lördag, januari 19, 2008

Äckligt

Nazzarna äcklar sig och jag blir jävligt äcklad över deras beteende. Tur att några är rakryggade nog att bekämpa skiten - och givetvis är det inte högern, även om dom tvingades ändra sig till slut. Men det visar bara vart åsikterna ligger rent politiskt.

Smartilligens


När ska folk förstå att intelligens inte handlar om att säga så smarta saker som möjligt. Det är mycket mer än så.

Nalen


Ibland går jag förbi Nalen, detta anrika ställe som har så mycket historia inom sig. 1967 så köptes lokalerna av LP-stifelsen och trettio år så huserade denna verksamhet där.

Jag var mycket på Nalen. Jag tyckte om Nalen. Inte för väckelsemöten eller för att hitta gud utan för att det osade av historia där mellan gamla lampor, fantastiska väggar och golv, upplägget på hela lokalen. För mig, som liten pojke var det som att ramla rakt in i ett slott.

Det är nog den enda lokal som jag saknar en aning. Det var alltid en mysig upplevelse att glida omkring där medan de vuxna höll i sina bönemöten och vittnesmål. Både Nalen och Venngarns Slott hjälpte nog till i mitt intresse för slott och äldre hus.

Det är nog inte bara jag som älskar att andas in luften, att försöka uppsnappa tider som gått och kanske på något sätt, fantisera om att man befinner sig i en annan värld, långt borta från verkligheten.

Clownernas vara eller inte vara


Clowner verkar för stunden vara det hetaste blogg-ämnet, det beror givetvis på att enligt en undersökning så gillar inte barn clowner.

Det var länge sedan jag såg en rolig clown. De flesta pysslar bara med någon form av enkel och väldigt trist snubbel-humor eller så är de så där pretentiöst pedagogiska och poetiska, jagar fjärilar och andra läskiga insekter, sätter lösnäsor på väl valda barn och underskattar barnens förmåga till humor.

När jag surfade omkring så var det en blogg som tog upp Ronald McDonald, denna trista McDonalds-maskot som ingen egentligen gillar. Han (eller hon? för det finns klara androgyna drag i Ronald, speciellt i den äldre modellen) har kommit välförtjänt i skymundan eftersom ingen bryr sig om Ronald egentligen, utan mer om det stora "M" som syns överallt.

I alla fall fick det mig att tänka på ett mystiskt samtal för ett par år sedan. Det var en typisk telefonundersökning, och som vanligt så går det oftast att lista ut konceptet med undersökningen om man tänker efter lite. Här var det typiska frågor om varor och ovanligt mycket om McDonalds. Och Ronald. Efter en tredje variant av frågan "Gillar du Ronald McDonald - Mycket, lite eller vet ej" så frågar jag rakt ut om det är så att McDonalds inte gillar Ronald - jag gjorde det då inte. Telefonisten svarar då att det stämmer, och att det ansågs vara viktigt att bedöma Ronalds existensberättigande. Han antydde också att Ronald var mer hatad än älskad.

Intressant. Ronald är fortfarande kvar, men vi får väl hålla tummarna att kräket försvinner? :)

Blev förresten lite nyfiken på Ronald McDondalds ursprung, och hittade detta på Wikipedia:

George Voorhis/Terry Teene
George Voorhis, late 20th Century American performer, who performed under various monikers as a clown. He claims to have been the 'original' Ronald McDonald. (A 1963 newspaper clipping from the Valley News (a San Fernando Valley newspaper) identifies George Voorhees as "Ronald McDonald" at a "local McDonald's restaurant".) According to George Voorhees and Terry Teene, in the early part of 1963 Voorhees and Terry Teene created the original character and design of American advertising icon Ronald McDonald, including costume (featuring "French-fry bag pockets") and facial design, for a hired performance at a local Los Angeles, California area McDonald's restaurant. He was subsequently enjoined from performing as, or exhibiting the likeness of, Ronald McDonald in any form.


Bilden som akompanjerar inlägget ska enligt wikipedia vara en av de första bilderna någonsin på Ronald McDonald.

Thailandbrev 2


Det andra brevet jag skrev var väldigt kort och mer en iakttagelse:

27/8-06

Tre ting man kan bära på en moped
1. En 27 tums TV.

2. Tre stycken fem meter långa plankor.

3. 20 stora ägg-kartonger.

Man ser så mycket på gatorna här!

Idag cyklar vi till Khanom och blir nog borta från nätet tills på
onsdag kväll. Kanske går det att nå mig på mobilen.

Ha det!

Fred

fredag, januari 18, 2008

Porrsurfande Kristdemokrater

Någon kristdemokrat, eller flera, har surfat på en porrsida med minderåriga flickor. Direkt från KD's högkvarter också.

Naturligtvis kommer KD att hävda att det var research av något slag, men vi vet ju alla att moralens väktare nummer 1 oftast har mest att dölja.

Kul nyhet hur som helst :)

Påminner mig om en annan gammal klassiker där en KD-politiker uppenbarligen har haft lustiga saker för sig på ett badhus. Jag tänker inte skriva vad det är, men förklaringen som politiker gav säger väl allt:

"En version han gett är att mannen i bubbelpoolen bad politikern titta på en skada på hans penis. Vid ett annat tillfälle har han sagt att mannen då vinklade upp underlivet för att politikern skulle se bättre, men att han då tyckte det var pinsamt och tryckte tillbaka mannen, och då kan ha råkat ta på mannens penis.

Händelsen i duschrummet har politikern förklarat med att han böjde sig ner för att läsa i mannens tidning, samt att han snubblat och hamnat nära mannens knä.

Den andra mannen uppger att han varit berusat och har svårt att minnas vad som hänt. Han vidhåller dock att han inte haft några skador på sin penis."

torsdag, januari 17, 2008

Aftonbladets apa

"Letade dopingpiller – hittade apa"

Jag vet inte varför just denna rubriken är så rolig. Det kanske beror på ordet "apa" som rent naturligt är ganska roligt. Som "banan", "häst" eller "näsa". Det finns något roligt inbyggt i hur man uttalar det och även hur det stavas. APA. Ni ser ju. Och hör. Säg det högt där ni sitter nu: APA.

Haha. Det blir roligt. Så det var en sån där Aftonbladetrubik som jag tryckte på trots att den i grunden verkade totalt ointressant.

Thailandbrev nr 1


Jag kom på idag att jag under mitt Thailands-resa 2006 skrev ett par brev hem med rappoteringar om hur läget låg, och bestämde mig för att leta upp dessa igen. Det känns lite smärtsamt att läsa så här efteråt, med tanke på hur fasligt illa det blev med Billy, men breven påminner om många fina minnen också.

Varje brev flankeras med fotografier som jag tog under resan, något som jag hoppas någon gång ska resultera i en liten fotobok.

