torsdag, december 25, 2008

Recension: JCVD (2008)


Det finns stunder i JCVD då jag faktiskt för ett ögonblick slås av tanken att detta är årets bästa film. Sedan försöker jag skaka bort något sådant absurt. Och sedan kommer det tillbaka igen. Det är trots allt Jean-Claude Van Damme, en man vars filmer jag gillar och som jag redan tidigare hävdat är en bra skådis. Men årets bästa film?

Det går inte bra för Van Damme. Han har just förlorat vårdnaden om sin dotter, har stora skulder och tvingas spela in billiga actionfilmer i Bulgarien regisserade av ointresserade Hong Kong-regissörer. Så han beger sig hem till Belgien, för att komma undan, för att försvinna lite.

Men, shit happens.

När hans advokat meddelar att hans check inte är giltig så beger han sig fort som fan till ett postkontor i sin hemstad och ska försöka få tag i lite pengar. Oturligt nog så hamnar han precis i ett rån... och det är han som verkar vara den skyldige!

Det här är bara ramhandlingen. Det är ingenting om vad som egentligen händer. Filmen börjar med en fyra minuter lång actionscen, i en enda tagning, där Van Damme dödar dussintals skurkar och sedan utmattad förklarar för regissören att han inte kan göra sånt här, han är fyrtiosju bast och ingen ungdom längre. När hans lön tar upp åttio procent av filmens magra budget och hans dotter inte vill bo hos honom för att hon blir retad av sina kompisar för sin fars actionfilm... ja, då snackar vi om en man som inte längre kan hålla sig samman.

JCVD är mer ett drama, ett svart sådant, med enstaka stänk av skön humor och en del - men väldigt lite - action. Det är på ett sätt typisk europeisk arthouse med långa tagningar och handkamera, men det går aldrig över och blir pretentiöst. Jag älskar när karaktärerna går ur filmen och talar till publiken, och två sådana moment finns. Ett är väldigt subtilt, då Van Damme kort pekar mot kameran och undrar om han är med i Dolda Kameran, och en där han får en lång oavbruten dagning för sig själv dår han öppnar upp sig totalt i en av de mest imponerande skådisinsatser jag sett på väldigt länge. Det är filmmagi. Kanske pretto, men det är sjuhelvetes jävla bra. Och så sjuhelvetes jävla äkta.s

Jo, jag tror nog detta är årets bästa film för mig. Den berörde mig som ingen annan film, den fick mig att skratta, fälla tårar och känna spänning. Den innehåller äkta och riktigt skådespeleri, och inte de pajaskonster vi ser i svensk film.

Jean-Claude Van Damme är årets skådespelare för mig och han har sannerligen deltagit i årets bästa film. Rekommenderas med en rejäl varm roundkick i ansiktet.