lördag, januari 26, 2008

Poppy-de-luxe

Recension: Goliath and the Sins of Babylon (1963)


Nu har jag sett så mycket bara överkroppar och lår lika tjocka som en fullvuxen säl att jag knappt höjer på ögonbrynen längre, men det är det som är resultatet över att vara besatt av sword & sandal-rullar. Jag misstänker att jag haft tur med mina filmval, då jag sällan har stött på några riktigt ruttna filmer i genren, men eftersom det gjorde så oerhört många så är det väl dag snart. Nu är dock inte Goliath and the Sins of Babylon någon av dessa, det tillhör istället en av de mer fartfyllda jag sett.

Allt utspelar sig i något litet kungarika som är brutalt styrda av den onda staten Babylon. Varje år, som jag förstår det, så kräver Babylons kung (spelad av den underbara Paul Muller) trettio av kungarikets vackraste och mest attraktiva oskulder. Sedan om jag förstått handling så ska dom ha sex med honom, möjligtvis torteras och sedan avrättas.

Men givetvis så har det börjat växa ett motstånd mot Babylons metoder och revolten leds av Marcellus (inom genren, en riktig legend: Mark Forest) och hans beefcake-polare. För att kunna klara sig lite bättre så anlitar man också Goliath (Arnaldo Fabrizio), muskelmannen med osedvanligt gott humor och en en kropp dödar folk bara genom att synas. Nästan i alla fall.

Michele Lupo, som senare i stort sett bara regisserade Bud Spencer-filmer, har regisserat riktigt välgjord och rappt klippt action i denna ambitiösa sword & sandal-rulle, eller peplum som dom också kallas. Även om storyn inte bjuder på något nytt överhuvudtaget, så är den så späckad med action på en kort tid (79 minuter) att den aldrig blir tråkig Till exempel så bjuds vi på:

* kapplöpning med häst och vagn á Ben Hur
* Sjöslag á Ben Hur
* Hyfsat storskalig krigsscen på fält
* Många slagsmål
* Tortyrkammare
* Människor som blir uppätna av lejon
* Stad som brinner ner
+ en fånig dvärg

Alltså inte illa alls på så kort tid, och dessutom ovanligt spektakulärt med fullskaliga kulisser av kapplöpningsarenan, båtslaget och massor av statister.

Arnaldo Fabrizio som Goliath är också en ovanligt spenstig muskelman och slagsmålen och svärdsduellerna blir ovanligt fartfyllda och känns långt ifrån styltiga. Regissören arbetar mycket med kameraåkningar och under krigscenen på fältet så blir det till och med handkamera. Mark Forest gjorde en mängd liknande filmer i Italien under sexiotalet, och målet med det var att finansiera hans operastudier, och opera är något han sysselsatt sig med sedan den sista filmen 1964.

Även om historien inte är det minsta orignell så är det ändå en av de mer underhållande och välgjorda peplums jag sett och är klart värd ett inköp.

fredag, januari 25, 2008

Är näckrosen en växt eller ett djur?


Igår när jag åkte från Kista till Stadshagen så satt jag och lyssnade på två amerikaner med grov New York-dialekt.

Dom tyckte det var väldigt roligt i Sverige uppenbarligen. När vi stannade till vid Näckrosen så översatte dom det med Waterlily, vilket är helt korrekt.
Sedan påstod den ena av dom att alla stationer i Stockholm heter något med en växt att göra. Jag funderade själv i nån sekund, fick fram Hallonbergen ur mitt arkiv, och sedan insåg jag att det var ett ganska dumt påstående. Hur många stationer har med en växt att göra?

Nåväl, sedan gick dom över och diskuterade huruvida en näckros var en växt. Eller en blomma. Eller ett buskage. Dom kom inte fram till nåt. Det rann ut i sanden.

Snett bakom dom satt en thailändsk kvinna vars mobil började ringa. Hon slog på högtalarfunktionen av misstag och han prata några sekunder innan hon insåg att det var väldigt högt ljud och att alla kunde höra vad hennes vän sade. Så hon stängde av den och kunde prata ostört igen.

Amerikanarna fnissade. "En del person skulle inte tillåtas få ha en mobiltelefon". Hans vän nickade instämmande.

Men jag slår vad om att den där kvinnan visste huruvida en näckros var en växt eller inte :)

Märsta-surrealism

Vaknar upp på löningsdagen.

Morgonpigg. Börjar bli gammal. Snart sitter jag där och löser korsord och lyssnar på radio fem på morgonen.
Givetvis efter att tålmodigt ha väntat vid dörren på att tidningen ska komma.
Drar i mig två Red Puls-tabletter från Polen, promenerar till bussen.

Sätter mig till ro på sätet för gamlingar och handikappade.
Plötsligt rusar en man in, han röd i ansiktet och håret är på ända.

"Fort, ring polisen! En man med kniv jagar mig! Jag måste få ta den här bussen!"

Busschauffören suckar "jaja" och låter han gå in. Som om han gjorde detta varje dag. Som om detta sättet var att få åka gratis.
Och ingen orkar bry sig längre.
Bussen börjar rulla.
Framför oss vid vägkanter ser jag en märklig gestalt.
Han är enbent och stå där med en knotig käpp i handen.
Toppluva.
Han ler brett åt oss, visar sina risiga tänder och höjer handen i en hälsning.

Sedan är man tillbaka i vardagen igen. Märsta-surrealism.

Nein! Ich har inget unter meiner nase!


Kim: Heiner, du har något där...

Heiner: Nein, jag har inget under näsan.

Kim: Men jag kan klart se det. Kanske om jag hämtar en servett.

Heiner: Nein, säger jag. Låt bli.

Kim: Men...

Heiner: NEIN!!!


Kunde bara inte låta bli med den bilden.

torsdag, januari 24, 2008

Recension: Phantom Of The Paradise (1974)


Jag har haft den liggandes väldigt länge, men ikväll så kändes det plötsligt rätt att se den: Phantom Of The Paradise, Brian De Palmas kultförklarade rock/musikal/komedi-rulle från 1974. Jag älskar De Palma och är en väldigt förlåtande man, så jag tycker han har hållt stilen väldigt bra de senaste åren - med undantag för bottennapp som Mission Impossible givetvis. Så jag sprättade upp Studio S utmärkta utgåva och gav mig återigen in i De Palma-land...

William Finley spelar Winslow Leach, kompositör och auktoristerad nörd. Han presenterar sina fantastiska sånger för den onde, girige, musikmogulen Swan (spelad av den udda Paul Williams), men blir bedragen, fängslat och till sist så skadad att både hans ansikte och röst förstörs. Förutom att han blir en total galning också.

Men för Swan går det bra, han har stulit musiken och planerar den ultimata showen, skivan och turnén, allt med den fantastiska fjollan Beef (Gerrit Graham) som bisarr skränig glamrock-tolkare av Winslows vackra små sånger.