Här kommer brev 1, som skrev den 22/8 2006:

Billy är och gör lite ärenden, sa jag passar på att sätta mig lite på
ett internet-cafe och skriva hem till gamla sverige :)

I samma ögonblick som jag klev av flygplanet i Bangkok så var det som
att stiga in i en bastu. Knallhett. Och till en början ganska kvavt.
Men man vande sig efter en nåt dygn. För att vara en stad på runt 12
miljoner invånare så är Bangkok förhållandesvis lättnavigerad. Även om
trafiken är vansinnig. Bilar kör fort, hårt och kors och tvärs.
Givetvis sa trängs dom med mopeder i massor och en del fordon som ser
misstänkt olagligt ombyggda ut.

På kvällen så vandrade vi ner till en av dessa hysteriska marknader.
Säljare från alla håll och kanter vill erbjuda en dvds, cds, kläder
och i stort sett allt som man kan tänka sig. En man utan hals undrade
helt enkelt vad jag sökte, och hade väl troligen kunnat fixa fram vad
som helst. Under denna vandring blev vi fast i en våldsam regnskur. Så
vi satte oss ner på en trottoarkant i skydd för regnet och samtalade
med en glad och hungrig thailändare som erbjöd oss lite mat. Vi
tackade nej, men det var inget han tog illa upp av. Det ligger i
kulturen att bjuda på mat och det är nog mer en ren artighetsfråga än
något annat.

Efter regnet lagt av någorlunda sa kom vi in på en våldsamt
överbefolkad gata. Det var markandsstånd överallt, och i ytterkanterna,
i själva husen, så erbjuds det sex-shower och sprit i litervis. Jag
såg en stackars blek medelålders man som mer eller mindre blev
indragen på ett sånt ställe. Svaga människa, men för en förvirrad
turist är det nog lätt att bli insugen i det hela. Jag och Billy har
ju inget intresse överhuvudtaget i "kvinnfolk", så det var enkelt att
bara enkelt tacka nej och hålla blicken borta från deras ögon.

Under halva måndagen var vi på resa från Bangkok till Samui. Vi flög,
åkte flera bussar, taxi-lastbil (jepp, man sitter på ett flak) och
givetvis båt. Samui har förvanandesvärt mycket natur, med tanke på hur
exploaterad det har blivit. Det är regelrätta djungler och det finns
stora områden då man tror att man själv, bufflarna och alla konstiga
insekter är de enda på ön. Mycket behagligt. Folk kör som dårar på
gatorna, speciellt turisterna, som verkligen kör som dår-dårar! Alla
tutar på varandra, gör intressanta omkörningar och hänger gärna på
utsidan på sina lastbilar eller högst uppe på ett rissäcks-berg.

Givetvis, som dom macho-pojkar vi är, så kör vi moped. Eller Billy kör
och jag sitter bakom och känner mig cool ;) Det går fort och man får
nog inte ha någon fart-skräck! Ibland ser jag familjer på fyra
personer sitta ihopklamda på en sån där maskin. Eller hundar. Eller
bara en enormt massa grejor runt omkring föraren.

På tal om hundar så finns dom överallt. Inget ställe för min mor
alltså. Dom är snälla, och håller sig på avstånd från matbutiker, men
äter gärna sånt som blivit över.

Nu ska jag ut i solen igen och träffa Billy och en av hans kompisar,
Joy, sa ni får ha det så bra där hemma! :)

Kram!
Fred

Rulltrappor - jag har svikit mina ideal

Vid ett flertal tillfällen har jag diskuterat hur folk beter sig när dom åker rulltrappa och även rullband, men jag måste verkligen erkänna att på sista tiden så har jag brytit mot en del av mina regler och lagar angående hur man ska bete sig i rulltrappa. Eller ja, egentligen är det bara en regel jag bryter emot:

Jag går i rulltrappan, när den är i rörelse. Dessutom blir jag irriterad när folk står stilla i "gåfilen". Utan att jag vet om det så suckar jag högt och tittar på personen bakom mig som också har bråttom, med en menande blick.

Mmm, tragiskt. Vet det. Men skitsamma. Dock vägrar jag fortfarande gå i stillastående rulltrappor. Av någon obskyr anledning så har rulltrappan på Stadshagens t-bana varit ur funktion en längre tid nu, först på grund av ombyggnation, men nu står den bara still. Trots att den ser fin och hel ut. En del människor vågar nämligen inte chansa. Dom tror att rulltrappan fungerar, går till den och när den inte rör sig så vill dom inte erkänna sitt nederlag utan stampar tungt upp för den utan att titta sig omkring. Som om dom vill dölja sin skam och sitt misslyckande.

Men inte jag. Där går faktiskt gränsen.

Förresten så är jag ett geni när det gäller att ta mig av rullbandet. Förstår inte varför folk stannar upp och föses ihop i en stor kötthög där vid änden. Det är bara att i samma takt stiga av bandet och ingen kötthög uppstår. Förstår inte varför det är så svårt för vissa.

Fast vi vet ju innerst inne varför. Tårna riskerar att malas till köttfärs i den onda rulltrappan. Det har våra dagisfröknar sagt sedan tidernas begynnelse. På tal om det så undrar jag vad grottmänniskorna varnade sina barn för? "Oarhhahahgha... se upp när du går upp för bergsstigen, så att du inte trampar på stenarna där högst upp. Dom kan mala din kropp till små små köttbitar som sedan den sabeltandade mammuten äter upp".

Nåt sånt kanske?

Don't sit under the poppytree

En enkel tanke

Tänk att "ledighet" anses vara det onormala
som bryter av jobbet
när det borde vara tvärtom.

onsdag, januari 16, 2008

Recension: Full Eclipse (1993)


Jag brukar med jämna mellanrum hylla Anthony Hickox (hans var far minst lika bra, Douglas Hickox) och nu är det dags igen. Denna gången med en av hans egna favoritfilmer, den mycket underskattade TV-filmen Full Eclipse där konceptet polis-action och varulvsskräck faktiskt fungerar mycket bra.

Mario Van Peebles spelar Max Dire, en överspänd snut vars kollega blir allvarligt skadad i en shootout, men sedan blir frisk på några dagar och blir värsta supersnuten. Max börjar nysta i det hela och en mystisk grupp inom Los Angeles poliskår visar ett intresse för honom.

Den leds av Adam Garou, spelad utmärkt av Bruce Payne, som förutom att vara ond europe också är helt besatt av att rensa gatorna från kriminalitet. Något han gör på sitt eget lilla sätt.

Max blir allt mer involverad i gruppens förehavanden och får även testa på deras lilla drog som gör dom till super-varulvar med smak för blod och död... och människokött. Ska han dras in i det hela och överge sina polis-moral, eller ska han helt enkelt sätta sig emot och försöka slå tillbaka?

Det syns faktiskt inte att detta är en TV-film, den är så långt från den statiska och billiga känslan som en normal TV-film från den tiden kunde ha. Istället vräker Hickox på med snygga, läckra tagningar, feta actionscener och en story som kanske inte är helt färdig (nån rewrite till kunde man allt ha slagit till med), men som håller för 97 minuters god underhållning.

Mario Van Peebles är en man jag inte direkt har någon relation med, jag har alltid uppfattat honom som ganska platt. Men här fungerar han bra och gör en fin insats som den förvirrade snuten som kanske, kanske inte vill bli varulv. Hans nemesis är den evige skurke Bruce Payne som gör en av sina bästa skurkroller.

