lördag, december 20, 2008

Recension: Quo Vadis (1951)


Det kan nog vara mer än femton år sedan jag såg Quo Vadis senast. Nu har den äntligen kommit restaurerad på DVD och Bluray, och givetvis köpte jag den på en gång för att se om den höll måttet. Otroligt nog tycker jag den är bättre än när jag först såg den.

Efter tre års krig mot barbarerna i England så kommer Marcus Vinicius (Robert Taylor) tillbaka till Rom. Tyvärr blir han och hans armé inte insläppt på en gång, utan måste vänta utanför eftersom de ska vänta in lite andra legioner. Detta innebär att han får husrum hos den gamle fridfulle generalen Plautius (Felix Aylmer) - som råkar ha en adopterad dotter vid namn Lygia (Deborah Kerr) om Marcus blir jättekär i på en gång..

Samtidigt så styr Kejsare Nero (Peter Ustinov) romarriket med järnhand. Eller i alla fall med en extremt slapp hand. Han roar sig mest med att skriva usel poesi och tycka illa om det illaluktande folket. Det viskas att han ska avsättas, men de övriga ledarna är också rädda för svek och vågar inte göra något som går emot Neros ordrar.

När Marcus använder sig av sin nyfunna vänskap med Nero för att få äganderätten över Lygia och detta sätter mer eller mindre igång en otrevlig kedja av händelser som skapar stor tragedi. För att inte tala om Neros eget påhitt att bränna ner Rom enbart för att kunna skriva en dikt!

När jag såg den som ungdom så kommer jag ihåg att jag saknade action i den. Jag hade precis sett Ben-Hur och krävde mer spektakel. I Quo Vadis så handlar det kanske mer om mänskliga relationer än om vilda jakter, men det innebär givetvis inte att det förekommer allt det som historiska spektakel ska innehålla: våld, tortyr, sex och ond bråd död.

Produktionen är massiv. Den är absurt påkostad för sin tid och det fullkomligen rasar statister och giganto-kulisser över oss. Men det som verkligen engagerar är två av birollerna, Leo Genn som den intelligente romaren Petronius och givetvis Peter Ustinov som Nero. Båda är häpnadsväckande insatser, och där Genn visar visar en enorm mänsklighet och känslighet så visar Ustinov total galenskap. Underbart. Robert Taylor är naturligtvis absurt som Marcus, men det hör till genren att en präktig amerikan spelar hjälten. Deborah Kerr är utmärkt och hanterar den något styltade dialogen bättre än vad man normalt skulle göra.

Det är gott om dialog och intriger, men vi blir sedan belönade med den spektakulära Rom-branden, som snyggt väver in coola miniatyrer, mattepaintings, backprojection och trevliga stunts i en fin blandning. När man matar de kristna till lejonen är också en given klassiker, och är hyfsat brutal även om det känns som man klippt runt det mesta. Men det är imponerande.

En sådan där klassiker som enbart skulle kunnat ha bli en klassiker eftersom den kom på femtiotalet.

Som en intressant detalj så kan det nämnas att en hel del av kulisserna och rekvisitan återanvändes i Riccardo Fredas Sins Of Rome från 1953.