Winslow har dock andra planer, tar sig in på Swans klubb, The Paradise, och vill bara en enda sak: att hans älskade Phoenix (Jessica Harper) ska sjunga hans låtar, något som Swan går med på till slut... men bara om det signeras ett kontrakt i blod...

Detta är en fantastiskt visuell film som dessutom har begåvats med riktigt bra musik (skriven av Paul Williams för övrigt) och en mystisk svart humor som bara De Palma kan trolla fram. Vi vet ju vem regissören är, så det blir givetvis till och med en underhållande Psycho-parodi mitt i alltihopa.

Visst, jag har svårt för medvetet kitchiga och kultiga filmer, såna som är gjorda för att få fans för fansens skull. Rocky Horror Picture Show är delvis en sådan, men den har ändå så bra musik att man faktiskt köper den. Phantom klarar helt ifrån det genom att helt enkelt hålla perfekt De Palma-kvalité rakt igenom. Alla människor är coola eller snygga, miljöerna är sensationella, kameraarbetet är genomtänkt och även om filmens handling medvetet är ganska corny så blir det aldrig konstlat.

Den är hyfsat solid på skådespelarfronten också. Paul Williams tycker jag mest är läskig, med sin lilla uppenbarelse och märkligt barnaktiga ansikte. William Finley som Winslow är tokbra och Jessica Harper gör en söt roll som har fler lager än man kan tro, inte bara positiva såna. Gerrit Graham är väldigt rolig som Beef och det långt ifrån alla elaka rektorer, skurkar och högt uppsatta tjänstemän som hans senare förgyllt vår vardag med.

Mot slutet så exploderar allt i ett kamera-fontän av bilder, ljud, människor, tokklippning och håret reser sig för att det är så himla medryckande. Det är bisarrt och svartt, men ändå så vackert och underbart.

Filmkonst helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Recension: The Italian Stallion (1970)


När Sylvester Stallone var ung och framåt så tackade han ja till att vara med i The Party at Kitty and Stud's, en film som efter hans stora genombrott med Rocky släpptes på nytt under den betydligt mer säljande titeln The Italian Stallion. Mjukporrflum utan story, men trots det ganska underhållande.

Stallone spelar Stud, en hetlevrad... konstnär (tror jag) som bor med sin flickvän Kitty. Hon är ständigt kåt på honom, speciellt när han är lite hårdhänt och tuff. Hon får lära sig att en kvinna är fullärd den dagen hon kan rulla en joint ordentligt.

Stud är lite deppad eftersom han aldrig blir erkänd som... konstnär, eller vad det nu är, och har problem med att han alltid, och då menar jag alltid, får visioner av nakna kvinnor framför sig. Det kan vara i central park mitt i vintern, i spegeln när han står och spänner sig eller bara rent allmänt när som helst. Typ.

Men tack och lov är det fest just den här dagen och man laddar upp med marijuana, oskyddat sex och sina allra bästa nakna vänner. Så börjar folk dansa till jazz och disco, röka på lite mer, ha gruppsex och två-sex, dansa lite mer, hångla framför en stor böjlig spegel och sedan blir det lite mer gruppeknulle för hela slanten.

Slut.

Nåt sånt där ja.

Detta är dock inte hårdporr på något sätt. Det är flummigt, sjuttiotal, ganska oskydligt med skumpande bröst, fladdrande penisar, flängande pungar och en och annan hår-mässigt otrimmad mus. Det är väldigt naivt och därför så blir det också ganska underhållande att se på.

Sedan har vi det faktumet att Sylvester Stallone har mycket utstrålning och fungerar bra i sin roll. Han är nog kanske mer sig själv än någon påhittat snubbe vid namn Stud, men åtminstone gör han det bättre än vissa improvisationsorgier av Colin Nutley.

Förutom Stallone så är det nog vissa dialogscener och sånt som verkar vara improviserat som fungerar bäst. Då kommer naturligheten fram, och det tack vi för. Själv så älskade jag inledningen med en ung, oskyldig Stallone som leker sig fram till sitt hem, genom att hoppa, springa, halka och vara så där läskigt lycklig som bara sjuttiotalsungdom kunde vara på film.

The Italian Stallion är en fantastisk present att ge bort, och Njuta Films har släppt den i en billig (99 kr!) 2-discare. På första skivan så finns orginalfilmen, The Italian Stallion, och oväntat bra kvalité. Fullscreen givetvis, eftersom den var inspelad så, men i övrigt väldigt välbehållen för att vara en mjukporris från 1970. Jag har sett svenska filmer på svenska dvds som sett värre ut. På disc 2 så finns det den ytterst märkliga tyska versionen, som förutom att vara dubbad på tyska (givetvis!) också är drastiskt omklippt med massor av nya tyska hårdporr-scener, sidohandlingar... och ja, det är inte så mycket Stallone kvar faktiskt. Men den var skoj på sitt sätt. Kvalitén på den var dock inte lika bra, utan såg ut som en andra generationens vhs-kopia. Men det förvånar mig inte.

Kul och nostalgisk och en perfekt partyhöjare, The Italian Stallion har något för alla. I alla fall om man gillar närbilder på Stallones rynkiga pung.

Lösning på Mars-bilden!



Det tog inte lång stund förrän Daniel faktisk insåg att detta inte är den lilla havsfrun, även om jag personligen är tveksam eftersom en sjöjungfru troligen skulle klara sig bättre i den atmosfären än just... en BIGFOOT! Vad säger NASA och SVD om det?

Se bara på bilden hur lika dom är? Å andra sidan tycker jag att det finns en stor likhet mellan det danska orginalet, förutom vinkningen då, och "utomjordingen" på Mars.

Döm själva.

Edit: Här är för övrigt den kompletta bilden.

Men det är ju...


...den Den lille havfrue som just reser sig för att kanske gå på toaletten. Eller kanske sträcker sig efter en tidning. Nåt sånt. Typ. Varför har inte Aftonbladet lagt fram dessa teorier? Mitt förslag måste vara lika logiskt som om det vore en robot eller utomjording :)

onsdag, januari 23, 2008

Thailandbrev 5


Jag hittade det sista Thailandbrevet, skrivet när jag precis hade kommit hem till Östersund. Lustigt nog, minnet börjar bli svagt, så hade jag glömt bort denna minst sagt udda naturupplevelse.

10/1-06

Hej på er,

Jag är ju hemma i lugna, dödstråkiga Östersund sedan länge nu.
Fortfarande lite smått solbränd, men den skandinaviska zombie-looken
börjar gradvis trollas tillbaka. Men det är väl inte så mycket att
göra nåt åt.

Thailandsresan resultaterade i många fina minnen. Äta groda, larver,
skalbaggar och gräshoppor är ett minne. Ett annat är tatueringarna.
Eller mötet med Chaibancha (som även blev en kort dokumentärfilm).

