ett stolt och fritt Sverige, veva med sina flaggor, dunka på sina trummor och inbilla sig att de gör gör något gott. Ville helst inte vara där. Ville bara bort. Gregory gick lite närmare, tog bilder och sedan gick vi raskt därifrån hand i hand. Jag såg några bleka tanter. Likbleka. En gömde sig bakom sin man. Jag förstår henne. Det var som att se en journalfilm från trettiotalets Tyskland.

Det kändes så primitivt. Dessa människor lever för att hata. Det var som en film, det kändes overkligt. Skulle sådana här personer få makten i Sverige så hade snart avrättningar av homosexuella, utlänningar, judar och alla andra som stör deras ariska manlighet, börjat genomföras. En "frihetskamp" kallar de det.

Kände hur tårarna kom till. Hade sett det så många gånger innan på TV, men att få se kräken i verkligheten var som att få en kniv inkörd i bröstet. Vi smet ner längst med kajkanten, långt från poliser och nazister. Jag kramade om Gregory, torkade tårarna och skakade på huvudet.

Vi är så mycket bättre än de. Så mycket visare. Vi lever inte för hatet, vi lever för kärleken. De ska inte få göra mig ledsen.

De ska, med sin närvaro, bara göra mig stark.