lördag, januari 12, 2008

Provfilmning

Jag var på provfilmning idag. Reklamfilm av något slag. Det var länge sedan jag var nervöst för nåt sånt. Senaste gången var det nog Camp Slaughter, där jag var väldigt nervös vid provfilmningen, fick rollen och gjorde en usel prestation! Läskigt.

Men efter dess och även idag så går det alltid smärtfritt. Man får en viss rutin efter ett tag liksom. Ser till att kunna replikerna utantill, vara väl förberedd. Känna lugnet. Inte svettas. Inte säga allt för dumma saker innan, under och efter provfilmningen.

Naturligtvis kunde jag allt närmast perfekt idag. Tyvärr så kunde min motspelare i scenen inte alls sina repliker. Låt oss kalla honom Lars, en mycket trevlig man. Troligen runt sextio år, pratglad och kvick. Tyvärr så hade han absolut ingen som helst kunskap i hur man memorerar en replik, hur man sätter sig in i en roll. Det rörde sig om fem-sex repliker i logisk följd som han inte klarade. Det var två manus vi läste, och i den enda hade jag nog mest repliker och i den andra hade jag bara en och han resten.

Problemet kanske låg i att han skulle tala med tre olika röster: sin normala, en mycket mörkare röst och sedan imiterar en kvinnlig röst. Detta i kombination med alla dessa repliker blev väl för mycket. Han blandade ihop hela tiden, jag försökte guida och regissera lite, men inget fungerade.

Dessutom så blandade han ihop alla namn också. Namnet i manuset, mitt namn och snubben som filmade oss. Jag fick hela tiden heta Klas till exempel.

När vi äntligen lyckades köra igenom "hans" reklamfilm en gång med hjälp av improvisationsövningar (dirigerade av mig kan tilläggas) så tackade vi varandra, han frågade mig vad jag hette nu igen och eftersom hans förvirring troligen smittat så svarade jag "Filip" och sade adjö.

På vägen ut såg jag en japansk liten flicka gå ut på gatan och släppa iväg en svart ballong.

Det var filmiskt. Minst sagt.

Diary Of The Dead - Officiell trailer!



Ser riktigt, riktigt bra ut. Men Romero kan sitt jobb.

Fem månader


Fan, fem månader. Det är inte illa. Och inga skuggor i paradiset än. Inte illa pinkat.

fredag, januari 11, 2008

Britt Fit


Britt Ekland skickar härmed en gratulation med sina fina, nya, stora, plastikopererade läppar till min brorsdotter Denice som fyller arton år idag :)

Historien om en felringning

Kände för att kolla hur öppet någons liv är. En man ringde nyss fel, och jag kunde genom att enbart sedan kolla vilket nummer han ringde ifrån komma fram till detta:

Mannen är född den 17:e december 1944. Han fyller 64 år nästa år och har mellannamnet "Erik Roland". Han bor på Primusvägen i Stockholm, tillsammans med sin fru. Han har sitt kontor på samma plats. Mannen började sin karriär, efter att ha studerat på Stockholms Universitet, som flygofficer och tillbringade inte mindre än nitton år inom flygvapnet. Han slutade sedan inom det militära för att bli Linjeflygs chef på Bromma och senare Scanair. Sedan 1987 så har han enbart jobbat med chefsrekrytering och har varit styrelsemedlem i
ett av världens största företag i den inriktningen, Heidrick & Struggles. Hans inriktning var bland annat mellanöstern och Afrika.

Mannen uppskattas också modern klassisk musik, bland annat Kroumata.

Givetvis var det absolut inga problem att få fram komplett adress, telefonnummer, namn och uppgifter om hustrun, email och i stort sett komplett CV.

Allt på grund av att han ringde mig och undrade om jag var den Fred Anderson som sitter i H&M's styrelse :)

Det tog mig tio minuter att leta reda på allt och betydligt mer där till. Ett intressant experiment som visar hur blottlagda vi är.