Ett mystiskt minne är när vi var och tittade på ett stort fett
vattenfall på Samui. Det var varmt och jag tvingades som vanligt
klättra där jag inte vill klättra, så går det när man har en fysiskt
lagd thailändare med sig. Det var en ordentlig väg upp och det var
inte direkt lättare att ta sig ner. Men efter ungefär halva vägen så
ser vi något som rör sig i djungeln... EN PUDEL KLÄDD I EN ROSA
BABYKLÄNNING!

Det är sånt man aldrig glömmer.

Fred


Här har jag också min favoritbild från hela resan. Det är taget på en tempelmarknad på Samui, där det visas utomhusbio från en ranglig lastbil upp på en ännu skrangligare filmduk. Den ska egentligen ses i större storlek, då det är mycket detaljer och bilder med den som jag älskar.

Recension: A Virgin Among the Living Dead (1973)


Ännu en till Jess Franco-film! ”Vad har det gått åt karln egentligen?” frågar ni er. Ja, jag vet inte. Men denna gången somnade inte bakhuvudet i alla fall. Faktum är att jag har ägt A Virgin Among the Living Dead väldigt länge, nämligen på en gammal Redemption vhs. Men jag är så jäkla känslig för dålig kvalité att jag aldrig fick för mig att se på filmen, eller jag kanske bara såg de första tio minuterna. Men nu har jag sett den, på dvd – tack och lov, långt borta från den otäcka vhs-känslan.

Christina von Blanc spelar Christina, en ung kvinna som efter många år måste åka hem till släktslottet på grund av att hennes far har dött. Hon möts av släktingarna och andra udda gestalter som beter sig minst sagt mystiskt. Extra konstigt är det eftersom ingen i byn runt omkring anser att det bor någon i slottet.

Som självklart centrum står Howard Vernon som den ständigt pianospelande Farbror Howard och runt honom finns pappans änka och diverse andra släktingar som mest roar sig med att gå omkring nakna, säga konstiga saker och verka extremt känslokalla.

Christina känner sig dragen till familjen trots deras konstiga beteende, men hon får en chock då en vision av hennes döde far uppenbarar sig med ett rep kring halsen. Han visar sig flera gånger för henne och sakta så börjar vi förstå vad det är för fel på den galna familjen...

Det är lite svårt att förklara handlingen eftersom det inte är så mycket handling. Detta är stundtals ”a work of art”, och ibland verkar det lika billigt som en porrfilm. Om det fanns ett manus så tror jag faktiskt att manuset hade stoppat det udda flöde som filmen har. Det känns som om Franco filmar det som känns rätt, ibland med fantastiska tagningar som resultat och ibland bara genomslarvigt.

Alla scener med den döde fadern står verkligen ut som små mästerverk, speciellt de två scenerna då hon möter honom inne i hans kontor på slottet samt när han svävar genom slottsparken till Bruno Nicolais magiska musik.

Jag vill inte kalla det för skräckfilm (det enda som gjorde det mer skräckfilm var de sunkiga zombie-scenerna som Jean Rollin filmade till senare), utan mer erotisk arthouse. Eller arty erotik. Eller kanske bara flum. Jag vet inte, men stundtals så är den så briljant som en film kan bli. Synd bara att inte hela filmen genomsyrades av den andan.

Förresten så är det synd att jag inte kommer ihåg den första arbetstiteln på filmen, som Franco använde under inspelningen. Den hade passat betydligt bättre. Väldigt poetisk. Är det någon som kommer ihåg den?

Alla som ägs kontrolleras, även av det dom inte tror

Jag läser en artikel på SVD om munken Nils-Olov. Mycket intressant och läsvärt.

"Den som äger ägs av tingen och kontrolleras av dem"

Och den som ägs av gud kontrolleras av gud är på så sätt inte fri. För denna varelse, gud, är den som skapar kontroll hos denna människor. Man måste rätta sig efter vissa regler, och blir på så sätt styrd.

Själv har jag alltid haft svårt att tycka det är fint med dessa stillsamma munkar som pysslar med sitt. Om man är så god, intelligent och har bra tankar och frid så borde man vara ute i världen och hjälpa till. Inte sitta med skygglappar inne på kammaren.

Jag vill inte kalla det feghet, snarare slöseri med kanske en bra människa. Att stänga inne i sig, oavsett det är i sin lägenhet, i ett kloster, i sin jämtländska by eller på Stureplan, är inte nyttigt. Man ser inte världen och kan aldrig förstå den.

South Park-killarna förklarade en gång varför South Park blev fånigare, mindre genomtänkt, innehöll ännu längre humor och mer sex-skämt. Dom satt och arbetade så mycket med serien att dom aldrig såg omvärlden och förlorade sin skärpa.

Det är samma sak när du sitter på ett kloster. Du bara sitter där. Och dör.

En förklaring till hiss-hat

"Jag tror du var ca 5-6 år vi skulle till stan (västerås). I en av de stora galleriorna där skulle vi åka ner med hissen. Du har ju inte varit så förtjust i att åka hiss nån gång men din lilla rara mor övertalade dig. Det var en rätt stor hiss med ca tre personer till förutom oss. Vi gick in och ställde oss tillrätta och tryckte på knappen n.b. Hissen hade bara gått i tre sekunder så sa det stopp och blev alldeles mörkt. "Vad gör vi nu då?" sa någon... Det tog bara några minuter så hörde vi att folk kom och skulle fixa hissen och de sa till oss så lugnande att vi bara skulle ta det lugnt. Det gick bra och det visade sig att elen hade slagits ut i dettta affärscentra men bara en liten stund. Sen dess åkte vi inte hiss där mera..."

Det här förklarar ju allt. Jag har alltid tyckt det varit obehagligt att åka hiss, och om möjligt så tar jag helst trapporna - om det inte är för många våningar det vill säga. Det var värre förut, då undvek jag hissar helt. Det här är något som min mor skrev till mig och det är något jag helt förträngt faktiskt, så man kan säga att det blev en liten uppenbarelse för mig.

tisdag, januari 22, 2008

Kattsand


Jag vet att jag har en tendens att snöa in på ganska meningslösa saker, men jag undrar om inte denna gamla text tar priset:

Ja, på tal om ingenting - jag köpte kattsand idag. För 74,50!!! (med tanke på att ”vanlig” kattsand kostar mellan 30-50 kronor) Herregud vad det kostar nu för tiden. Men det är inte vilken kattsand som helst, utan kristall-kattsand. Jo, sånt finns och det är det viktigaste i livet för mig just nu.

Innan så köpte jag bara ”vanlig” kattsand, det vill säga nån form av substans som lätt bildar bollar av urin samt skvätter över hela golvet, trots alla möjliga skydd och manicker. Det värsta varit givetvis det där förbaskade katt-urinet. Det är ju meningen att sanden ska suga upp urinet och bilda klumpar som man lätt kan gräva fram med spaden. Problemet för det mesta är dock att det där förbannade urinet rinner ända ner till botten och lägger sig som en lerig yta under den lösa kattsanden. Vilket i sin tur leder till att lukt lättare känns samt att katten inte kan gräva ner sin avföring riktigt som den ska. En annan sak är ju också att man inte direkt märker lerytan och tror att man får med sig allt - men icke!

