fredag, december 26, 2008

Recension: Starcrash (1978)


Är det inte dags att omvärdera Luigi Cozzis rymdopera Starcrash? Innan jag såg om den så gjorde jag lite research på nätet för att se vilka åsikter som egentligen flyter omkring där ute. Det är väldigt sällan jag läser något positivt om Starcrash. I nio fall av tio rör det sig om "den värsta filmen som gjorts" eller "duger gott att skratta åt". Totalt brist på respekt alltså.

Nu påstår jag inte att Starcrash är ett mästerverk, men den är inte ens i närheten så dålig som de flesta påstår. Däremot så är det extremt självmedveten. Vi som sett Cozzis regiarbete vet att alla hans filmer är väldigt olika. Det är en ny stil för varje film i stort sett, och alla har också ganska naiva manus. Men det känns ocksås om Cozzi medvetet arbetar med den stilen.

Som de flesta vet så är Cozzi en mycket stor fan av serietidningar, amerikanska science fiction-filmer från femtiotalet, japanska monsterfilmer och Ray Harryhausens fantasyrullar. I Starcrash har han, med en liten budget och med mycket barnasinne försökt göra en femtiotalsrulle för sjuttiotalet. Även om Star Wars givetvis är en inspiration så finns det inte mycket av Star Wars i det visuella. Stjärnorna lyser i världens alla färger, kostymerna är som hämtade från Mario Bavas Planet of the vampires och valfri Toho-produktion, scenografin likaså och dialogen är naiv, men äkta. Det är en fanfilm regisserad av det ultimata fanet.

Gesterna är yviga, frisyrerna är vilda och kläderna är helt vansinniga. Det finns stora inslag av peplum och fantasy, allt uppbyggt med special effekter som är långt ifrån perfekta, men som är gjorda med kärlek och mycket stil. Det gör ingenting att trådarna syns som håller upp rymdskeppen. Det gör inget att stop-motion-scenerna är enkla och primitiva. Det gör inget att laserstrålar och himmelsvyer befinner sig i en helt annan dimension. Jag tror inte Cozzi själv tycker att det gör så mycket. För han har gjort ett eget, färgsprakande science fiction-spektakel med David Hasselhoff, Marjoe Gortner, Caroline Munro, Joe Spinell och Christopher Plummer. Och hur många har fan lyckats med det? Dessutom med musik av John Barry!

Ren tekniskt finns det faktiskt en scen som är riktigt bra. Det är då Akton (Gortner) och Simon (Hasselhoff) använder sin version av lightsabern och slåss mot två stycken animerade robotvakter. Först och främst är själva ljussablen utmärkt. Minst lika bra som ILM's arbete i Star Wars, och sedan är skådespelarna väl koreograferade mot deras animerade motståndare. Det är inte lika långt eller avancerat som i Jason and the Argonauts eller Star Wars, men det är faktiskt riktigt bra.

På slutet ser vi en stenseriös Christopher Plummer (som nog var den enda skådisen som inte riktigt förstod vad det var för film han var med i) som, riktad mot publiken, avslutar filmen med några ord om kommande faror. Det är som avslutningen på en saga där Plummer är berättaren. En saga som endast Cozzi hade kunnat koka ihop.

En saga med mycket kärlek... och liten budget.

"Imperial Battleship, halt the flow of time!"