onsdag, december 17, 2008

Recension: The Rage (2007)


Det var länge sedan jag såg en lågbudgetsplatter av en sådan kaliber som The Rage, nyligen utgiven av Njuta Films. Det rör sig absolut inte om något mästerverk, något nyskapande eller något som kommer att vända upp och ner på ditt liv. Men kul har man.

Andrew Divoff spelar den olycksalige ryske vetenskapsmannen Viktor Vasilienko. Han har i många år försökt komma fram till ett botemedel mot cancer, men blivit totalt fuckad av myndigheter, privata bolag och alla andra som velat tjäna en hacka på att behandla cancer och inte bota det.

I alla fall så tänker han infektera hela USA, som en hämnd på kapitalismen, och sedan kunna erbjuda det enda botemedlet. Nu har han inte direkt lyckats så bra, och hans försöksoffer blir mest bara muterade vansinniga zombisar med väldigt dåligt humör... och en dag smiter en av dessa, smittar några gamar och vips så sveper det ner zombie-gamar mot ett gäng oskyldiga, marijuana-rökande ungdomar i husbil. Och sedan är tar det rejäl fart med gamar, zombies, mer gamar och mer zombies!

Egentligen snackar vi inte om en zombiefilm här. De som förekommer är muterade människor, men är väl på sätt och vis - vissa i alla fall - levande döda. De mest förekommande monstrena är dessa muterade blodtörstiga gamar som gärna sliter huvudet av sina offer!

Det rör sig alltså om en vild, färglad blandning av osubtil skräck och splatter gjord på en minibudget av familjen Robert Kurtzman (som var "K" i KNB en gång i tiden). Det är skjutet digitalt, på high definition och för det mesta ser det riktigt bra ut. Det enda gången detta lyser igenom är under några minst sagt misslyckade bluescreen-sekvenser inuti en husbil, men annars har jag inget att klaga på.

De digitala effekterna är ojämna, som det brukar vara när en film är gjord på såpass låg budget, men det fungerar bra med stilen och blandas med hejdlösa och väldigt blodiga och slemmiga praktiska effekter. Den kapas kroppsdelar, spetsas, krossas och gnags på i mängder - och Kurtzman satsar inte på något finlir här. När det blöder så blööööder det. Allt med en gnutta humor (men inte så mycket faktiskt) och mycket hjärta.

Bäst är Andrew Divoff i, för en gångs skull, en större roll. Reggie Bannister gör en cameo och är kul i den, och de övriga skådisarna fungerar väl som offer.

Gory trash, folk som röker hasch.
Massor av gore, vidöppna sår.
Gott om smärta
och en film gjort med hjärta.