Jaja, efter att ha blivit trött på den där förbannade lukten och att försöka rensa kattlådan effektivt så hittade jag en svindyr kattsand som jag blivit totalt förälskad i. Det rör sig i praktiken om kristall-artat kattströ som suger åt sig både urinet och absorberar lukten - något som verkligen är perfekt.

Det som kan oroa katten till en början är att sanden ”fräser” - nåt som katten givetvis blir väldigt rädd och misstänksam för den första gången. Detta beror helt enkelt på att urinet sugs in i kristallerna och ”försvinner”. Nåt man måste tänka på är att det inte får bli för fuktigt runt kattlådan, då det hämmar effekten på denna Gudarnas gåva. Första gången vågade Ajita knappt använda lådan, men efter ett tag så gick det riktigt bra och besvikelsen blev givetvis stor för oss båda då jag månaden efter av ekonomiska skäl blev tvungen att gå över till ”vanlig” kattsand igen. Men nu har jag i alla fall uppdaterat lådan och allt är som det ska. Den där magiska känslan när man klämmer på paketet i butiken går inte av för hackor, här snackar vi riktig kattsand.

Jag har funderat på vad denna sand är gjord av, men har tyvärr inte riktigt listat ut det, men det påminner om matt kristall, om än skörare och lättare. Underbart är det i alla fall. Fast jag föredrar att kalla dom diamanter, för det vore ju det finaste för ens katt anser jag - att bajsa på diamanter alltså...

Vilket påminner mig om en av mina inneboende, Lars, som just nu ligger och har extremt ryggvärk på soffan. Hans familj köpte katt och dom lovade att dom skulle tömma kattlådan själva (dottern och frun), men det slutade med att Lasse fick tömma den där helveteslådan helt själv! Otäckt, men hade han haft kristallsanden så hade allt varit lugnt.

Så nu är det åtminstone för en månad (enligt förpackningen så kan man bara använda en påse i en månad - något som verkar skumt) riktigt fint och fräsht i kattens hemlighus, betydligt bättre än eländet förut. Dyrt men bra.

Ja, kattsand betyder mycket för mig och nu fick jag skriva av mig lite grann. Vad säger ni om detta ämne?

Enid Blyton presenterar: Anneli och 118 cm ben-mysteriet!



Känner mig tvingad att dela med mig av detta mail som Anneli skrev till mig. Den belyser en viktig fråga om journalistik och Expressens logik... eller nåt sånt :) Men jag håller med henne, det är mystisk... och varför censurerades hennes avslöjade inlägg bort?!

Jag har ägnat mig åt lite matematik efter att ha läst Expressens kioskvältande artikel.

Jag kände mig tvingad att ladda ned en bild på Jessica och räkna på detta. För beräkningens skull lät jag benen börja vid höftkulorna, och så förlängde jag vaderna skalenligt från de på bilden synliga knäskålarna.

Jag beskrev beräkningen och lade ut länken bland artikelns kommentarer men blev omgående bortcensurerad, av någon anledning!


OBS! Bilden är ett montage ;)

Så skapar du din egen fantasy-karaktär


Jag hatar i stort sett all form av fantasy. Och science fiction. Det ska mycket till för att jag verkligen ska gilla rymdskepp som glider genom rymden eller dvärgar på steppkurs i en bergsskreva.

Så därför så kommer jag här att bjuda på hur ni skapar era egna science fiction- och fantasykaraktärer! Generöst av mig? Eller hur?

Det är här speciellt ägnat de fyrtioåriga män som hänger på SF Bokhandeln och aldrig haft en flickvän, femtonåringar med rollspels-fetischism och goth-nördar som läser Lovecraft och tror sig kunna skriva lika genialt som honom.

Så här går det till: skaffa en blogg, speciellt Blogger/Blogspot som jag har. Gå in och välj "skapa" och vips så har ni ett tom ruta som ni ska fylla med något tramsigt.

Men vänta, det är inte det ni ska göra. Istället ska ni ta en titt på ordverifieringen under rutan och se vad det bildats för namn där. Lyder det bara "Xlkjkoihwefn" så skippa det och ladda om sidan. Tillslut så kommer ni få perfekta namn till era rollspel, tonårsångest-noveller och filmmanus som aldrig kommer att bli filmade! Jag laddade om "skapa"-sidan cirka femtio gånger och fick fram dessa karaktärer:

Olrem - Vikingahjälten som slåss mot drakar, demoner och dom farliga zombiekråkorna i det okända nordiska landet Wrahaglanaland.

Cyyrrt - Ondskefull best som lever på barnsjälar, är svart som kol och hukar i sin tio mil långa gruva tillsammans med sina fängslade offer.

Muivii - Den snälle alven som som möter hjälten halvvägs i ert stora fantasyepos som absolut inte lånar någonting från Tolkien, utan istället hämtat inspiration från österns mytologi.

Goitc - Handelsresande och förrädare från det svarta landet bortom bergen. Han har alltid hårstrån från oskulder och massor av blorg-vin att bjuda på.

Sorgym - Mega-mega-skurken med megaskägg som håller till i det blodröda tornet bortom träskvidderna. Han har en miljon demonväktare som gärna suger ut ögonen på sina offer.

Noibaet - I en avlägsen framtid, när jorden gått under och oljebolagen styr så finns det en ensam muskulös hjälte vars ursprung ingen vet något om. Men han har långt hår och en tveeggad yxa.

Agcael - Lovecraft i all ära, men detta väsen från en annan dimension har miljoner tentakler, tretusen ögon och käftar som central park. Den bara väntar på att få komma upp från pyramid-mörket och äta oss alla.

Davlot - Den gode prinsens onde tvillingbror, Prins Davlot, gör allt för att få ta över kronan och landet, men han har de goda krafterna emot sig. Eller är han stark nog att slå ner upproret?

Beuoald - Olrems bäste vän, med starka homoerotiska vibbar. Hanterar svärd som han hanterar fingarna när han äter mat utan bestick och är en mästare på att rida kraw-hästarna i dimmornas dal.

Xounaday - Kvinnlig super-människa som alla män försöker få, men som troligtvis hellre räddar världen från onda trollkarlar och arga jättar. Har långa ben och är sur, men har ett hjärta av guld. Och stora bröst.


Sådärja, hoppas ni fick lite inspiration! ;)

Hissraiser III: Hiss on Earth


Fanken vad jag ogillar hissar. Rent allmänt så ogillar jag dessa "fordon", dessa platser för pinsam tystnad och tomma blickar. Visst är det jobbigt att åka hiss med någon? Man måste vända sig i en sån position att blicken inte möts, och i en hiss med speglar överallt är det extra svårt. Själv försöker jag alltid ställa mig nära dörren så att jag kan fixera blicken vid den och sedan snabbt ta mig ut när min våning kommer.