Recension: Legend of Dinosaurs and Monster Birds (1977)



Filmen börjar med långsam hypnotisk jazz som svävar emot oss över skogarna runt vulkanen Fuji. En ung kvinna, troligen drogad eller kanske självmordsbenägen vandrar planlöst runt bland växtligheten. Marken öppnar sig och hon faller ner i en isgrotta fylld med stora ägg. Förvirrat vaknar hon till liv och jazzen försvinner. Istället så startar en mörk, hjärtfrekvens-rytmisk musik och det visas sig att ett av äggen håller på att kläckas. Hon stapplar fram i mörkret och börjar anpassa sig till det dåliga ljuset. I ägget så tittar ett par stora, slemmiga ögon upp. Hon skriker av skräck...

1977 så fick Legend of Dinosaurs and Monster Birds premiär i Japan, närmare bestämt den 29:e april. Filmbolaget Toei hade fått för sig att göra en Kaiju-film för en vuxnare publik och valet blev då denna mycket udda kombination mellan gummimonster-skräck, arthouse, katastroffilm, Hajen-plagiat och mer arthouse. Väldigt japanskt trots allt, så japanskt att en vanlig Godzilla-film skulle kunna verka svensk i jämförelse.

Efter kvinnans upplevelser i inledningen av filmen så sprids nyheten fort av att något har hittats i skogarna runt Fuji. Rykten om stora fosslierade ägg dyker upp och det får vår hjälte att överge sitt uppdrag att undersöka stenar i Mexico och kasta sig in i Fuji-äventyret. Vid skön så håller två kvinnliga dykare till, en av dom verkar han känna och kanske ha haft ett förhållande med innan. Han hittar även igen sin fars gamla stuga där hans fars gamla vägvisare håller till.

Hans far var övertygad om att det levde dinosaurier runt Fuji, men ingen trodde på honom och han dog utan att få det erkännande han förtjänade. Nu är det sonens tur att ta reda på mysteriet. Samtidigt så inleds en drak-festival vid skön, med popband, uppvisningar, bad och lek. Detta trots att allt fler människor och djur har försvunnit runt omkring i området.

När våra hjältar hittar en häst som fått huvudet avslitet och sedan uppstoppad i en trädkrona så inser man att det verkligen springer omkring en arg dinosaurie i trakterna. Men inte bara på land och i sjön, utan även i luften...

Historien är ganska splittrad, minst sagt, och det är fler sidohistorier och vändningar än vad jag räknar upp i min primitiva genomgång av handlingen. Det är väl både på gott och ont antar jag, då man gärna vill ha monsteraction för hela slanten, men också gärna uppskattar något orignellt och udda. För arthouse är det, men det är en sån där arthouse-film som skulle bli utskrattad av okunniga och ej filmhistoriskt insatta Folkets Bio-medlemmar.

Det är egentligen mer drama och arthouse än monster och skräck, men när det väl är monster och skräck så sprutar blodet och monstrena får man se i rejäla plastiga närbilder och helbilder. Så det är där historien splittrar sig. Ska man vara konstnärlig. Eller ska man köra på gummimonster?

Nu råkar jag uppskatta sådana här mystiska hybrider och klara av att sitta igenom en film som stundtals har långa, tysta scener (även under monster-sekvenser) och sedan kan flippa ur i märkliga musikmontage med japansk pop och jazz på högsta volym. Första scenen i filmen är mästerlig. Bland det bästa jag sett. En annan scen som sticker ut är en när en dinosaurie attackerar en liten gummiflotten ute på den dimmiga skön. Utan stämningsmusik eller de vanliga monster-klyschorna så blir en kvinna brutalt uppäten av dinosaurien. Allt slutar med en fenomenal och ganska oväntat gore-scen.

Det finns mycket bra att räkna upp, men det finns minst lika mycket – om inte mer – att räkna upp som skulle kunna skrämma bort en vanlig mainstream-fan. Så jag skiter i det.

