tisdag, december 23, 2008

Recension: Rodan (1956)


Det finns poesi, och så finns det den första japanska monsterfilmen i färg. Rodan är absolut inte mitt favoritmonster, men denna film håller väldigt väl än idag - speciellt för att den faktiskt, liksom första Godzilla är riktigt seriös i sitt upplägg.

En liten japansk gruvstad. Shigeru Kawamura (Kenji Sahara) säkerhetsansvarig för gruvan och när en mängd vatten forsar in i gångarna så startar mysterierna. Hans vän Goro försvinner och snart så dör fler personer i gruvan. Man misstänker Goro, men när en gigantisk larv krashar rakt in i ett närliggande hus så inser man att det monster i farten och som är de skyldiga.

Shigeru råkar själv sedan bli fast i berget och när man väl hittar honom igen så berättar han om ett gigantiskt ägg… och gissa vem som finns i det ägget? Rodan! Det dröjer naturligtvis inte länge förrän ägget kläcks och det legendariska monstret ser till att stampa och blåsa ner så många fina miniatyrer som möjligt!

Som vanligt är jag full av beundran för Toho och deras monster-team. Även om jag tycker filmen börjar lite långsamt, trots stora larver och allt annat, så lever den där kanske främst på en schyst och cool skildring av gruvarbete och relationerna mellan människorna. Det här är när Tohos monsterfilmer fortfarande inte hade förvandlats till ren verklighetsflykt i sprakande färger.

Eftersom det är en tidig japansk färgfilm så flackar färgerna en aning, men det är vackert och realistiskt filmat. Monsterscenerna är som vanligt top notch! Rodan är dessutom betydligt mer flexibel än vad han/hon blev senare, då stelheten tog lite grann på krafterna och coolheten. Här är det full fart och otroligt realistiskt destruktion av japanska städer. Tänk bara när Rodan blåser ner den stora bron och man kan nästan se varenda skruv lossna från sina fästen i ljuvlig slowmotion. De broar jag sett ”i verkligheten” (dvs på TV) som har rasat, ser precis likadana ut som denna. Vilket arbete.

Något som slår mig är att man försökt få filmen lite spektakulärare genom att ha två Rodans, men det lustiga är att – vad jag minns – man inte ser dessa två djur samtidigt. Man kan se en flygande Rodan långt i bakgrunden, medan en stor Rodan är i förgrunden. Men aldrig samtidigt. Det känns som om man helt enkelt hade en Rodan-dräkt och en Rodan-miniatyr och på så sätt kunde trolla lite så att det såg ut som två rackare.

I alla fall en nödvändig monsterklassiker. Den finns på DVD tillsammans med War of the Gargantuas och denna utgåva rekommenderas givetvis varmt. Den innehåller dessutom en utmärkt dokumentär om effekt-folket bakom Toho’s monsterfilmer, vilket är en bibel för oss som vill veta mer.