Jag känner mig rent allmänt förvirrad av hiss-fenomenet, och förvirringen blir alltid värre när man kliver av på fel våning. Själv ska jag alltid upp till våning 4 på mitt jobb (faktiskt våning 4 på båda mina kontor) och ibland går det till så att jag kliver in i hissen, undviker eventuella medpassagerare, trycker på våning 4. Tyvärr så sker det ofta att någon redan har tryckt på våning 2... jag är då såpass stressad av att vara inne i hissen att jag tar våning 2 som våning 4, kliver av, inser att jag stigit av fel och måste låtsas att det var den våningen jag skulle av på! Sedan får jag antingen ta den andra hissen upp två våningar eller helt enkelt något diskretare ta trappan.

Speglarna där inne känns också mer avsedda för förnedring. Rent statistiskt så använder man främst hissen när man anländer på morgonen - då man ser ut som en levande död, med blek hy och ögon som springor. När sedan dagen gått och man ser ut som en flottig, svettig gris, med håret på ända och kläderna lagom fuktiga av att ha suttit fastklistrad vid stolen så tvingas man se sig själv i spegeln igen.

"Du ska inte tro du är snygg" tycks hisstillverkarens budskap vara till oss stackars arbetare!

Men speglarna kan också användas för att smygkolla sig själv. Idag upptäckte jag till exempel att håret bak på huvudet såg förskräckligt ut och kunde platta till det innan någon större katastrof skedde - genom att låtsas att jag bara kliade mig. En gång när jag kom till hissen så ser jag dörrarna slå igen, men kastar mig fram väldigt graciöst och trycker på knappen - dörren öppnas och det första jag ser är en kaffekopp på golvet och en man som snabbt vänder sig från spegeln och lite nonchalant plockar upp kaffekoppen från golvet och låtsas som ingenting.

"Nä, jag spanade inte in mig i spegeln... bara ställde ifrån mig koppen lite causal på golvet och relaxade, man måste ju passa på i ett sånt viktigt och tidspressande yrke som jag har"

Så kändes det som i alla fall.

På den tiden man hängde på Gamla Tingshuset i Östersund så brukade min eviga vits när jag åkte hiss vara den här historien "Vet du om att den här hissen har en väldigt viktig plats i historien? Den användes för att smuggla ut judar ur koncentrationslägren" - cue förvånad uppsyn från medpassagerare, tills att jag pekar på tillverkarens namn och triumferande säger "Schindlers Hiss".

Jaja. Jag vet. Men jag tyckte i alla fall att det var kul.

måndag, januari 21, 2008

Min mor har varit lite orolig


Lite orolig för att jag är ganska utsatt då jag det är helt uppenbart vem jag är och hur jag ser ut. Man kan troligtvis genom en titt på bloggen och dess innehåll också gissa vart jag bor och hur man får tag i mig om man vill "knacka bög".

Nu är jag inte speciellt rädd av mig. Dåraktigt kanske, men inte rädd. Det viktigaste när man har starka åsikter är att aldrig dölja vem man är och alltid vara totalt öppen. Så fort man blir anonym så försvinner kraften i ens åsikter.

Jag har råkat ut för min lilla beskärda del av (faktiskt, tyvärr - hade önskat att det vore några andra) kristna extremister som ringt hem till mig och skällt, trots att jag sagt tydligt till dom att debatten för jag på bloggen och inte via telefon. Det är många gånger, speciellt efter kristendomskritiska insändare, då man ringt hem till mig och på klassiskt och tyvärr ganska misslyckat manér andats i telefonen och försökt hota genom denna övervakningsmetod.

Men jag kan tyvärr inte sluta vara öppen. Jag är Fred och jag kommer att bli öppnare och öppnare ju längre tiden går. Åsikterna kommer att bli starkare, oavsett det är mot moderater, kristna, kommunister, nazister, sverigedemokrater, muslimer eller andra vars delar av sin kultur/politik/åsikter handlar om att förtrycka, döda, använda våld och kränkningar för att visa att en viss grupp människor är mindre värda.

Det finns fina människor av i stort sett alla grupperingar, men varför ska jag skriva om dom? Det behövs inte, dom är fina och goda. Det är skiten runt omkring dom som ska lyftas upp och visas upp.

"Alltid retar det någon" som mitt motto är.

Recension: Oasis Of The Zombies (1981)


Detta har faktiskt aldrig hänt mig förut, men under tiden jag såg igenom Oasis of the zombies så somnade mitt bakhuvud! Ni vet som ett ben eller en arm kan göra ibland. Jag låg där och blev sakta hjärnskadad av en dålig film när plötsligt huvudet protesterade genom att helt enkelt långsamt stänga av sig själv. Inte illa.

Det är när man ser en film som den här som jag lätt kan förstå hur vissa anser Jess Franco vara en talanglös "hack". En slarver som inte har några som helst konstnärliga ambitioner. Nu tycker jag ändå att Oasis har vissa små moment, en bild här - en bild där, några klipp följd, nån replik, som faktisk visar att Franco mycket väl kan skapa bra film om han bara har ork till det. Tyvärr så lyckades han prestera sina sämsta sidor under Eurocines bolag. Och lustigt är det många av dom som är hans mest kända.

Storyn är i grunden ganska cool. Nazzar som under en räd ute i öken tar med sig en stor guldskatt med i den sandiga graven. En enda överlevande vet vart denna oas är och man försöker hitta igen den. Sonen till den enda överlevande dras dessutom in i det hela och drar med sig sina vänner för att hitta skatten.

Tyvärr visar det sig att soldaterna som dog där ute i öknen är ena giriga rackare och vägrar släppa ifrån sig guldet. Så dom har helt enkelt blivit zombies som gärna äter eventuella inkräktare.

Så, öken-zombies i en oas. Helt okey koncept. Tyvärr så är det knappt med några zombisar, storyn degar på som om den var döende och denna gången har Daniel White komponerat ihop musik som låter som den var inspelad i realtid när han såg filmen, på en enkel keyboard. I stort sett usel, men ibland ganska effektiv.

Zombisarna är ganska välgjorda, snygg make-up och lite halvkusliga. Så man kan inte klaga på dom allt för mycket. Vissa scener, till exempel när dom kommer ur sanden och vandrar ner för sanddynerna är riktigt bra och stämningsfullt. Men sedan krashlandar filmen igen.

En ganska fysisk attraktiv ensemble gör filmen lite mer sevärd och det är kul att se Franco-reguljären Antonio Mayans som shejk. Det finns också en Professor Deniken, vilket jag direkt kopplar som en referens till sjuttiotalets största pseudo-forskare, Erich Von Däniken.

Nä, det är en usel film. Men det är också Jess Franco och då ska den ses.

Jag råkar faktiskt ha två exemplar av denna på dvd, så det är möjligt att jag låter den ena lottas ut i en liten tävling. Har ni några förslag på tävlings-tema? Ämnet Franco låter ju bra, men jag är inte världens största expert på honom.

Vi får väl se...

