fredag, december 26, 2008

Recension: Dinocroc (2004)


Roger Corman har alltid producerat genrefilm med en viss edge, även om det enbart är för pengarnas skull. Han har lärt sig känna igen talang och får i stort sett alltid till intressanta exploitationfilmer. Dinocroc är helt klart en av de mer ambitiösa monsterrullarna som gått på Sci Fi Channel - även om den inte erbjuder något nytt.

Gereco är ett svinaktigt stort bolag som har experimenterat fram djur som kan växa sig till full storlek inom några veckor, allt för att försöka förhindra hungersnöd och kunna leverera mjölk och andra produkter snabbare till konsumenterna. Tyvärr så har man också experimenterat på krokodiler och detta gör att en liten krokodilunge växer sig lite större än väntat, dödar en forskare och flyr ut i vida världen.

Jane Elliott spelar hundfångaren Diane Harper, dotter till den surmulne sheriffen med samma efternamn (legenden Charles Napier) och blir genom sin vänskap med konstnären Tom (Matthew Borlenghi), vars lillebror har tappat bort sin trebente hund, inblandad i äventyret.

Eftersom både trebent hunt och jättekrokodildinosaurie finns i samma området så går det väldigt illa och snart så är det bara Jane, sheriffen, Tom och en australiensisk krokodilfångare som måste ta ner odjuret innan fler offer krävs!

Dinocroc är väldigt charmig, och den skiljer sig från de flesta nya filmer i genren att ha relativt välskrivna och trovärdiga karaktärer. Ibland blir det riktigt dumt, som när några av karaktärerna sysselsätter sig med hundräddning när nära och kära är i fara istället - men å andra sidan är denna inställning, med natur och djur som goda, en vitkig del i Cormans produktion.

Regissören Kevin O'Neill, som säkert inte haft den fetaste budgeten, gör bra ifrån sig och får till en film som aldrig känns upprepande eller trist. Den skulle ha haft några fler monsterattacker tycker jag, kanske i stadsmiljö eller mot större grupper människor samtidigt, men man kan inte få allt. Det hänger troligtvis på budgeten. Men den är snygg och effekterna är relativt bra trots allt.

Charles Napier är riktigt bra, och gubben har haft fullt upp sedan sitt beryktade gästspel i Dr Phil 2002. Kanske var ett bra karriärsdrag, eftersom karln faktiskt är riktigt bra och alltid sevärd som diverse bufflar.

Filmen får också poäng för en del fint gore, ett barn som dödas grafiskt och ett rackarns gott humör!