fredag, december 05, 2008

Recension: Fredagen den 13:e del 3 (1982)


Igår kände jag för att se en uppföljare. Först så började jag se Hellraiser 14 (eller vilken del det nu var), men ångrade mig och valde något mer klassiskt: Fredagen den 13:e del 3! Jag älskar Fredagen-filmerna, givetvis, och de var också de första rullarna som verkligen skrämde mig som yngling. Idag skräms de väl inte (förutom del 2 som jag fortfarande tycker är creepy), men de bjuder på en viss charmig slasherunderhållning med lika mycket orginalitet som Arn-filmerna.

Det tar vid först med en flashback till slutet i den andra filmen, och sedan en ny bild på där Jason överlever och krälar iväg. Sedan är det dagen efter och två butiksföreståndare blir brutalt mördade, en med en yxa i bröstet och en med en sticka rakt igenom huvudet. Kul kul. Vi träffar sedan den här filmens kötthög, ett gäng frodiga marijuana-rökande ungdomar som ska göra något ute i ett läger. Vad för nåt vet jag inte riktigt, men jag gissar på en utbildning och förberedelser för ett större lägger. I gänget har vi din hopplösa krullhåriga tönten Shelly som gärna skrämmer sina bekanta med splatter-skämt, ett medelålders hippie-par, en latinobrud och givetvis lägrets ledare.

Det börjar lovande med att de träffar på en gammal old man of doom-gubbe som ligger och sover på vägen. Han har ett utslitet öga och skriker att de kommer att råka illa ut. Lite senare på dagen så hamnar Shelly och latinobruden i bråk med ett tre personer stort motorcykelgäng - som givetvis senare letar sig fram till gården för att bråka lite.

Men Jason stampar omkring i omgivningarna och tar livet av våra huvudroller en efter en på diverse blodiga sätt.

Ja, det är typ hela storyn. Precis som det ska vara i en Jason-film. And I Love It!

Den blir aldrig lika kuslig som tvåan, eller (faktiskt) orginell som ettan, och den injicerar lite humor i soppan - på gott och ont. Men den är mysig och som vanligt har man fått lägermiljön att bli riktig trevlig, även om lägret i sig mest består av ett hus och en lada... och givetvis en badstrand med några kanoter. Skådisarna är överhuvudtaget ganska dåliga, men hyfsat karismatiska och försöker arbeta så gott det går med den tunna dialogen. Larry Zerner som den extremt pinsamme Shelly gör filmens bästa roll, trots att han faktiskt är ganska dålig som skådis. Men karaktären är tacksam och Zerners udda utseende gör att man köper karaktären.

Blod och våld då? Ja, trots att MPAA kapade en ansenlig mängd våld så är den ändå riktigt våldsam - och jag drägglar med tanke på hur den kunnat se ut i komplett skick. En del effekter, som det beryktade ögat, ser väl mer komiskt ut, medan andra - t ex yxan i bröstet känns brutalare. Det är för det mesta alltid grafiskt i alla fall.

Vi får väl se om jag får i mig några fler Jason-filmer fram tills i februari när nästa film kommer på bio... och jag lovar att se dem i totalt oordning och hylla Jason Goes To Hell.