Det är en vuxen och surrealistisk film, med naket och gore, gummimonster och drama, vulkanutbrott, lättsamt överspel och oväntade dödsfall. Jag gillade den.

Frågan är om du gör det?

(ps. blev nästa tvungen att posta en schyst stillbild från filmen också, så ser ni vad det rör sig om i monsterväg)

torsdag, januari 10, 2008

Recension: The Land That Time Forgot (1975)


Ni vet hur britter är. Det kvittar om dom gör science-fiction-zombie-filmer eller historier med otroligt plastiga dinosaurier, allt på låg budget, och ändå får dom det att både bli välspelad och kanske främst av allt, välskrivet. The Land That Time Forgot är sannerligen ett gott exempel på den fantastiska kvalité som exploitationmänniskorna kunde få till i England under det glada sjuttiotalet.

Det är första världskriget och en tysk ubåt torpederar och sänker ett brittiskt kryssningsfartyg. Några överlevande, därbland kaptenen och den ständige hjälten Doug McClure (bara namnet andas hjälte!) lyckas ta sig till livbåtarna och tappar bort sig i den tjocka dimman.

Genom en ganska dumdristig plan så lyckas dom faktiskt ta sig ombord på samma ubåt som torpederade deras fartyg, övermanna den minimala besättningen och på så sätt försöka styra sig hemåt. Men intrigerna tjocknar på och efter diverse olika maktövertaganden så hittar man av en slump den aldrig bekräftade ön Caprona.

Man tar sig i land genom en undervattensflod och finner ett land fyllt av dinosaurier, grottmänniskor och... ja, hela evoloutionens stadier. Ju längre in i landet dom beger sig desto mer utvecklat blir naturen, människorna och djuren. Har man funnit civilisationens vagga?

En grottmänniska, Ahm, blir vän med dom och sedan kan det riktiga äventyret börja...

Jag har noterat att en del mindre intelligenta tyckare sågar filmen på grund av dess låga budget, men det är naturligtvis en absurd idé. För det är absolut en av de mest välgjorda och främst av allt, underhållande dinosaurieäventyren som gjordes under sjuttiotalet. Egentligen är det nog bara tvåan, The People That Time Forgot som slår den. Dinosaurierna är väldigt enkla, är mycket tydligt dockor och gummiartade fullstora dockor, men har man någon form av vett i skallen så köper man konceptet ändå eftersom historien och skådespelarna är så bra som dom kan bli.

Man låter bli att skämta bort eventuella lågbudgetskavanker och kör en seriös ton genom hela filmen, utan att dra ner på underhållningsvärdet eller actionscenerna. Något som förvånar kanske är att karaktärerna är så mångfacetterade och intressanta. Den tyska fienden är lika intelligent och logiskt resonerande som britterna och amerikanarna och det blir till och med vänner i sin överlevnad. Det finns inga onda tyska serietidnings-skurkar i den här historien. Tack och lov för det, alltid ett fräscht inslag.

Även om inledningen på filmen, på ubåten är ganska långsam, så är det svårt att tappa intresset och belöningen kommer på Caprona där monstrena är många och arga. Det bjuds också på schysta grottmänniskoslagsmål, ett fett vulkanutbrott (där till och med arkivbilderna har fantastiskt bra kvalité) och ett mycket bra och semi-dystert slut.

Nästa gång blir det tvåan, så håll ögonen öppna. Dinosaurierna har intagit bloggen!

Skönt med lite jämlikhet

Kvällspressen har begåvat oss med två onda kvinnor, vilket känns skönt trots det tragiska omständigheterna. Vanligtvis så är det mest illusionen om att alla män är onda och alla kvinnor automatiskt är goda. Denna gången har vi en kvinnlig pedofil samt en kvinnlig vakt som använder grovt övervåld mot ett gammalt fyllo.