Thailandbrev 4


6/9-06

Jag kanske har skrivit det förut, men jag har aldrig varit med om ett
land som har så mycket blixtar som Thailand. Varje natt i stort sett,
oftast långt bort, ovanför havet eller bergen. Det är väldigt vackert.

I natt så tältade vi igen. Billy hade en vän fran Khanom på besök och
vi begav oss ner till stranden och ställde upp tälten två meter från
vattenbrynet. Det blev snabbt mörkt och Billys kompis gjorde upp en
stor eld. Med sig hade dom färsk fisk, räkor, musslor samt en form av
thailändsk potatis (stora jävlar, uppdragna i mörkret nära en
kyrkogård).

Där såg jag något magiskt. Inte för att det var så magiskt egentligen,
men själva känslan var så speciell. Från vattnet så kunde vi se hur
två ljus uppenbarade sig. Mitt ute på vattnet. Dom vaggade fram,
svepte längst med vattnet och gick rakt mot oss. När dom kom närmare
så var det givetvis inga spöken, utan människor från Isan-området som
fångade krabbor mitt i natten med pannlampor. Av någon anledning
svarade dom inte på tilltal, men dom fortsatte sin vandring förbi oss,
bara nån meter bort, och rakt ut i vattnet igen.

Billy berättade att vatten-spöken finns. Det bästa sättet att besegra
dom är uppenbarligen att kissa på närmasta manet! Fick också lära mig
att spöken gärna gömmer sig i träden under stormar, för att undgå vind
och vatten. Men blixtarna sugs till spökena och slår ner i dom hela
tiden och sätter dom ur spel. Mycket intressant.

Ja just det. Igår var vi och besökte Samui Snake Farm, där en man som
påminde mycket om Gollum hanterade kobror ovanligt vågat. Han hade
fått 387 bett genom åren och var mer eller mindre immun, men händerna
hade förtvinad av gifter och motgifter och han var nog ganska härdad.
Denna gången sa fick vi se honom mucka med en nyinfångad kobra som
inte alls var glad, tyvarr fick vi inte se den berömda "cobra-kiss",
eftersom han föredrog att riskera liv och lem när det var fler i
publiken än bara dom åtta vi var nu. Han var ganska världsberömd och
har varit med i tidningar och media över hela världen. Det jobbade
också ett par där, specialiserade på skorpioner och tusenfotingar.
Tjejen har världsrekordet i att stanna inne i en låda med ett antal
hundra skorpioner och dom gifte sig ocksa täckta av dessa små otäcka
djur!

Jag fick också äran att få en vänligt sinnad pytonorm runt halsen,
vilket var en cool upplevelse!

Ha det så bra nu!

Fred

Medvandrarna

Hade inte läst detta reportage förut, men Johan Hiltons reportage om Medvandrarna var otroligt bra. Det är både rörande och tragiskt med dessa människor och deras nästan sjukliga besatthet av att bli av med homosexualiteten. Jag förstår att Johan behövde gömma sig och ta sig samman, för jag fick fan tårar i ögonen när jag läste texten.

Det är svårt att förstå denna fixering. Detta hat (som det faktiskt rör sig om) och jag kommer nog aldrig att förstå det.

Bara så att ni vet...

... Jag accepterar att kristna vill ingå äktenskap med varandra. Jag accepterar till och med deras tro. Jag älskar mina kristna vänner.

Men det enda jag inte accepterar är kristna/religiösa/icke-religiösa människor som använder sin religion/åsikter till att hindra andra människor att visa sin kärlek.

Det ska inte accepterar. Speciellt inte kristendomen med sitt kärleksbudskap.

Me och dennes totala frånvaro av argumentation

En ganska typisk kristen som skriver kommentarer i min blogg:

Min erfarenhet av homosexuella är att de inte ÄR lika bra människor som andra. Sen om den direkta anledningen är homosexualiteten kan vi ta en annan gång. De ljuger och hånar andra människor. Andra människor är inte lika bra. Ni ska accepteras vad ni än gör. Däremot skyltar ni med att ni har allt perfekt själva. Under ytan syns en skälvande fegis, som inte vill ta nåt ansvar. Visa att ni är lika bra innan ni ska ha alla rättigheter. Andra får göra rätt för sig. Att jag inte går ut med mitt namn tyder på den hemska stämning i denna fråga som råder i sverige.

Det roliga är att den här mannen eller kvinnan inte svarade överhuvudtaget på mina motfrågor. Anledningen till det att han/hon faktiskt inte har något bra svar. Det är en mycket typisk reaktion från kristna extremister.

Jag är så upplyst så att jag förstår att kristna är människor, samma form av människor som homosexuella, muslimer och andra "farliga" människor - med fel och brister. Det finns massor av goda kristna, varav jag umgås med en hel del (vilket "me" inte ens orkade reflektera över), men det hindrar mig inte från att kritisera en självvald religiös upplevelse. Man är inte född kristen, det blir man.

Man föds homosexuell. Därför är det mänskligt.

Kommentar angående kommentar

Detta skrev signaturen "me" (som givetvis är anonym, som alla som inte kan debattera ordentligt) angående mitt inlägg här nedan angående den senaste undersökningen om könsneutralt äktenskap. Jag har svarat, och även byggt ut svaret en aning här.

"Me said...
Vi kristna vill inte ha er i vår kyrka. Varför kan ni inte skapa nåt eget istället? Behöver ni andras bekräftelser på er kärlek? Vore intressant att höra ett svar på de här, inte för att jag förväntar mej nåt intelligent."


Hur kan du tala för alla kristna? Är är ganska naivt och inte speciellt intelligent? Min mor är kristen, talar du för henne också? Min mormor är Pingstvän, talar du för henne också? Min vän Leif är präst i svenska kyrkan, talar du för honom också? Eller för hans make? Eller min polare Micke, som är aktivt kristen? Talar du för dom också, eller är dom inte "äkta" kristna, gudfruktiga kristna för att dom hyser större människokärlek än dig? Det kanske är dags att ni utesluter homosexuella ur era kyrkor (vilket händer även nu för tiden kan tilläggas) så att dom inte riskerar att "smutsa ner" er lilla värld?

Varför behöver ni kristna bekräftelse för er kärlek egentligen, om jag ställer en motfråga? Varför vill ni ha rättigheten att gifta er och älska den ni älskar? Det vill jag gärna ha svar på.

Detta handlar inte om kyrkan, detta handlar om mänskliga rättigheter. Detta handlar inte om barn, detta handlar om kärlek och äktenskap. Vad ni gör i er kyrka bryr jag mig inte om, huvudsaken jag får ingå äktenskap som alla andra myndiga människor i Sverige.

Så fort någon börjar blanda in kvasi-diskussioner om polygami, incest och gud-vet-vad, så handlar det om att dom duckar för ämnet: varför vill dom inte att två vuxna människor som älskar varandra inte ska få ingå äktenskap och ha samma rättighet som heterosexuella? Om man inte hänvisar till bibeln, bort med bibelreferenser.

Varför vill ni inte att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella?

