fredag, december 12, 2008

Recension: Waxwork (1988)


Regissören Anthony Hickox är utan tvekan en av de största skräckälskarna jag vet, och Waxwork är en av de finaste bevisen för hur man kan förvandla sitt yrke till en bloddrypande skräckkomedi fylld med så mycket kärlek alla andra hyllningar känns fjantiga.

Zach Galligan spelar den överåriga (som vanligt) studenten Mark som tillsammans med sina vänner besöker Waxwork, ett mystiskt vaxmuseum som öppnat mitt inne i ett stillsamt villaområde. Det drivs av den onde Lincoln (David Warner) som tillsammans med ett väldigt liten person och en väldigt stor jätte tar hand om sina gäster på bästa möjliga sätt.

Utställningen består av skräckscener. En del påhittade, till exempel Frankenstein och Dracula, medan andra består av riktiga kriminalfall. Tyvärr (för gästerna, inte för oss) så har Lincoln gjort en pakt med djävulen och använder sig av utställningen som ett sätt att offra människor på. Gästerna sugs in i varje avdelning och får uppleva ett fantasifullt skräckscenerio som avslutas med att det troligen dör.

Det blir alltså allt från svart-vit zombiefilm, varulvstema, mumie-skräck och en hel del annat kul innan den stora våldsamma monsterfinalen kör igång!

Waxwork är så fenomenal. Jag älskar varenda sekund av den. Den är gjord med massor av kärlek, en rejäl mängd blod och gore (MPAA trimmade den visst, men den är riktigt saftig ändå) och en story som via sitt upplägg aldrig blir tråkig. Det känns nästan som en riktigt fartfyllt episodfilm där det finns filmreferenser överallt och en ny splattereffekt runt hörnet.

Favoritscenen kommer alltid att vara mumie-avsnittet, som jag alltid velat sett i Dawn of the mummy. Det är inte den blodigaste sekvensen, förutom en fin skallkrossning, men osar av äventyr och stämning. Varulven och Dracula är helt klart de gorigaste delarna med ituslitna människor, huvudexplosioner, spetsningar och allt annat som hör till.

Men det finns massor av humor också och serietidningskänslan är stark. Det är starka färger och starka karaktärer och med en regissör som verkar vilja att allt ska vara godis för ögonen. Till och med en trist amerikansk fotboll-match som inte har något med handlingen att göra blir en orgie i slow-motion-våld och läckra vinklar.

Nu blir det den underskattade tvåan. Inte lika klockrent, men minst lika kul!