Givetvis har dom ha exakt samma straff som om dom vore män, jämlikhet råder tack och lov i Sverige ;)

Östervångskolan i Lund gillar inte bisexuella

... jag lovar, hade hon pratat om att hon var heterosexuell så hade hon inte blivit uppsagd. Bara att skolan erkänt att man agerat felaktigt och dessutom gått med på en förlikning innebär helt enkelt att dom är skyldiga till det som skett.

Elevhemmet var för övrigt Östervångskolan i Lund, en specialskola för döva och hörselskadade barn och ungdomar. Om man vill diskutera saken med rektor Signild Salander så finns alla kontaktuppgifterna här. Skolan drivs av specialskolemyndigheten och generaldirektören heter Greger Bååth.

Länk

Arga labradorer med vapen


Ibland undrar hur många inkompetenta jägare det finns egentligen? Har vi inte alla läst om jägare som blir skjutna till döds av sina hundar?

Man kan ju undra vad som sker i skallen på en vanlig, hederlig jägare? "Jag undrar vad som händer om jag lägger ner geväret med pipan mot mig själv och låter hunden leka lite med den? Det är bra, då blir den inte skotträdd!" eller "Om jag ställer geväret upp i lagom hopphöjd för hunden så att den lätt kan placera tassen på avtryckaren, ja... då kan jag ta livet av mig på ett underhållande sätt och hamna i kvällstidningar världen över! Vad kul!" eller "Det är väl bäst att jag osäkrar vapnet och ser till att det är laddat, så att jag lättare kan få huvudet avskjutet av min labrador?".

Vad tror ni? Hur tänker alla dessa jägare som ständigt blir "brutalt dödsmördade av sina attackhundar" ;)

onsdag, januari 09, 2008

"På sätt och vis får dom skylla sej själva..."

Chris - 2008-01-07 17:10
Måste man alltid tala om vad man är.Det är väl ingen hetrosexuell som hela tiden tjatar om detta.På sätt och vis får dom skylla sej själva när man utsätter sej för onödiga trakasserier.


Detta inlägg fick Tor Billgren i sin blogg, angående hatbrott. Och det är ett väldigt, väldigt vanlig resonemang bland puckade fån. "Man får skylla sig själv", "heterosexuella tjatar inte om sin läggning hela tiden" (vilket dom faktiskt gör) osv osv.

Har själv reagerat på detta länge, men har inte orkat skriva om det. Läs Tors utmärkta svar och analys på denne "Chris" korkade påstående.

Musik

När jag känner mig nere så dyker jag faktiskt heller ner i musik än i film av någon anledning. Musik kan bara finnas där i bakgrunden och påverka en, medan film måste uppbåda mer koncentration.

Jag har dels lyssnat väldigt mycket på Michael Nyman och Damon Albarns fantastiska soundtrack till Ravenous. En blandning av klassisk musik, etno-folk och experimentellt. Det enda jag hoppas över är den långa indian-sången. Annars är det så perfekt som det kan bli. Wicker Man-soundtracket är bland det bästa som någonsin gjorts och Paul Giovannis sånger och musik ger en kalla kårar för att dom är så vackra, intelligenta, roliga och dramatiska. Hittade en utgåva som både har använt sig av orginalmastrarna samt även kompletterat med de spår som inte hittats, men taget direkt från filmens ljudspår.

Genom Gregory gåva, en Ipod Touch, så har jag också fått chansen att lyssna in mig på otroligt mycket mer musik även vad jag någonsin kunde ana. I vanliga fall var jag tvungen att ha klockren musik, som jag visste bergsäkert var bra, på min mp3-spelare. Nu har jag gott om plats att chansa på ny musik.

King Crimson är en grupp som jag trodde var en modern grupp, men dom verkar ha hållt på sedan sextiotalet. Och deras album "Red" är helt makalöst. Slutspåret "Starless" är så vackert och mäktigt att man nästan får tårar i ögonen. Först börjar det långsamt med sång, sedan går det över till mer experimentellt och sedan blir det mega progressiv rock-jazz på slutet. Makalöst.