Men filmen lever på actionscenerna. Speciellt i början så bjuds vi på några oerhört våldsamma, blodiga och slowmotion-pornografiska shootouts och jaktsekvenser. Squibbarna sprutar högt och är så nära John Woo en amerikansk regissör någonsin har kommit. Tyvärr så känns filmen felbyggd och börjar på topp och blir sedan lugnare och mer diskret. Kanske en fin tanke, men i en film med varulvssnutar så vill man att det ska eskalera hela tiden. Nu gör det inte det, men det blir fortfarande en bra film varulvsälskar och fans av våldsam action inte kan bli besvikna på.

Spana in Hickoxs lilla referens till Hellraiser också, på toaletten i baren. I bakgrunden när han försöker våldshångla frun så ser man en liten karikatyr av Pinhead och texten "Pinhead Rules". Väldigt typiskt Hickox och ännu en kärleksfull blinkning från en av branschens mest kärleksfulla genreregissörer.

Doomsday



Fy fan vad bra detta kommer att bli! Givetvis är trailern till för "alla", men Neil Marshall har lovat att filmen blir betydligt mer grafisk och våldsam än hans tidigare filmen. Själv har jag verkligen längtat efter en sån här filmen igen och här är den fan i mig!

Det känns som en blandning mellan Escape from New York, Bronx Warriors, 28 Veckor Senare, Atlantis Interceptors och alla andra coola filmer som finns där ute. Men ändå med den där utmärkta Neil Marshall-touchen.

Denna och Rambo 4. The best mainstream this year!

Tio anledningar att göra slut med din partner

Tänkte bara ge 10 anledningar att göra slut med din partner, och detta är tio anledningar som faktiskt fått mig att göra slut med tidigare pojkvänner :)

1. Du blir utskälld och får demonögon mot dig för att du beställer pasta med köttfärssås på en restaurang.

2. Inte mindre än två gånger blir du presenterad som systerns ex-make för hans vänner.

3. DVD-inköpen ska ransoneras till födelsedagar och julafton.

4. När pojkvännen svär att han aldrig kommer att komma ut ur garderoben förrän han är fyrtio år. Kanske inte ens då.

5. Du får inte odla skägg.

6. När pojkvännen själv börjar bli homofobisk och dessutom funderar på att rösta på nationaldemokraterna för att få ut "djuren" somalierna ur landet.

7. När han börjar skicka "utrota judarna"-sms till dina judiska vänner.

8. Final Destination 3 ger honom ångest eftersom den påminner honom om hans egna jobbiga övernaturliga kunskaper.

9. Han vill desperat kyssa personen du hyr rum av.

10. Din kille skriver en sång om dig som hans sedan skänker bort till en värdelös artist och sedan inte vill ha med den att göra igen.

Tragiskt men sant :)

Jag hatar din morsa

"Fucking Pigwhore!"

Varför använder jag mig av ett sånt fantastiskt och smakfullt uttryck i ett sms till Gregory? Anledningen är att jag hatar din morsa, för jag kan slå vad att det var hon och hennes uråldriga lantis-vänner som förstörde effektiviteten i min hemgång idag.

Här promenerar man ifrån jobbet i lagom tid för att jag ska kunna hinna med 16.50-pendeln till Märsta. Det regnar inte så mycket som tidigare på dagen och jag kände mig nöjd och avslappnad. Men så får jag den här absurda idéen att jag är hungrig och råkar titta in på Mandys Corner (utmärkt matställe i Stadshagens T-banestation) och ser att dom för en gång skull råkar ha kvar några exemplar av sina fantastiska smörgåsar.

Tre minuter kvar tills nästa tåg går.

"Så där ja!" tänker jag för mig själv och inser att middagen var ordnat. Det är helt tomt i butiken, jag tar en smörgås och sedan får jag den kvicka idiotiska tanken att köpa en Red Bull också. Så jag vänder mig om, tar en burk... och när jag är tillbaka så står det inte mindre än fem personer framför mig.

Det vansinniga är att alla ska köpa nån form av åkkort eller remsa, och alla betalar med småpengar! Med småpengar? 2008? Dessutom pratar dom och är sociala med kassören.

En efter en efter en efter en...

Den sista tanten stannar till och med kvar vid kassan eftersom hon tror att hon ska stämpla sin remsa där. Suck.

Naturligtvis missar jag tåget, och har nu ännu färre minuter på mig att ta mig till pendeln.

På T-centralen så sniglar sig alla fram, dessutom extra bredaxlade och lite lätt pingvin-vaggande så att det liksom inte går att ta sig förbi dom. Försöker man på sig en move så vaggar dom dit och har huvudet bara riktat framåt, utan tanke på att det råkar finnas människor bakom.

Vid spärren så är det trångt och eftersom folk från ett annat tåg just har anlänt så är det inte direkt enkelriktat. Folk väller ut. Jag ser en öppning, och då kommer en gammal man och ska in. Han tar långsamt upp sitt kort och drar det på fel sätt. Kommer inte igen. Drar det igen. Naturligtvis fungerar inte det. Och så vidare.

Tack och lov börjar människorna glesna och jag tar mig igenom en annan spärr, för att mötas av pendeln till Märsta som sakta puffar iväg som en efterbliven japansk jättemonsterlarv.

Fucking Pigwhore. Finns det nåt bättre ord?

De skogstokiga kristdemokraterna!

Nazister... eller Kristdemokrater? Fantastiska och sjuka citat från Sveriges stora förlorar-parti nummer 1. Gå även in på denna sida, där finns det källhänvisningar till varje citat.

Har man väl accepterat homosexäktenskap återstår inte längre några rationella skäl att inte tillåta månggifte - polygami.
Alf Svensson

Jag känner ofta att jag diskrimineras av dem, de lyssnar inte på vad jag säger.
Chatrine Pålsson, riksdagsledamot, om homosexuella

Lyssnade på ett kvällsprogram i TV där man fick det att låta självklartatt allmänheten bör sympatisera med de homosexuellas roll, denna liberaliserande syn ska vi inte ha i kds.
Kds-styrelsen i Markaryd

Vi tror på ett samhälle grundat i naturliga förhållanden. Sedan får man på ett barmhärtigt sätt hantera dem som är avvikande, men det kommer aldrig att bli norm. En viss restriktiv hållning till att i alla lägen leva ut sitt personliga sexualliv får man nog vara öppen för.
Rolf Åbjörnsson, riksdagsledamot

Moderna undersökningar antyder att antalet homosexuella är relativt litet, betydligt mindre än vad man tidigare antagit. Av dessa lever ett betydande i s k promiskuitet, dvs partnerbyte tillhör vanligheterna, speciellt tycks det gälla män. Hur många det är som vill och verkligen lever i stabila långvariga förhållanden är alltså oklart. Det är ganska fantastiskt att man vill stifta lagar på så lösa boliner.
Ingvar Svensson, partisekreterare

