fredag, december 05, 2008

Tanten skrämde mig - men det berodde inte på hennes utseeende


Jag traskade ut i trapphuset, tryckte ner hissen och öppnade dörren. Hoppade till. Hjärtat slog dubbla volter och jag försökte att inte visa det allt för tydligt. Jag var inte beredd på att det skulle stå en barsk tant i ena hisshörnet. Utan att tänka efter så kastar jag ur mig:

"Oj vad rädd jag blev!"

Hon ler ett krystat leende mot mig och tittar tomt mot hissdörren som slår igen. Jag känner att det var lite pinsamt att jag utropade detta, och känner att jag behöver förklara mig.

"Ibland är man inte inställd på att det står någon i hissen. Så jag blev lite rädd."

Hon harklar ur sig med raspig röst.

"Det ska du inte bli."

Vi blir tysta igen medan hissen fortsätter nedåt. Plötsligt slår det mig att hon kanske tror att jag blev rädd för henne på grund av hennes utseende! Man tänker konstiga tanker, i detta fallet skyller jag på den grova förkylningen jag har. Eventuellt feberfrossan jag hade i natt. Så jag lägger till, för säkerhets skull:

"Så du får inte ta det personligt."

Touché! Pinsamheten nådde nya höjder.

"Nej då" raspade hon ur sig och var väl glad att vi kom till hennes våning där hon klev av utan att säga ett ljud.

Plötsligt kände jag att ryggen värkte mer, öronen och halsen gjorde mer ont. Näsan blev mer igentäppt. Som straff antagligen, för min dumhet.