söndag, december 28, 2008

Recension: Gorgo (1961)


Jag säger det här och nu: Gorgo är en fantastisk monsterfilm. Helt klart en av de bästa västerländska monsterfilmer jag sett. Den är såpass bra att den mycket väl konkurrerar med de japanska (faktum är att den fick sin världspremiär i Japan) den uppenbarligen är inspirerad av.

Bill Travers och William Sylvester spelar två skattletare som kommer till ön Nara, utanför Irlands kust. Man inser att något skumt på gång där, och öborna är väldigt diskreta av sig. Det finns uppenbarligen många sjunkna skepp runt ön, och det visar sig att öborna mer eller mindre försörjer sig på att leta skatter!

Men fara och färde, det finns ett stort havsmonster - Gorgo - som stryker omkring i vattnet runt om kring och våra hjältar tar i uppdrag att ta fånga in det. Vilket de gör, tar det till London och ställer ut det på cirkus.

Det finns bara ett problem: Gorgo är bara barnet... och någonstans väntar mamma Gorgo på att ta ut sin hämnd!

Vet inte varför det tog så länge innan jag såg Gorgo, men jag tror att Konga spelade en roll i det hela. Konga är inte så jättebra faktiskt, och min tveksamhet angående brittiska monsterfilmer fick mig att hålla mig undan omedvetet från Gorgo. Vilket var synd då Gorgo är en av de bästa monsterfilmer jag sett.

Den påminner ganska så mycket om Godzilla, King Kong och The Lost World, och det hela stärks bara av (i Godzillas fall) av att det är en man i monsterkostym som spelar Gorgo. Men regissören Eugène Lourié injicerar så mycket stämning och action att det blir väldigt övertygande. Historien är inget nytt, även om karaktärerna känns verkligare och intressantare, men höjdpunkterna är ändå actionscenerna och effekter.

Visuella effekter och miniatyrer är bland det finaste jag sett. Allt är inte perfekt, men det ser trots allt förbannat bra ut i större delen av filmen. Man har lyckats smälta in Gorgo bland riktiga hus och riktiga människor på ett imponerande sätt och miniatyrerna är stundtals grymt realistiska. Den stora attacken mot London sker på kvällen och Lourié har skildrat den som om det vore ett flyganfall mot London under andra världskriget. Samma känsla av panik, destruktion och brutalitet. Det är många scener då väggar faller över människor, folk som brinner, faller till sin död och en ruggigt bra ljudmatta som ligger över det hela: vrålande flygplan, explosioner, skrik och alarm. Det är riktigt kusligt.

Inte helt oväntat blev Gorgo är gigantisk succé på sin tid och det är lite synd att den inte har behållt klassikerstämpel över året, för det är den värd.

Den trevliga Gappa använder sig av samma idé, även om den aldrig kommer upp i samma klass.