Det kan vara spelmani, homosexualitet eller kleptomani som är avvikandehandlingar. Just det avvikande beteendet försöker man nu baka in och jämställa med det normala beteendet.
Bernt Boström, ledamot av kyrkorådet i Själevad-Mo församlingar

Staten skall under inga omständigheter sanktionera ett så onormalt levnadsmönster. Det kan få unga människor att tro att den här livsstilen är acceptabel, vilket skulle vara förödande för landet i sin helhet.
Herrmy Denckert, kd-politiker Värnamo

Vi ser dagligen i massmedier hur alltför många vuxna inte kan styra sina sexuella relationer. Något som drabbar såväl vuxna kvinnor som barn, ofta i våldssituationer. Kds i Skaraborg tar därmed avstånd från kravet påregistrerat partnerskap för homosexuella par.
Ulla-Britt Hagström, sedermera ordförande i kristdemokratiska kvinnoförbundet

Alf Svenssons tidigare partisekreterare sade en gång att det nästan är inne att vara bög och att homosexualitet är vämjeligt. Delar du hans åsikter?- Ja
Daniel Forsberg, kd-politiker Linköping

Partnerskap mellan exempelvis två män går absolut inte att jämföra med en vanlig familj. Det är snuskigt och i Bibeln står det klart och tydligt att det är synd.
Thore Löwström, kommunpolitiker Tidaholm

Homosexualitet är destruktivt och ska inte stöttas av samhället.
Erling Wäälivara, gruppledare för kd i Luleå kommun

När det onormala normaliseras, när det sjuka friskförklaras, när orättvisorna blir det rätta - då är rättssamhället satt ur spel.
Bernt Flodin, kds-avdelningen i Katrineholm, om lagen om registrerat partnerskap

Ska homosexuella få gifta sig? Ska vi ha legaliserade partnerskap? Ska homosexuella par få adoptera barn? Frågeställningarna och den livliga debatten därom har antagit rent groteska former. Accepterar och godkänner vi ytterlighetsivrarnas krav, var ska vi då dra gränsen? Vilka perversioner ska vi då godkänna härnäst?
Phär Stefansson, kd i Hörby

Det handlar om vigsel av homosexuella och om adoption av barn. Men är det verkligen legitima krav? Har en minoritet, i demokratins namn, alltid rätt att få igenom sina krav? Har nynazister rätt att vara rasister? Är det rimligt att pedofiler talar om rätten till barns sexualitet? Får satanister bygga kyrkor?
Håkan Sunnliden, riksdagskandidat för kd i Jönköpings län

Hur kan en statlig utredning förklara en steril livsform som likvärdig samlevnaden mellan man och kvinna? Tänker du som riksdagsman att bli en lögnernas, dödens och pedofilernas företrädare?
Egon Brodin, kommunpolitiker Kristianstad

Jag anser att homosexualitet är en djupt omänsklig företeelse och som strider mot den normala människan. Hur skulle det gå om hela vårt landsbefolkning skulle bli homofiler?
Folke Holmberg, ledamot (kd) av förtroendenämnden i Örebro läns landsting

Jag betraktar homosexualitet som en sjukdom och som en sådan finns det anledning att idka forskning på området.
Folke Holmberg, ledamot (kd) av förtroendenämnden i Örebro läns landsting

Det borde vara skottpengar på sådana som genomgår operation på detta sätt
Markus G Mattsson, kandidat till kommunfullmäktige i Uddevalla, apropå transsexuella schlagerstjärnan Dana International

Och just därför säger kds nej till homoäktenskap, incest även mellan vuxna, och månggifte i olika former. Samhället får inte sanktionera dessa samlevnadsformer - dels för dess egen sammanhållning, styrka och fortlevnad, men främst för individernas egen lycka och välgång, och fördet uppväxande släktet. De är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier.
Tuve Skånberg, riksdagsledamot

Vi har, mer än någonsin, råd med att en och annan tar i känslomässigt och gör uttalanden om homosex som jag måste gå emot.
Alf Svensson


Det är konstigt att det är KD, detta kärleksälskande parti, som är dom mest fientliga och aggressiva när det gäller att förbjuda människor att bevisa (för en del vill ju det faktiskt) sin kärlek genom äktenskap. För mig, även om jag hade varit heterosexuell, så är det självklart att äktenskap är till för homosexuella. För visst ska alla ha samma rättigheter? Inte kan man utgå från en gammal sagobok och en religion? Vi måste se hur verkligheten är, inte hur den maktgalna religionen ser på kärlek.

Min favorit är ändå Markus G Mattsson som tycker det borde vara skottpengar på transsexuella. Så talar en äkta kristdemokrat. Och det är ganska naturligt, med tanke på Bevara Äktenskapets inställning till dödsstraff.

tisdag, januari 15, 2008

A tale of two miffon

Nu har jag varit ganska surmulen idag, så jag har inte riktigt orkat konfrontera mig riktigt med dagens miffo-människor som har gjort puckade saker. Men hade jag varit på bättre humör (jag har en väldigt kort stubin mot korkade människor) så hade jag kanske gett mig in i nån fight.

Miffo 1: Alkisgubbe
Plats: Pressbyrån på nedre plan, T-centralen
McGuffin: Aftonbladet
Händelse: Alkisgubben är sur och lessen och ingen tycker om honom. Han sitter hemma och dricker och kliar sig på magen, så därför så går han ner till Pressbyrån (där det stort sett bara jobbar asiater kan tilläggas) och bestämmer sig för att kolla travet. Hur gör en korkad alkisgubbe då? Jo, han vill "låna" ett exempel av Aftonbladet och gå någonstans och sätta sig, kolla travet, och sedan komma tillbaka. Naturligtvis vägrar personalen ställa upp på nåt sånt. Vem vill köpa den tidningen efter att hans alkisfingrar kladdat på den? Men han ska låna Aftonbladet. Han lyssnar överhuvudtaget inte på tjejen som förklarar för honom hur dumt det är. När hon går efter hjälp så går han hastigt mot utgången, stannar till vid kassan och säger till dom att han lånar Aftonbladet men kommer strax tillbaka med den. Det roliga är att han faktiskt var seriös. Han trodde verkligen att man gör så. Jag tror jag ska gå hem till honom och låna hans... stereo kanske?

Miffo 1: Tant med slitet ansikte och sur min
Plats: Willys, Märsta
McGuffin: Trisslotter
Händelse: Ställer mig i den kortaste kön. Ser bra ut, bara en dam som är snabb och verkar effektiv. Hon ger kassörskan pengar... och sedan blir det problem. Kassörskan ser förvirrad ut. Det visar sig att tanten med slitet ansikte och sur min vill betala med två skrapade trisslotter, 25 kr vardera. Men det går inte förklarar kassörskan. "Men jag fick dom i julklapp" skanderar tanten och spelar dum. Dessutom har hon fräckheten att så fort hon överlämnat pengar och trisslotter snabbt gå iväg och packa sina varor, så att vi i kön på något sätt inte skulle kunna skylla stoppet på henne. Men alla bakom mig i kön verkade tycka att kärringen inte riktigt hade alla hästar i stallet. Till slut, efter tjafs och förvirring, så måste tanten förnedras genom att gå tillbaka och betala resten med cash. Härligt. Hon såg bitter och ond ut när hon gick därifrån.

