tisdag, december 16, 2008

Recension: The Triumph of Hercules (1964)


Vi fortsätter min lilla peplumfestival med ännu en Alberto De Martino-rulle, nämligen den roliga - men långt ifrån perfekta - The Triumph of Hercules. Denna gången är det goofy-hunken Dan Vadis som flexar framför kameran. Vilket är ett mindre lyckat val.

Prins Milo (en lyckad Pierre Cressoy) spelar en ond kille som gärna vill härska över landet. Han berordrar sin kollega och vakt Gordio (en mycket ung Howard Ross) att mörda kungen och de skyller det hela på bonden Euristeo (Piero Lulli).

Hercules (Dan Vadis) som lever ett fridfullt liv ute på landet får reda på misstankarna om mordet och beger sig till stan, där han givetvis kärar ner sig i prinsessan Ate (Marilù Tolo). För en gångs skull så vill inte skurken äkta prinessan, utan hans plan är helt enkelt att hon och den som vinner henne i en tävling (som i alla dessa filmer så vinner man endast rätten att gifta sig med sin drömkvinna genom att slåss i en arena) ska förolyckas.

Samtidigt så har Milo fått tag i en magisk dolk av sin häx-mor, en dolk som styr sju stycken övermänskligt starka guldmän! Naturligtvis måste Hercules både slåss mot dem, mot Milo och hans vakter, rädda befolkningen och vänner undan tortyr och död och samtidigt skydda Ate... some days you just can't get rid of a bomb!

Även om Dan Vadis klarar sig bra i actionscenerna, och skuttar fram som en belgisk muskelgasell så ser han tyvärr så vansinnigt korkad och tokig ut att det är svårt att ta hans Hercules på allvar. Dock så fightas han mycket, och det tar tack och lov bort hans fåniga ansiktsuttryck en aning.

Som de flesta andra peplums så är budgeten minimal, men De Martino försöker få till lite djup med hjälp av en del lyckade och en del mindre lyckade mattepaintings. Arenan som förekommer ser misstänkt platt ut och alla stora helbilder (vilket iofs rör sig om en enda vinkel) är väldigt statistiska, medan man hellre fladdrar runt med närbilder för att dölja att det troligtvis inte finns mycket arena alls att komma med.

Men den säljande detaljen i denna filmen är de sju guldmännen, vilket helt enkelt är sju stycken muskelmän med guldfärg över sig och flintfrisyrer. De är lika fåniga som de låter, men De Martino ser till att de hela tiden får slåss och vara allmänt elaka mot alla bönder de ser - och en del andra - vilket gör att det aldrig blir tråkigt.

En trevlig liten peplum, tyvärr utan monster.