7 av 10


Inte illa alls, ännu en undersökning som visar att svenska folket faktiskt är betydligt mer positiv till könsneutralt äktenskap än vad kristfascisterna tror. Givetvis så lär Världen Idag och de andra kristna extremisterna påstå att det är "homolobbyn" eller någon annan fiktiv organisation, som har påverkar undersökning på något sätt. Paranoida tankar från en förlegad religion.

Som vanligt så visar kristdemokraterna sin okunskap genom att på detta sättet...

"En far får inte gifta sig med sin dotter, hur mycket han än älskar henne. En kvinna får inte gifta sig med fyra män, hur mycket hon än älskar sina män. Och en 23-årig man får inte gifta sig med en 14-åring."

... jämföra homosexualitet med pedofil, incest, polygami och annat som överhuvudtaget inte har med homosexualitet att göra. Den förvirrade tanten som står för den åsikten heter i det här fallet Annelie Enochson och är riksdagsledarmot för Kristfascisterna. Inte direkt förvånande.

söndag, januari 20, 2008

Recension: Mother Of Tears (2007)


Okey, jag förstår inte det här. Dario Argento gör sin bästa film sedan Tenebrae och de flesta där ute hatar den? Är det bara jag som förstår Mother Of Tears? Eller har världen helt rasat samman?

Grejen med Argento, även om vissa nostalgiker vägrar se det, är att hans filmer alltid varit genomsyrade av ologik, underskrivna karaktärer, ibland ganska fåniga idéer och stundtals ganska ojämnt skådespeleri. Så har det alltid varit. Man hittar dessa saker i hans djur-trilogi och även i hans senare mästerverk som Deep Red, Suspiria, Inferno och Tenebrae. Det är ÄR Argento.

Tack och lov fortsätter han att knulla de mer bakåtsträvande fansen i röven och kör helt och hållet sin egen stil. Det första han gjort är att skita i den sedan länge förlegade färg-ljussättningen som fungerade fint i Suspira och Inferno, men som sedan dess bara blivit parodi. Han fortsätter med ett mer realistiskt foto och realistiska karaktärer (så realistiska som dom kan bli i en Argento-film) och bjuder på en saftig sista del i sin Moder-trilogi.

På en kyrkgård utanför Rom så hittar man av misstag en uran som tillhört en gammal mystiker. I den finns flera artefakter, bland annat tre statyer och en tunika som verkar släppa lös den tredje häx-mamman. Hon sammankallar sitt häxpack och bestämmer sig för att största Rom ännu en gång.

Samtidigt så blir Sarah (Asia Argento) vittne till något riktigt makabert på museét där hon jobbar, flyr och kommer häx-apokalypsen på spåret. Det visar sig att hennes nu döda mamma, spelad av Daria Nicolodi, är en så vit häxa som har bekämpat dom onda svarta häxorna. Sarah verkar också ha sin mors krafter.

Inte alls så sakta så börjar hennes vänner, kollegor och bekanta...och egentligen alla hon träffar dras in i häxornas våld. Och det så att blodet skvätter rejält.

Argento går på högvarv och har tillsammans med fyra manusförfattare fått till en ganska bra story som flyter på som sjutton och går från setpiece till setpiece. Det flummas hårt med ockultism, religion, gamla böcker, bibliotek, arkitektur, konst och alkemi. Det mesta är inte logiskt alls och förklaras sällan heller, men det är väl det som är charmen med Argentos häxfilmer. Den enda som verkar förstå dom är Argento själv. Och möjligtvis hans föredetta fru, Daria.

Fotot är strålande vackert och långt från Ronnie Taylors ganska platta foto i tidigare rullar. Mycket skuggor och ljus och det blir magiskt med alla vackra och skumma miljöer som Argento presenterar. Musiken fungerar, men är inte fantastisk, och det är ganska lite Claudio Simonetti som går på rutin med körer, ljudeffekter och lite vibbar av Ave Satani. Men det fungerar som sagt var.

Mother Of Tears lyckas också bli Argentos blodigaste och mest grafiska film hittills, betydligt värre än till exempel Nonhosonno - som även den är rejält rå. Här spetsar, skivas, styckas, äts och på andra sätt, dödas människor till höger och vänster. Både de fysiska effekterna och de visuella fungerar över förväntan och det blir inte lika plastigt som det kan vara ibland när Stivaletti är i farten. Om man ska förklara splattret i den här så är det mycket att man tror att kameran ska klippa till en annan mindre grafisk scen, vilket de flesta regissörer skulle göra, men Argento klipper tillbaka och ser till att vi verkligen få se hur folk slänger i handduken.

Den kanske inte kommer att anses vara Argentos mästerverk nu, men om låt säga... tio, tjugo år. Då kommer de som ogillade den helt ha ändrat sig, precis som med flera andra filmer av Argento.

Nu kan man knappt vänta på nästa projekt, Giallo, som säkert kommer att bli utmärkt. Speciellt efter den här övningen.

Recension: The Sadistic Baron Von Klaus (1962)


Joan Almirall / Rosa Maria Almirall / Rosa María Almirall / Clifford Brawn / Clifford Brown Jr. / Clifford Brown / Juan G. Cabral / Betty Carter / Candy Coster / Terry De Corsia / Rick Deconinck / Raymond Dubois / Chuck Evans / Toni Falt / Dennis Farnon / Jess Franck / J. Franco / Jesse Franco / Jess Franco / Jesús Franco / A.M. Frank / Adolf M. Frank / Anton Martin Frank / Jeff Frank / Jess Frank / Wolfgang Frank / Manfred Gregor / Jack Griffin / Robert Griffin / Lennie Hayden / Frank Hollman / Frank Hollmann / Frarik Hollmann / Rick Deconinck / B.F. Johnson / J.P. Johnson / James Lee Johnson / James P. Johnson / David J. Khune / David Khune / D. Khunne Jr. / D. Khunne / David J. Khunne / David Khunne / David Kuhne / David Kunne / David Kühne / Lulu Laverne / Lulú Laverne / Franco Manera / J. Franck Manera / J. Frank Manera / Jesus Franco Manera / Jesús Manera / Jeff Manner / Roland Marceignac / A.L. Mariaux / A.L. Marioux / John O'Hara / Preston Quaid / P. Querut / Dan L. Simon / Dan Simon / Jean-Jacques Tarbes / Dave Tough / Pablo Villa / Joan Vincent / Robert Zinnermann / Cole Polly / James Gardner...

Det där är några av dom namn som Jesus Franco har använt sig av i sin enorma filmkarriär som spänner från femtiotalet tills den senaste filmen som kom 2005. Ingen vet riktigt hur många eller exakt vilka filmer som Franco har gjort, men IMDB crediterar honom som regissör för 187 långfilmer, men det är bara en av många teorier. Troligen rör det sig om långt över 200 stycken.