Fem konstruktiva förslag till KD och hur dom ska bekämpa onaturliga äktenskap


1. Barn med bara en förälder bör omhändertas och sättas i fosterfamilj. Alternativt så ska den ensamma föräldern ingå tvångsäktenskap med någon som KD utser och som anses vara lämplig.

2. Barn till homosexuella föräldrar, två mammor eller två pappar, bör tvångsförflyttas till trygga och stabila familjer där det finns en far och en mor med kristen grund.

3. De barn som har föräldrar av olika ursprung riskerar givetvis att mobbas och råka illa ut på grund av detta. En svart pappa eller mor kan alltså inte godkännas av KD. Det enklaste är att återbörda personen till sin ursprungsbefolkning och åter igen, som ovan, tvinga den godkända partnern att ingå äktenskap med av KD utsedd person.

4. KD bör också försöka införa en lag som gör att man måste skaffa barn i ett äktenskap. Att alstra barn är den enda och viktigaste anledningen för äktenskap. Gör man inte detta så kommer man att skiljas åt och föras ihop med mer lämpliga befruktningspartners.

5. "Kärlek hör inte hemma i äktenskapet", så bör KD's nya motto lyda och genom detta så ska KD en gång för alla att äktenskap enbart är till för befruktning av kvinnan - den senare ska sedan givetvis hålla sig i hemmet medan mannen sköter jobb och kontakter mot resten av världen.

Hoppas detta är något som passar KD, eftersom det mycket väl passar in i den världsbild dom ständig presenterar.

Angående långdistansförhållanden

Jag hamnade i en diskussionstråd om distansförhållanden på dvdforum, och själv hävdar jag att det i stor sett alltid (med undantag givetvis, alla människor fungerar olika) slutar illa med distansförhållanden.

Man började skriva om hur mycket/lite man bör umgås i ett förhållande. Detta var det jag skrev och som för mig och min pojkvän är idealet:

"Det där med hur mycket man umgås är väl olika och fungerar på olika sätt. Jag har aldrig förstått par som hela tiden är tillsammans, har samma vänner, gör samma saker med varandra och aldrig släpper taget.

Det skulle jag aldrig klara. Mitt idealförhållande, som jag har nu, är två självständiga liv där vi umgås hur mycket vi vill och när vi vill, men att vi väldigt lätt kan dra oss undan åt varsitt håll för att pyssla med vårt.

Ett idealförhållande är att kunna vara i samma lägenhet samtidigt och göra det man vill göra, utan att känna tvång att umgås och vara social med den andra människan hela tiden - och båda respekterar det sättet att leva på.

Det är frihet för mig. Att tvingas planera sitt liv efter helger och ledigheter, tåg-flyg-båt... nä, det är kontroll för mig. Och kontroll hör inte hemma i ett förhållande."

Det nya arbetarpartiet?

Sånt skrattar man åt när moderaten här fått en lägenhet, trots brist på såna, och betalar över tolvtusen i månaden - vilket bara ett äkta högerspöke har råd med.

"Enligt ett internt policybeslut ska Ersta bara hyra ut lägenheter till elever vid högskolan och i samband med nyrekryteringar av personal."

Men är man moderat och kan lägga upp pengar så får man givetvis det man vill.

Det nya arbetarpartiet... hahahaha :)

Regeringens hatparti nr 1: Kristdemokraterna (fast en del är snälla)

KD gör allt för att stoppa att alla människor får samma rättigheter.

KD vill hindra trygghet för väldigt många människor.

KD vill inte respektera andra människors kärlek.

KD hatar människor som älskar varandra och som vill bevisa det.

KD anser att homosexuella människor är mindre värda än heterosexuella.

KD anser homosexuella är mer promiskuösa, oseriösa än kristna människor.

KD visar genom sina åsikter att dom befinner sig på samma grundn som nazistiska och rasistiska partier som SD, ND och resten av packet.

KD står för en syn som befinner sig ungefär femtio år bakåt i tiden.

KD börjar blir rädda, för dom inser att större delen av Sverige är emot dom och att större delen av Sverige inte är kristna.

KD har insett att deras tid är kommen. Ingen behöver KD mer.

Tillägg: Jag blir lite imponerade ändå när jag ser att två KD-politiker, kvinnor givetvis, går emot partilinjen och vill tillåta HBT-äktenskap! Dom kanske inte har någon betydelse i det stora hela, men det är ett modigt kliv och äntligen visar KD att det finns någon form av hjärta och hjärna i deras parti! Nina Ekelund och Carina Liljesand är mina hjältar på den kristna fronten just nu! Puss på er!

Recension: The People That Time Forgot (1977)


Två år efter den fantastiska charmiga The Land That Time Forgot så återvände regissören Kevin Connor och delar av gänget i denna fartfyllda och välgjorda uppföljare. Återigen så blir det serietidnings-action med plastiga dinosaurier och massor av backprojections, men fortfarande lika bra och engagerande.

Patrick Wayne (jepp, sån till DEN Wayne) spelar Ben McBride, polare till Doug McClures Tyler som försvann i första filmen. Ben ska leta rätt på sin vän och har organsierat en expedition. Med sig har han den käcka och coola Charley, en fotograf spelad av den ännu coolare Sarah Douglas (som vi även såg som skurk i Superman 2).

Efter att ha tampats med en pterodaktyl med sitt flygplan så kraschlandar dom inne på ön och inleder räddingsprojektet. Man träffar på den yppiga grottkvinnan Ajor (Dana Gillespie) som blir deras vägledare och konsult. Hon var god vän med Tyler och har lärt sig lite engelska, därför så blir hon till mycket hjälp.

Ju längre in i landet man tar sig desto farligare blir det med monster och arga folkslag, och värst av dom alla är gänget som håller till i slottet som är byggt av kranium! Där leds dom av Sabbala (Milton Reid), en nästan paddliknande härskare med smak för unga kvinnor och människoroffer!

Oj, jag är ingen nostalgisk person, men det här är nostalgi för mig. Jag såg den många gånger på VHS som barn och att se om den nu gjorde filmen faktiskt bara bättre. Dinosaurierna är för det mesta lika orealistiska som vanligt, men man köper det eftersom berättandet är så effektivt och manuset ändå såpass bara. Även om jag tycker monstrena inne i grottan är hyfsat välgjorda. Miniatyrer och specialeffekter i övrigt är mycket bra och man har absolut inte slarvat när det gäller detta i alla fall.

Doug McClure gör bara en cameo som sin karaktär från den första filmen, men det känns som ett smart upplägg och orginellt till och med. Patrick Wayne fungerar okey som den stele Ben, och liksom sin far har han inte speciellt mycket utstrålning eller talang, men kan klara sig igenom såna här enkla äventyr trots allt. Milton Reid var en udda herre som var med i många bra filmer, och verkar ha ett litet mysterium i sig. Så jag ska forska i honom och återkomma i saken.