Rick Wakemans The Six Wives Of Henry VIII är ett mästerverk i progressiv rock. Varje fru har fått sin egen låt, och i sin enkelhet så är det ett briljant team-album. Det har också blivit, kanske förståeligt, en hel del Bo Hansson. Lord Of The Rings och Watership Down är fantastiska album!

En annan grupp som jag återupptäckt är The Move, Roy Woods gamla popgrupp som sedan evolverade till ett fantastiskt samarbete med Jeff Lynn som i sin tur inspirerade till Electric Light Orchestra. Shazam är näst intill perfekt album med några solida låtar: pop-pärlan Beautiful Daughter, rocklåten Hello Susie, tokiga Cherry Blossom Clinic Revisited, lååånga och fantastiska Fields Of People och några till som är okey. Jag vet inte när Blackberry Way släpptes, men det kanske var en singel till det här albumet? Väldigt bra parafras på Beatles Strawberry Fields och Penny Lane i alla fall. Albumet efter, Message From The Country är bra, men inte lika bra. Kanske beror det på att mer kraft lagts på femtiotalsaktiga rock-låtar (som både Roy och Jeff verkar älskar), men några pärlor finns det, bland annat mästerliga It Wasn't My Idea To Dance.

Har även lyssnat igenom samtliga ELO's album och det är verkligen väldigt bra, för det mesta. Speciellt de fem första albumen som är näst intill perfekta. Av senare album är det nog Time som står sig bäst, även om dom andra inte alls är dåliga.

Lite mer mainstream som Salem Al Fakir, Amy MacDonald, Robbie Williams, Gnarls Barkley och halvmainstream som Spiritualized, Radiohead, Porcupine Tree, Polyphonic Spree och Infected Mushroom har också gått ner.

The Rutles, Stonecake, Lily Allen, Klaatu, Jackie DeShannon och Captain Beefheart går givetvis också ner lätt.

Puh. Måste lägga av med det här musiknörderiet.

Förutom homosexuella då...

"Islams förbud mot mord är absolut"

"I islam är både mannen och kvinnan fria och självständiga och beslutar helt själva över sitt liv och sina relationer. Det är en grundidé i islam att ingen ska behöva anpassa sig till någon annans vilja av inre fruktan eller yttre hot. Var och en är ansvarig för sina egna gärningar"


Det är stora ord i denna debattartikel. Just dessa ord, "Det är en grundidé i islam att ingen ska behöva anpassa sig till någon annans vilja av inre fruktan eller yttre hot", klingar extra falskt när man tänker på det norska islam-haveriet, länk 1 och länk 2 eller kanske vad som hände nyligen i Iran.

Vissa muslimer har samma problem som vissa kristna, eller övriga religiösa grupperingar: man vägrar se felen och nackdelarna med sin religion. Allt är perfekt. Allt är underbart. Och alla är lika älskade och respekterad. Tillåt mig skratta.

Nä, som jag skrivit innan: det krävs att några intelligenta representanter för alla dessa religiösa grupperingar ställer sig upp och kräver upprensning i de egna leden och åsikterna. Kräva att just deras religion anpassar sig till det år vi faktiskt befinner oss i.

Men än så länge har det misslyckats. Och som den pessimist så tror jag aldrig vi kommer att få se några religioner som faktiskt praktiserar det dom påstår sig själv vara: kärleksfulla.

P.S. Jag var och såg Alien vs Predator 2 igår. Joao somnade som vanligt under visningen. När vi kom ut från salongen och utanför biografen på söder så ser Joao en skinhead och viskar till mig: "det står Böghatare på hans tröja". Jag vänder mig om. Jepp, han hade stora feta bokstäver på framsidan. Böghatare. Jag blev iskall. Vandrade hemåt i denna fuktiga kvällsluften och kände mig mer ledsen än någonsin.

tisdag, januari 08, 2008

Anthony Hickox

Måste bara får rekommendera en underhållande intervju med Anthony Hickox, en av dom skönaste och mest opretentiösa skräckfilmsregissörerna i branschen. Han har bland annat regisserat Waxwork 1 och 2, Warlock: The Armageddon, Full Eclipse och Hellraiser III.

