söndag, december 14, 2008

Recension: Medusa Against the Son of Hercules (1963)


Hurra, det var på tiden! Äntligen en rejäl peplum - nu också med inte mindre än två gummimonster! Medusa Against the Son of Hercules är en riktigt kul rulle som endast lider av undermåliga utgåvor. Läs och se varför den är så trevlig!

Kungadömet Seriphos lider av fattigdom och hungersnöd, men är ändå hyfsat lyckliga. Det enda som förstör deras vardag är det faktum att den enda vägen de kan forsla sina varor är genom Argus, ett betydligt girigare kungadöme. Den andra vägen är spärrad av en stor vattenlevande drake samt naturligtvis, Medusa!

För att råda bot på eländet och kanske komma billigare undan Argus girighet så föreslås det att Prins Galenore (den utsökte skurkskådisen Leo Anchóriz), som är son till kungen av Argus, ska få gifta sig med dottern till kungen av Seriphos. Dottern är inte helt emot det, men hon är egentligen mer intresserad av den hunkige fiskaren Perseo (Richard Harrison). I alla fall så blir det lite bråk och det slutar med att hon vill gifta sig med den av Perseo och Galenore som vinner i en tävling (som består av våld och ond bråd död givetvis). När Perseo faktiskt vinner så gör det Galenore förbannad och han kidnappar prinsessan - som blir fritagen, men det hela urartar till att det blir krig på gång.

Men hur ska Seriphos klara sig mot den betydligt mäktigare armén från Argus? Jo, de sätter Perseo som härförare och hoppas att han, med sin lättklädda utstyrsel och tredagars-skäggstubb ska slå fienden på fingrarna. Det finns bara ett rejält hinder i planen: Medusa!!!

Som vanligt är alltså storyn inte så mycket att snacka om, men Alberto De Martinos eleganta och fartfyllda regi gör att det aldrig blir riktigt. Det är gott om action och och halvtaskiga, men flotta, mattepaintings. Det som gör att den skiljer sig från den övriga peplum-mängden från det här året är att man lagt lite energi på slagsscenerna och skrapar ihop kanske hundra statister som får attackera murar med stegar och falla av hästar på tusen olika sätt. Det känns lite ambitiösare helt enkelt.

Höjdpunkterna är dock Carlo Rambaldis gummimonster. Först ut är en tuff och småseg drake, som drägglar omkring på stranden och svajar med halsen så att folk far av hästryggarna. Hur de dör är svårt att säga, men bara skräcken av att se den draken måste ha varit nog. Det är många och långa scener med draken, som man får se ordentligt. Carlo har byggt den i "naturlig" storlek (hur naturlig en drakes storlek nu är?) och trots att den är lite seg så är den riktigt effektivt. Men... MEN... det bästa är nog ändå Medusa!

Vanligtvis är Medusa bara ett fruntimmer med ormar på huvudet. Här har man helt kastat bort sånt trams. Medusa är ett långsamt, kusligt, stort tentakelmonster med ett enda stort öga som hypnotiserar sina offer till sten. Hon liksom vaggar fram genom sin dal, mellan förstenade soldater. Det är extremt coolt. Det är som hämtat från en helt annan film, en science fiction-skräckis eller nåt, och grymt välgjort. Ett höjdarmonster!

Hunkar, monster och fältslag. Det är det som behövs en söndag som denna.