Nu har det blivit mycket gummimonster för mig den senaste tiden, så jag ska försöka se lite annat, så att det inte blir för mycket av det goda. Känner att jag behöver modern action, kanske med Gary Daniels eller liknande. Men detta var en film med mycket kärlek, monster och action och rekommenderas varm.

Både ettan och tvåan finns i en underbar double feature på DVD, i utmärkta anamorfiska versioner. Faktum är att filmerna ser nästan helt nya ut, och även ljudet är utmärkt. Gå och köp helt enkelt.

måndag, januari 14, 2008

Recension: APE (1976)


Jag försöker egentligen undvika filmer som kan anses vara så "dåliga att dom är bra", men ibland är det dom svåra undvika. Själv anser jag att jag enbart ser "bra" eller "mästerlig" film, oavsett genre eller motivation med filmen. När det gäller APE så blir till och med jag själv tveksam. Gillar jag den för att den är såpass skräpig som den är, eller gillar jag den för att den är bra?

Filmen snurrade färdig i min DVD-spelare för cirka fem minuter sedan och jag har redan glömt bort delar av den tunna handlingen. Men det jag minns är att King Kong * ... sorry, "apan" slåss med en haj i början (som är GIGANTISK) och förstör en liten hamnstad. Sedan så börjar den lååååångsamt bege sig in i Sydkorea där den attackerar byar, skrämmer skolbarn och blir småkåt på en amerikansk filmstjärna som spelar in sin nya film där (och det verkar som om alla scener hon är med i handlar om att hon blir våldtagen!).

Hennes pojkvän är journalist och blir naturligtvis intresserad av apan som härjar i obygden och tillsammans med sin koreanske militärpolare så åker dom ut och letar. Samtidigt så inser ju både den amerikanska och den koreanska armén att man måste försöka få stopp på apan och börjar jaga den med helikoptrar och pansarvagnar.

Typ det är handlingen. Allt vackert konstruerat med stundtals taffliga miniatyrer, effekter från helvetet (det finns ett par visuella effekter som antagligen är bland dom sämsta jag sett, Yongary ser ut som Lord of the rings i jämförelse), koreaner som uppenbarligen inte vet vad dom säger när dom härmar engelska ljud, en del okey skådespelare, massor med glimten i ögat och alldeles för många saker som flyger in mot kameran (och ibland faktiskt träffar den!) eftersom filmen ursprungligen också är filmade i 3D.

Dock har den ett hyfsat tempo, och med jätteapor som gör Fuck You-gester, skärpa som sällan ligger på det som är viktigt i scenen och massor av tekniska tabbar, så blir den ändå ganska underhållande.

Men bra vette fan. Dock så handlar det trots allt om asiatisk monsterfilm, åtminstone till femtio procent då det är en samproduktion med USA, så det förlåter det mesta. Själv äger snart nästan alla officiella och inofficiella King Kong-filmer och detta kanske inte är den bästa av dom asiatiska, men trevlig exploitationunderhållning för stunden.

Håll utkik efter regissören Paul Leders cameo, som "Dino", en uppenbar drift med megaproducenten Dino De Laurentiis, som producerade 1976 års King Kong-remake.

* P.S. För övrigt så kallas apan för King Kong vid två tillfällen i filmen, om än i skämtsam ton.

Strangethings.nu

Skulle vilja tipsa om Strange Things, en sida som har specialiserat sig på filmer för "kultfilmsälskare, finsmakare och knäppgökar" :) Jag brukar främst handla från deras second hand-avdelningen, men dom har bra priser och massor av bra film från jordens alla hörn.

Om det är något ställe som jag kollar efter asiatisk film på så är det här kan tilläggas.

Gunnar, som driver sidan, är en ärlig och bra själ som varnar för dåliga filmer och som håller fram sånt han anser att man bör se.

Bara ett tips så här på måndagskvällen.

Denna groteska barn-fixering del 2

Jag har skrivit om hur överskattade barn är förut och därför vill jag också tipsa om denna lilla text på Aftonbladet där kvinnan verkar ha samma åsikt som mig.

Det roligaste med mitt gamla inlägg i ämnet är "Fredrik" som har svarat detta, var beredd på stor humor:

"Ni är riktigt tragiska, men det har man ju rätt att vara.
Barnen är ju själva anledningen till att vi finns. Den kärlek och lycka som barn ger upphov till går inte att förklara. Den måste upplevas. Att se in i sitt lilla barns ögon och känna en övernaturlig samhörighet och en obeskrivlig värme står långt över alla andra fattiga känslor som ni får uppleva. Det ni tror er tycka är bara ett resultat av tidsandan, en parantes i historien. Ni är de som senare generationer kommer tycka mycket synd om."


Jag fnissar bara jag tänker på honom :) Dock så skriver också "Alexandra" denna modiga text som kommentar också:

"Tusen, tusen tack för dina ord... Själv är jag en fullt fertil kvinna på snart 41 år som sedan 13,5 år tillbaka lever i en fast, barnlös heterosexuell relation (med det vill jag bara poängtera att jag haft alla möjligheter att "skaffa mina barn"). Och tro mig, jag prisar den "höga" ålder jag nu uppnått eftersom den automatiskt innebär att jag faktiskt verkar slippa det tjat som omgivningen har utsatt mig för under alla år om att jag verkligen "borde" skaffa barn och att jag "kommer att ångra mig". Hur många gånger under årens lopp tror ni inte att jag har fått hålla försvarstal rörande mitt val att inte skaffa barn!? Kända och okända har ansett sig ha rätt att ha åsikter om, och komma med rådgivning rörande, detta mitt HÖGST PERSONLIGA VAL!!! Och åklagarna har nästan uteslutande varit kvinnor i min egen ålder, företrädesvis småbarnsföräldrar själva. Så nu tänker jag, efter alla dessa år av påhopp från omgivningen, ta chansen och ge några "goda råd" tillbaka till de personer som känner igen sig på min beskrivning ovan (och ni är nog ett flertal): Lägg er inte i! Det är inte era liv och ni har ingen som helst rätt att sätta er över andra människors livsval. Låt oss som valt att fylla våra liv med annat än barn få leva i fred. Skulle vi sedan (mot förmodan) ångra oss, så är det våra bekymmer - inte era."

Jag tror Alexandra har en blogg, men det går inte att hitta klicka sig fram till den. I alla fall, ett spännande ämne som möter på ovanligt mycket motstånd ute i det heteronormativa livet.

Van Damme och hur man dödar en ägg-zombie


Jag drömde i natt.

Lärde känna Jean-Claude Van Damme, han hade flyttat in i ett rum hos en polare och försökte komma undan problem och krav. Jag träffade honom av en slump och sedan blev vi goda vänner. Tog en öl ibland, snackade om livet och om kultur.

Plötsligt så blev det en zombie-invasion. Jag, Van Damme, Gregory, David, Anneli och några andra tog skydd i en höstig lövskog. Det stod övergivna hus lite överallt. Vi slogs mot zombisarna, besegrade dom.