På senare tid har det mest blivit b-action och thriller, varav Jill Rips och Blast måste anses vara de mest kompetenta. Nu har han i alla fall gjort en ny skräckfilm, Knife Edge, som har fått bra förhandssnack. Roligt att han är tillbaka en den genren han älskar: skräck.

Sniff, sniff

Camilla vaknade till liv och skakade av sig sömnen och torkade bort smulorna i ögonen. En ny dag var kommen. En härlig regnig tisdag och hon var redo att ta världen med storm. Men först skulle hon lukta gott och känna sig fräsch och frisk. Vad skulle hon ta sig till? Hur skulle hon kunna uppnå detta så lycket som möjligt?

I badrummet hittade hon en liten flaska med parfym, och hon sprejade försiktigt lite på handlederna, som hon sedan gnuggade mot halsen. "Sniff, sniff". Hon vädrade doften. Det luktade knappt något överhuvudtaget. Så hon skruvade av korken på flaskan och blötte in händerna rejält i parfymen, och lät sedan hela ansiktet och huvudet täckas med den fantastiska doften. "Sniff, sniff". Nä, det var inte tillräckligt.

Hon böjde sig över handfatet och hällde flaskans innehåll över huvudet och frustade glatt. Nu skulle hon allt lukta gott.

"Sniff, sniff". Nej, lukten var knappt kännbar. Kanske berodde det på hennes absurt dåliga luktsinne, men detta var knappt något lukt överhuvudtaget! Vad skulle hon ta sig till? Pendeltåget från Upplands Väsby gick om tjugo minuter och hon var tvungen att lukta GOTT! Folk skulle bara känna hennes underbara doft och önska att dom luktade som henne.

"Just det!" sade hon högt för sig själv när hon kom att tänka på dunken med parfym som stod i hallgarderoben. Tio liter underbar doft! Dunken var en aning tung, men hon lyckades i alla fall släpa in den i duschkabinen där hon helt enkelt började hälla tio liter parfym över sig. Äscha, det var inte nog! Hon fyllde badrumsgolvet med parfymen och kröp ihop som en boll, rullade sig i parfymen och bara lät porerna och kläderna suga åt sig lukten.

Nu var hon klar. Nu luktade hon verkligen gott.

Eftersom tio liter parfym hade dränkt hennes kläder så var det en aning kallt ute, men huvudsaken var att hon luktade fräscht och fint. Pendeltåget var proppat med folk, men hon såg en plats bredvid en lätt fet, homosexuell före detta filmskapare som verkade vara djupt insjunken i den progressiva rock som dundrade ur hans hörlurar. Fred hette han, det kände hon på sig, och hon visste att han verkligen skulle uppskatta hennes tio liters-doft av parfym. Han skulle inte bli omtöcknad, få huvudvärk, bli snuvig och få irriterade ögon. Inte Fred heller. Han klarar det mesta.

Så hon satte sig tätt intill honom, lät sin ljuvliga arom fylla hans närhet. Hon kände sig nöjd. Hon hade skapat lite glädje på det tysta, morgontrötta pendeltåget. Hon var nöjd.

Sniff, sniff.

måndag, januari 07, 2008

Recension: I Am Omega (2007)


Som jag skrivit tidigare någon gång så har jag en tendens att föredrar plagiat än orginal. På något sätt så blir plagiaten mer renodlade, mer underhållande. Bort med allt trams och dit med mer av det publiken vill se. I Am Omega är ett skönt och fräckt försök av The Asylum att bräcka nyversionen av I Am Legend, och otroligt nog - trot eller ej - så föredrar jag nog plagiatet även här.

