fredag, december 12, 2008

Recension: Waxwork II: Lost in Time (1992)


Vi fortsätter med den riktigt ambitiösa tvåan, Waxwork II: Lost in Time, som kom några år senare. Den tar vid nästan exakt där ettan slutar och är i stort sett lika bra - förutom ett minus. Men det kommer vi till sen.

I alla fall, Waxwork-museet har brunnit ner, man har hittat kropparna av över tvåhundra människor och väl hemma så blir hjältinnan, Sarahs (Monika Schnarre), onde alkoholiserade far (spelad av den alltid utmärkte George 'Buck' Flower) dödad av den avhuggna handen från ettan.

Tyvärr misstänks hon för mordet på sin far, och även inblandningen i branden, men tack och lov så visar det sig att Sir Wilfred (Patrick Macnee), som dog i första filmen, har ett ess i rockärmen. Via en film som Sarah och Mark (Zach Galligan) så leder han dem vidare till ett hemligt utrymme med övernaturliga artfakter från andra dimensioner - som uppenbarligen är äkta trots att vi bara känner dem från filmer. Där har vi Jasons hockeymask, Norman Bates mamma-utstyrelse, förbundsarken i sin nazi-dekorerade kista och det viktigaste: ett tidskompass som gör att de kan hoppa mellan olika dimensioner.

Dimensionerna består av, åter igen, olika filmscenarioer - oftast med skräcktema. Först ut är Frankenstein, sedan går vi vidare till Alien och The Haunting och sedan vidare och vidare vidare... allt för att kunna hitta bevis på att Sarah är oskyldig till mordet.

Anthony Hickox lägger i högsta växeln här och får till det nästan perfekt. Det är ett fantastiskt arbete lagt på de olika sekvenserna, och trots att budgeten är låg, så ser det snyggt ut och blodigt (om än inte lika blodigt som ettan). Favoriten är helt klart The Haunting-avsnittet som både gör parodi på den och alla andra klassiska spökfilmer. Filmat i svartvitt, Zach Galligan i sextiotalsfrisyr och Bruce Campbell i en stor roll så blir det en höjdare.

Tyvärr så segas filmen ner i ett fantasyavsnitt som utspelar sig i medeltidens England där svart magi härjar. Det är snyggt och välspelad, men saknar gore och det där extra. Men vi spenderar mer än en halvtimme där, så det är bara att acceptera läget. Sedan höjs tempo tack och lov igen då en fäktningsscen tar oss igenom Dawn of the dead (fina gore-grejer där), Nosferatu, Dr Jekyll, Jack The Ripper och en japansk monsterfilm från sextiotalet (där Zach Galligan plötsligt blir dåligt dubbad, vilket är väldigt kul).

Det är kul och blodigt, fantasifullt och välspelat. En film som känns som en begåvad ursäkt för Hickox att ha riktigt kul med olika filmgenrer. Trots ett segare parti så är det verkligen en bra och rolig uppföljare.