Men tyvärr, av någon olycklig slump så började vi kasta höns på zombisarna. Det blev en mutation och zombisarna förvandlades till ägg-zombies. Zombies med ägg-huvuden och röda, stora, ilskna ögon. Dom påminde om Uppfinnar-Jocke, fast utan näbb och hatt.

"There's only one thing to do with egg-zombies" sade Van Damme och hällde ut ett gäng skedar på bordet.

Helt logiskt. För hur tar man död på en ägg-zombie om inte genom att knacka sönder deras huvud med en sked. Så vi tog varsin sked och slog tillbaka. Hårt.

Sedan vaknade jag.

SVD's efterblivna kulturjournalistik del 2

Jag måste först och främst tacka Jocke för detta underbara tips. Hans flickvän klippte ur detta och har det visst på kylskåpet (mer går att läsa i kommentarerna i del 1 av kulturjournalistiken). Så bra är det faktiskt.

Tyvärr finns inte orginaltexten kvar på nätet där denna inkompetenta pretto-dam analyserar Eva Bonniers målning "Ljuseffekt", men jag tror det är den artikeln som en gång i tiden hade rubriken "Bonniers måleri hade lyft med djärvare grepp", vilket kanske mer borde ha hetat "Joanna Persmans text hade lyft med mindre slarvig analys" :)

I alla fall så kryper Joanna till korset ett tag senare och medger att hon såg fel!

"Skillnaden mellan ”att se” och ”att veta vad man skulle leta efter” exponerades i sin nattsvarta skepnad. Varför såg jag inte från början? är den förtretliga fråga jag ställer mig. Inga pikar kan ens jämföras med den brutala självkritiken när ens felsyn påvisas. Intressanta är dock alla frågor kring Bonniers gåtfulla verk. Varken signerad eller daterad signalerar den genom titeln Ljuseffekt konstnärens intresse för komplicerade ljusspel. Ett medvetet formexperiment? Eller ett oöverlagt uttryck för en svårmodig sinnesstämning? Skildras det en trötthet, som Nina Öhman påpekar? Har tiden förvandlat skuggorna till ett kompakt mörker?"

Försöker hon bland annat med för att analysera bort sitt slarv och avslutar det hela med den trötta klyschan "Skrattande i sin himmel påminner hon mig om varför jag aldrig tröttnar på konst"...

Jaja, SVD. Och tack Jocke för tipset! :)

P.S. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på denna svåranalyserade målning, men den vore onekligen kul att se.

söndag, januari 13, 2008

För slasherfans only: Hide And Go Shriek (1988)


Jag hade inte lyckats se en enda film på hela söndagen. Jag var rastlös och lite deppad, hade helt omöjligt svårt att koncentrera mig. Började se fyra-fem filmer, men gav upp efter 20-30 minuter vardera. Kände att jag behövde en promenad och köpa näringsbars tills måndagens frukost, gick ner på Willys, hittade en stor låda med dvds för 19,50:- styck... och till min förvåning har den relativt svårtåtkomliga '88-slashern av Skip Schoolnik letade sig ut på svensk lågpris-dvd!

Hide And Go Shriek heter den och det är åtta förvånansvärt gulliga tonåringar som verkligen ger åttiotalet ett ansikte, som ska festa, hångla och göra mycket mer snuskiga saker på ett möbelvaruhus en mörk natt. Naturligtvis krossas stämning av att något som verkar vara en transvestit börjar börjar mörda dom en efter en inne i det kolsvarta varuhuset. Mördaren byter hela tiden kläder, främst olika kvinnliga utstyrslar. Kan det vara någon av kidsen? Eller är det den brutale, tatuerade vaktmästaren?

Ganska snygg film som flyter ganska bra. Nakenheten är ganska jämt uppdelad mellan könen för en gångs skull och skådespeleriet är okey. Typisk mer mainstream-formad slasher från de "klassiska" åren alltså.

Blodet är väl inte så saftigt. Det är våldsamt, men vi snackar inte The Burning här. Däremot så finns det en gore-scen som faktiskt är fantastisk, troligen en av de bästa, blodigaste och mest realistiska huvudet-avhugget-av-en-hiss-scener jag sett. Otroligt snygg effekt och jag blev till och med lurad först, trodde att man skulle klippa iväg från det riktiga huvudet och byta till ett fejk... men istället, gulligt nog, så var det ett fejkhuvud genom hela klippet. Jaja, så yrar en slashernörd när han är trött.

Kvalitén är godkänd fullscreen, bra svärta och färger. Skärpan likaså. Troligen tagen från en videomaster i fint skick. Dessutom, viktigast av allt, så verkar det vara den oklippta versionen. Det tackar vi för.

Finns i en dyrare version på discshop för 139 kr (Region 4 ser det ut som), men köp hellre 19,50:- versionen på Willys. Det är den garanterat värd.

(som bonus så bjuder jag på en rysk affish för den)

Att lägga ner bloggen

I snart fyra år har jag haft den här bloggen. Den trettionde maj 2004 startade jag den och i och med det här inlägget så har jag skrivit/publicerat 775 inlägg av varierande kvalité.

De senaste månaderna har jag mer och mer funderat på att lägga av med bloggandet. Inte för att jag tycker det är otrendigt eller spelat ut sin roll eller nån annan fånig och orealistiskt resonemang, utan för att jag känner att det tar energi av mig. Vissa människor är energislukare. Den här bloggen har blivit som en sån där människa.

Mina beräkningar säger att jag skulle ha, om jag fortsätter, mellan sjuttio- och åttiotusen besökare varje år. Det är helt okey siffror. Min blogg ligger bland de tio mest lästa på bloggtoppen och det är hyfsat många som kommenterar.

På något sätt så får jag dock känslan att det inte är på grund av det jag brinner för som folk besöker bloggen. Jag brinner för att skriva om film, att se filmer som många andra ratar och upptäcka vilka pärlor dom är. Det är det bästa som finns. Men i stort sett ingen kommenterar dom inlägget. Tyvärr, för det är det jag skulle vilja.

Kanske så fokuserar jag enbart på filmtyckandet och eventuella andra texter kring film istället? Eller så stänger jag av den helt. Börjar anonymt på något annat håll om jag känner att det börjar klia i fingrarna. Vi får se.

Årets Lamaste Kvällstidningsrubrik: Grattis Aftonbladet!


"Vad äggligt, en mask!"

Så lyder rubriken som leder vidare till denna artikel. Nog för att det kan vara lagom fånigt ibland med vitsiga rubriker, men det här var på en efterbliven nivå, troligen producerad av någon dement gammal Aftonbladet-medarbetare som ingen vågar sparka eftersom att han vet att chefen är pedofil eller hustrumisshandlare. Eller nåt sånt.

Så då blir det lama ordvitsar som rubriker istället.

Recension: Latitude Zero (1969)


1969 så skulle Tomoyuki Tanaka slå på stort och göra en mer internationell film, hyrde in Joseph Cotten, Cesar Romero och Richard Jaeckel för Inoshiro Hondas stora, feta Latitude Zero - ett spektakulärt undervattensäventyr med James Bond-vibbar och monster. Tyvärr drog sig amerikanska investerare ur och han var nära att missa sina amerikanska stjärnskådisar. Dock ordnade det upp sig, men budgeten drogs ner och det kanske inte blev det ultimata äventyret som det var tänkt.