Världen har utrotats av ett virus, och kvar finns en minst sagt störd pillerätande Mark Dacascos - långt ifrån stora, fina roller. Han pysslar i sitt hem, övar kung fu på gräsmattan, tror att radion pratar med honom, försvarar sitt hus mot onda zombies och pratar med lik då och då.

Något som gör han extra störd är att någon försöker skicka ett videomeddelande till honom, som ett videosamtal på MSN typ (jag tänker överhuvudtaget inte analysera hur internet fortfarande kan vara "up and running" i en död värld). Han vägrar helt enkelt svara, och när han till slut gör det så visar det sig att någon vill bli räddad. Och givetvis agerar han som en gentleman: tackar nej.

Men någon vill verkligen ha med honom och snart dyker det upp två överlevande till, två otrevliga dryga amatör-militärer med swaztika-liknande kors på armarna och ett sällsynt dåligt humör...

Grunden är ganska lik Richard Mathesons orginalhistoria och även de tidigare filmversioner som finns av historien, men här så utspelar sig mycket av historien i LA's utkanter, på dammiga vägar och öde öknar. En annan skillnad är också att vår hjälte inte direkt har lösningen på infektionen, utan mest är en mördarmaskin som bryter samman och gråter ibland.

Förlåt mig, jag skrev att hela världen utrotats. Det är givetvis fel. För dom som inte har dött eller de väldigt få som verkar vara immuna, har nämligen förvandlats till blodtörstiga, slemmiga zombies som helst av allt håller sig i mörkret, men som brukar vara ute i solskenet ibland också. Zombisarna är faktiskt ganska coola, som hybrider mellan Romeo-zombies och varelserna i The Descent, alltså betydligt coolare än i Will Smith-filmen med samma historia.

Fotot och regin är kompetent och man arbetar bra med en lite budget. Får till en stämning och spänning som oftast utspelar sig i dagsljus, men de få scenerna som är i mörker - bland annat nere i avloppssystemet, är extra lyckade. Det är betydligt, betydligt mer action och blod än i filmen den rippar, och det gör den också betydligt mer underhållande. Manuset är väl som det är, inte orginellt, men det är inget jag tänker gnälla över. Istället så bjuds det på en charmig och hyfsat fartfylld historia (i alla fall jämfört med I Am Legend) som kanske inte slår The Omega Man, men som klarar sig fint i det övriga DTV-utbudet. Mark Dacascos sköter sig bra och han är en hyfsat skådis trots allt. Det blir lite buttkickning och den ganska medioker eftersom den är ganska sönderklippt. Men det finns en schyst scen då Mark kung fu-posar i alla fall.

Tyvärr så klär inte Mark av sig tillräckligt, men ändå får filmen faktiskt ett helt godkänd betyg. Modern exploitation helt enkelt. Take it or leave it.

Yakety Bond



Som fan av både James Bond och Benny Hill så var faktiskt detta det roligaste jag sett på bra tag :)

söndag, januari 06, 2008

Britney Spears död i bilolycka


Enligt amerikanska nyhetsuppgifter, ej ännu speciellt spridda så dog Britney Spears i en bilolycka, troligen självförvållad tidigare i morse amerikansk tid. Efter sammanbrottet på psyksjukhuset så avvekt Britney och var sedan försvunnen i ett flertal timmar, tills att man nu hittat henne död i sitt vrakt uppe i Hollywood Hills, inte långt ifrån hennes hem.

Detta är ej bekräftat ännu, men bilder har redan börjat läcka ut på nätet. Inga kommentarer från hennes fd make Kevin ännu, eller från hennes familj. Detta lär nog hamna på löpsedlarna under morgondagen.

Ännu ett tragiskt öde...

Recension: Lips Of Blood (1975)


Nu har det hänt igen. Man börjar titta på en film och plötsligt har det gått nittio minuter och man vet inte riktigt hur det har gått till. Lips Of Blood fick premiär 1975, fyra år efter The Shiver Of The Vampires, och det är tydligt att en stor utveckling har skett hos Rollin. Till det bättre givetvis.