Det är alltså inte förvånande att jag inte hört talas om The Sadistic Baron Von Klaus när jag fick den (och tre till Francos) i julklapp av Kit Gavin och den verkar ha glömts lite därmellan hans mer kända och ansedda sextiotalsrullar som Orloff-äventyren, Fu Manchu, de erotiska dramorna och hans agent- och spion-filmer. Väldigt synd tycker jag då den absolut tillhör bland det snyggaste och mest eleganta jag sett från Franco-fabriken.

Jag har inte riktigt bra koll på skådespelarna här, men jag gör ett försök... Fernando Delgado spelar den luriga och kluriga journalisten Karl Steiner som slår sig, ganska frivilligt från polisens sida, ihop med kommisarie Borowsky (Georges Rollin) för att försöka lista ut vad som pågår i den lilla tyska byn Holfen. Unga kvinnor försvinner och hittas brutalt mördade, och vissa påstår att det är spöket av den onde, onde, onde Baron Von Klaus som går igen och tar livet av nakna fruntimmer.

Men journalisten och kommisarien förstår givetvis bättre och börjar gräva i intrigerna runt det lilla hotellet där den nu huvudmisstänkte, Max Von Klaus, sov på natten då det senaste mordet skedde. Hemma hos honom har även hans son, Ludwig Von Klaus (Hugo Blanco) och dennes fästmö Karine (Paula Martel) anlänt. Ludwig är väldigt oroad över legend om den onde Von Klaus och detta påverkar givetvis hela familjen.

Men morden fortsätter och i den mörka natten så springer det omkring en svartklädd man, med svarta handskar och en stor, blänkande kniv....

Detta är klassisk, svart-vit, gotisk noir-thriller med trånga gränder, kullerstensgator, slott och allvarliga män i kostym och käpp. Men Jess, som den exploitationmästare han senare skulle komma att bli, briljerar en fantastisk kombination av toppklass-thriller och lite mer sleazy exploitation. Fotot är för det mesta enastående, speciellt utomhus och i nattscenerna, medan vissa inomhusscener är lite slarvigt ljussatta. Dock hela tiden kompetent.

Musiken av Francos huskompositör Daniel White håller väldigt bra kvalité också. Den varierar jazz med abstrakt skräckmusik, utan att bli fånig eller tråkig.

Vi snackar inte någon perfekt film, men den visar så tydligt vilken skicklig regissör och filmskapare Franco var om han bara hade lust. Detta är stundtals på Welles, Hitchcock och Mattsson-nivå - utan att överdriva. Även om detta anses vara någon form av mellanfilm i hans mest erkända period så blir jag grymt imponerand. Nu vill jag ännu mer se hans första Orloff-film och givetvis The Diabolical Dr Z.

Förresten måste jag få pusha för Howard Vernon, denna fantastiska schweiziska karaktärskådespelare som hade en lång karriär med nästan 200 långfilmer han också. En av de sista filmerna han gjorde var Delikatessen där hans spelar Frog Man som sitter i sin källare med alla tusentals grodorna. Otrolig skådespelare, och vilken karriär. Det är så att man faktiskt bli lite avundsjuk.

Och givetvis var han homosexuell som alla riktigt coola skådespelare. Så det så.

Thailandbrev 3


Den här berättelsen som jag skrev ner några dagar efter det hände har jag också byggt en novell på, Khanom, och den lär jag väl publicera nån gång den också.

1/9-06

Vi landsteg runt 18.00 i Khanom. Solen skulle gå ner 19.00. Vi hade
nån mil att cykla och det började bli bråttom. Själva hamnen var en
rostig hög av improviserade bryggor och sedan länge ruttnande bildäck.
Men runt omkring var det fantastiskt vackert. Stora, djungelbeklädda
berg, palmer och slingrande vägar. Jag blev förälskad i Khanom med detsamma.

Vi susade ivag på vara cyklar. Bråttom var det. Solen var på väg ner,
det fanns knappt några gatlyktor och givetvis, som dom idioter vi är,
så hade vi inget ljus på cyklarna! Mörkret sänkte sig snabbt och till
slut såg man bara en enorm svärta runt omkring sig, förutom det ljus
som mopeder och bilar tillförde. Att dessutom hålla sig innanför det
vita strecket och undvika bilarna var direkt svårt och farligt.

Naturligtvis insåg vi omöjligheten i det hela och stannade för att
köpa lampa. Först så stannade vi vid en mystisk liten bar där gamla
gubbar ville bjuda mig på 45% Whisky. Jag tackade nej med ett leende.
Alla ler där forresten. Folk vinkade och ropade "Hallo" och "Sawadee
Khrap" överallt... På andra sidan gatan fanns det en liten butik och
efter en stund så hade ägaren, insmord i vitt pulver (som är en
bruklig tradition för att lukta gott), hittat en ficklampa som vi fick
köpa for 45 bath (dela det med fem och ni får det svenska priset).

Så begav vi oss vidare. Billy bredvid mig med lampan riktad mot mig så
att bilar och andra trafikanter skulle se att vi var två, en som hade
ljuset på sig och en som höll i lampan.

Ju längre in i landet vi kom desto svartare blev det. Tillslut var det
bara ödsliga lantvägar som vi cyklade på. Vid varje gård så blev
hundarna som galna... och morrade och skällde. Dom kastade sig ut
efter oss och jagade oss med vilda skall. Detta hände alltså i stort
sett vid alla gårdar. Fyra-fem hundar. Som Billy sa, hundarna är nog
bara upprörda att det finns såna korkade människor som måste använda
ficklampa på det sättet att dom bara nog ville döda oss pågrund av det
;)

Vi blev tröttare och tröttare och under en vägsträcka så var vi
riktigt sega. Runt omkring oss var det totalt svart. Plötsligt hör vi
ett märkligt ljud från djungeln. Det låter nästan som ett barn som
gråter, fast inte riktigt. Låter inte mänskligt. Det skriker efter oss
och jag undrar vad det är. Billy fräser bara åt mig, stressad, att jag
inte skulle fråga utan bara cykla snabbare...

När vi kommit in i civilisationen igen så stannade vi och andades ut.
Billy berättade att det finns finnas spöken som imiterar barngråt för
att locka till sig människor. Och när man hörde ett sånt skrik så
skulle man bara vara tyst och ta sig fort därifrån.... Men vi
överlevde, som ni märker.

Nån kilometer från Billys syster så var det en begravningsceremoni och
sånger och böner ekade över skogarna. Först då insåg jag att jag
verkligen hade kommit till det verkliga Thailand...

Vi stannade tre dagar i Khanom. Besökte grotta, badade och tältade. En
natt så badade vi i Khanom Beach. I bergen i närheten rådde det
åskvader och det blixtrade konstant. Dimman och molnen lös upp av
blixtarna samtidigt som ösregnet drog in över oss. Små självlysande
plankton lekte i vattnet runt omkring oss och samtidigt fick vi ducka
för fladdermoss som dök ner runt 30-40 cm från vattenytan och fångade
myggorna som annars skulle äta upp oss.

Nu är vi tillbaka på Samui. Har sett en cool livekonsert och sett
fulla thailändare dansa. Lovely :)

Fred