Journalisten Richard Jaeckel, snygge Akira Takarada och Masumi Okada, undervattensforskare, blir genom en olycka introducerade till undervattensimperiet Latitude Zero, där Joseph Cotten - en tvåhundrafyra år gammal vetenskapsman har skapat ett utopia för världens genier. Där kan dom forska i fred och har obegränsande ekonomiska och tekniska resurser.

För att ta sig omkring så har man super-ubåten Alpha, som inte är utrustade med några vapen, men däremot med kunnig personal och listiga skydd.

I närheten så håller den oerhört onde Doktor Malic till, spelad av Cesar Romero. Han har en stor ö där han gör bisarra experiment och sätter ihop nya monster. Där har han bland annat en armé av fladdermusmänniskor! Han vill givetvis, som den onding han är, krossa Latitude Zero och ta över deras kunskap själv.

Så våra land-hjältar erbjuder sig att hjälpa till att bekämpa Malic och hans monster-armé!

Latitude Zero är en blandad röra. Som alla andra Inoshiro Honda-filmer så är den enormt snygg och välregisserat. Det är verkligen en kunnig herre som kan berätta en historia. Effekterna är överlag bra, även de allmänt kritiserade monsterdräkterna (som jag personligen tycker är bättre än normalt). Även om man ibland ser trådarna som håller upp ubåtarna (och det är väldigt sällan trådar syns i Toho-filmer, så det är konstigt) så är miniatyrerna överlag fantastiska och det är synd budgeten skars så mycket att det inte blev någon stads-stampning.

Latitude Zero fungerar bra som matinée-film, men är inte Tohos bästa film. Se den däremot för läckra kulisser, kläder, matte paintings och coola monster.

Och stiliga japaner givetvis.

Superman/Superman II


Jag har aldrig varit någon större fan av serietidningar, om det inte rör sig om serier/teckningar som Larson, Opus eller möjligtvis Robotman i början. Jag gillar absurda och smarta serier och är i stort sett helt ointressad av superhjältar, brottsbekämpare och andra muskelapor. Men i filmform så kan dom vara betydligt roligare. Ang Lees Hulk som kom för ett par år sedan är mästerlig. Hellboy, V för Vendetta och The Punisher gillar jag också. Sin City givetvis. Jag skiter fullständigt om dom är lika sina förlagor eller inte.

Men just Superman från 1978 verkar ha en stor kärlek även från serietidningsfansen. Det kan man förstå, för det är en rolig och charmig film med bra action. Nu när jag såg om den så tyckte jag att den gick lite snabbare än när jag var liten - och då såg jag till och med expanded cut - men fortfarande så fokuserar den väldigt hårt på Clark Kents barndom och en del scener blir väldigt utdragna.

Sånt där dock snabbt förlåtet så fort Christopher Reeve kommer in i bilden eftersom han är så bra som stålmannen att det verkligen, verkligen är svårt att se någon annan som honom. Insatsen är så sällsynt för att man faktiskt själv nästan går på skillnaden mellan den fumlige, snåle och dumsnälle Clark Kent och muskel-sexbomben Stålmannen. Dessutom så är samspelet mellan honom och Margot Kidder fantastiskt. Det slår verkligen gnistror.

Jag vet inte hur klantig och lustig Lex Luthor är orginalserierna, men jag har alltid varit kärleksfullt skeptiskt till Gene Hackmans version här. Jag skulle vilja se mindre humor i samband med Lex, men det kanske alltid har varit så?

Något som förvånar är hur primitiva miniatyreffekterna är. För att vara en såpass dyr film så är dom absurt mycket sämre än i filmer från sextiotalet. När dammen brister är extremt orealistiskt, och det var ju någon som amerikanarna klarade galant några år tidigare i samband med Mark Robsons Earthquake. Konstigt.

Superman II är betydligt bättre och är även hos mig favoriten i hela serien. Ingen ovanlig åsikter direkt, men överlag så är det en bättre film. Dels för att Stålmannen faktiskt har en riktig fiende att spela mot och dels för att den fördjupar relationen mellan honom och Lois Lane.

Eftersom jag inte sett den innan, så tittade jag alltså på Superman II: The Richard Donner Cut, vilket vad jag ska förstår ska vara hyfsat annorlunda och drastiskt dra ner på den ganska fåniga humorn. Jättebra tycker jag och filmen var imponerande. Terence Stamp, Sarah Douglas och Jack O'Halloran som skurkarna är ett lyckodrag och dom är riktigt, riktigt onda, sadistiska och välsskrivna.

Filmen är rated PG, men det hindrar den inte från att ha en bra och brutal bodycount och mycket stackars människor som får på nöten. Vilket naturligt är nödvändigt eftersom skurkarna måste vara elaka. Och då räcker det inte med att trampa någon på tårna.

Donner slår till med ett gäng fantastiska actionscener, till exempel där General Zod och hans kollegor tar över Vita Huset, fighten inne i New York och när dom först landstiger på jorden och rensar upp en småstad. Allt osar påkostat och fungerar bättre än ettan faktiskt.

Som barn så såg jag nog Superman III och IV fler gånger, kanske för att dom var lättsammare och enklare filmer. Men vad jag förstått nu så ska dom vara betydligt sämre. Mycket mycket sämre till och med. Vilket säkert stämmer. Men jag ska försöka se igenom dom också innan jag ser Superman Return.

En sak kan vi alla fall vara överens om, Christopher Reeve ÄR Stålmannen.

Han kommer alltid att vara Stålmannen. Vila i frid.

SVD's efterblivna kulturjournalistik

Denna Karin Svensson verkar inte ha många hästar i stallet. Hon ställde grinden på glänt och där försvann alla utom en av de äldre hästarna som knappt orkar röra på sig.

Detta är väl en typisk SVD-artikel, fylld av nedlåtande åsikter mot "populär" film. Det roliga är att damen nämner Spiderman 3 och Casino Royale som lätttuggad underhållning, speciellt som just båda dom är sällsynt hyllande storbudgetfilmer med genomtänka manus. Dessutom påstår hon att Casino Royale är amerikansk, vilken den inte är (möjligtvis är det en samproduktion, men långt ifrån helamerikansk). Det roliga är att hon dissar Casio Royale och sedan berättar att det kommer en film av Paul Haggis att se fram emot - vilket är extra korkad eftersom det är Paul Haggis som skrivit Casino Royale...

Man undrar när föraktet för "underhållningsfilm" ska försvinna hos finkulturs-aporna? Varför finns det ett förakt för så kallad mainstreamfilm? Varför anses film för den stora massa vara mindre intelligent och genomtänkt? Mer korkad och ful? Är det fult att bli underhållen? Är man en bättre arisk människa om man dyrkar arthouse på SVD's sida än ser fram emot Rambo 4?

Tragiskt. Som vanligt.