Som pojke upplevde den nu vuxne mannen (Jean-Loup Philippe) en händelse som stannade inom honom för evigt. I en slottsruin vid havet så träffar han en spöklik flicka (Annie Belle). Han har fått vilse, efter att ha följt efter "den svarta hunden med sargat öra" och får skydd över natten i ruinen.

Han blir plötsligt uppväckt av flickan som säger åt honom att genast springa hem eftersom hans mor är orolig för honom. Han ger henne sin leksak som gåva och stänger dörren bakom sig, vilket gör att hon blir inlåst. Sedan har det gått tjugofem-trettio år och han får syn på ett fotografi av ruinerna under en fest.

Hans mor minns inget av händelsen och ingen vill avslöja vart ruinerna är. Den kvinnliga fotografen som tog bilden har fått en stor summa pengar för att aldrig avslöja platsen. Mannen börjar luska i mysteriet och blir indragen i något som närmast visar sig vara en konspiration. Personer försöker döda honom, men av någon anledning så kommer det då och då mystiska vampyrflickor och försvarar honom...

Lips Of Blood är nog bland det vackraste jag sett. Kanske också det mest återhållsamma jag sett av Rollin, men ändå så typiskt honom att det lätt hade blivit parodi. Allt finns där: slott och ruiner, skuggor och stearinljus, nakna vampyrer, blodiga läppar, vacker musik (denna gången fantastiskt vacker, så långt ifrån hippie-rocken i Shiver som man kan komma), till ytan händelselösa scener. Det som skiljer den här från flera av hans andra är att den till största delen utspelar sig i stadsmiljö, dock utan att för en sekund ta bort den förtrollade stämningen. Rollin skildrar tunnelbanor och höghus minst lika vackert och poetisk som slott och landsbygd.

Varje bild är ett konstverk och varje bild är som konstverk akompanjerat av poesi. Fransk arthouse när den är som bäst. Känslomässigt stark artsploitation för oss som vill bli förförda.

Filmen är utgiven av Njutafilms och det är bild- och ljudmässigt en mycket stark utgåva. Givetvis har filmen sina skavanker, men att få en sådan obskyr film att se så bra ut som den faktiskt gör är bara det ett mästerverk.

Moderatgrisarna slår till igen

Man kan säga att hatbrott är ett brott som är speciellt riktad, delvis planerat och till för att sätta skräck i till exempel en minoritet som homo, bi- och transsexuella. Det handlar inte om vanligt fyllebråk, eller partnermisshandel. Det handlar om att attackera en hel grupp av människor enbart för att dom inte går exakt samma väg som en stor del av befolkningen.

Det är alltså en ganska enkel matematik. En person som slår ner en bög för att han just är en bög gör det för att mentalt sänka alla homosexuella. En person som knivhugger en homosexuell ett trettiotal gånger enbart för att han är homosexuell (offret alltså) gör det för att sätta skräck i andra homosexuella.

Det är ett brott med ett klart och tydligt motiv av ondska. Absolut inget annat.

Nu så avskaffar höger-regeringen prioriteringen angående hatbrott. Trots att hatbrott hela tiden ökar, blir våldsammare och mer aggressiva.

Det kvittar om det är en heterosexuell eller en homosexuell som blir nedslagen egentligen, poängen är bara att det i många fall finns ett ondsint motiv just på grund av personens sexuella läggning i HBT-människornas fall.

Men nu vill inte höger-grisarna att vi homosexuella (när jag skriver homosexuella så menar jag hela HBT) ska få det skyddet. Dom tycker indirekt att vi ska straffas för att vi råkar ha en annan läggning.

Jag förstår att moderaterna vill ha stöd från Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och andra fascister - eftersom dom själva lutar åt det hållet, men detta var väl att ta i? Har det blivit folkpartister av dom? Kappvändare?

Förhoppningsvis är detta ännu en spik i kistan på det sjunkande fartyget högern. Ingen kommer att sörja dom direkt...