lördag, december 13, 2008

Recension: Garuda (2004)


Garuda är av någon obskyr anledning lite illa ansedd, vilket faktiskt är helt obegripligt. Troligen är såna åsikter skapade av Janne Ahlgren-kloner världen över som tror att bra film är på ett speciellt sätt (oftast med Marlon Brandon som maffiaboss).

Under arbetet med att gräva fram det som ska bli Bangkoks nya tunnelbana så hittar man en stor grotta med rester av mytologiska djur. Det är såkallade Garudor, en väldigt stor form av fågel. Man kallar dit forskaren Leena (Sara Legge) och hennes kollega Tim (Dan Fraser) som båda är experter på fossliler och dinosaurier.

Sara har länge försökt få sin far, en västerländsk forskare, att bli erkänd efter sin död då han hela tiden hävdade Garudas existens. Men hon motarbetas då hon inte är hundra procent thailändska. Men nu verkar allt ha vänt. Åttiofem meter under Bangkok så hittar man en levande Garuda, som är synnerligt blodtörstig.

Först betar den av det hårda SWAT-teamet (som specialiserar sig på att döda mytologiska djur ska tilläggas) och sedan tar den sig upp till ytan...

Garuda är troligen den första riktiga monsterfilmer från Thailand (det har gjorts filmer förut med olika former av "riktiga" djur dock) och ska dessutom vara den första större filmen som filmats digitalt. Fotot är lysande och det går inte se att det rör sig om high definition video, och även om budgeten är låg jämför med andra asiatiska försök på senare år så vräker man på med action.

Garudan går från en del sunkigare effekter till att se riktigt realistiskt ut och fungerar väl bland riktiga miljöer och människor. Det förekommer även en hel del blod, även om det inte är så grafiskt.

Men först och främst är det en klassisk monsterfilm som har få döda punkter. Det sprängs, skjuts och slåss, och finalen på en skyskrapa är utmärkt. Lite King Kong-wannabe där, komplett med en dam i nöd. Det är en charmig rulle, gjord med kärlek för genren och ett fint litet tillskott i den asiatiska monsterfloran.