lördag, februari 02, 2008

Recension: D-War (2007)


Det finns få filmer som jag väntat på så länge såsom D-War. Jag har följt filmens turer fram och tillbaka, finanseringsproblem, test-trailer och teasermaterial. Efter att Hyung-rae Shims Yonggary-nytolkning floppade så såg det illa ut för D-War, men otroligt nog så har han kämpat vidare och 2007 så kom den, sågs och segrade. Trots att den är minst sagt ganska ojämn.

Något fruktansvärt har hänt utanför Los Angelse. Ett stort område har totaltförstörts och givetvis lägger myndigheterna locket på. En ung reporter, Ethan (Jason Behr) får syn på något som väcker upp minnen från hans barndom och som direkt kopplar honom till de nya händelserna.

Han finner att en kvinna i samma ålder, Sarah (Amanda Brooks) verkar vara minst lika viktig i händelserna som han är och med hjälp av den mystiska gubben Jack (Robert Forster) så leds han vidare in i äventyret.

Men någon är på jakt efter dom. Det är en stor jävla drake i ormform, Imoogi, som tillsammans med sin armé har gett sig efter våra unga hjältar och bokstavligen börjar krossa Los Angeles med allehanda monster och en stor elak svartklädd armé.

Först och främst, det finns två nackdelar med filmen:

* Den verkar vara kortad, eller bara väldigt illa uppbyggd på manusstadiet. Karaktärer försvinner och dyker upp, logiska luckor som aldrig förklaras och...ja, folk gör saker som känns väldigt oklara.

* Man borde ha förlagt hela filmen i Korea istället för i Los Angeles, mest för att den helt enkelt hade blivit bättre mottagen som helkoreansk film istället som förklädd Hollywood-film.

Det var egentligen det enda gnället jag har, för i övrigt så är det grymt underhållande. Skådespelarinsatserna är ojämna, som så ofta när västerlänningar är med i asiatiska filmer. Antingen spelar folk över till tusan eller så är dom mer eller mindre apatiska. Här lutar det åt det senare tyvärr. Den enda gången skådespeleriet glimmar till är i flashbackscenerna till det historiska Korea då det känns betydligt bättre och trovärdigare.

Men huvudrollen innehålls givetvis av action och specialeffekter, och där lyckas Hyung-rae Shim väldigt bra trots en budget som antagligen är betydligt lägre en Hollywood-film i samma anda och tappning. Så glöm hans Yonggary, detta är the real deal. Vi får se hyfsat övertygande jättemonster, främst i form av två väldigt stora ormar. Den ena av dom slår sönder Los Angeles rejält. Byggnader sprängs och rivs, gator rivs upp, hundratals bilar slås upp i luften, helikoptrar störtar och inte nog med det, sedan kommer en armé av flygande monster som även dom börjar trasha stället. MEN inte nog med det, sedan kommer den svarta armé och deras jättemonster med LASERKANONER på ryggarna och börjar bomba sönder storstan.

Jepp, det är faktiskt ungefär lika spektakulärt som det låter. Det finns en flashback-scen i börjar som visar ett liknande krig i det gamla Korea och jag trodde faktiskt inte det skulle bli spektakulärare än så, men tji fick jag.

D-War är en dum film. Den är förträffligt dum. Och stundtals illa spelat. Och med ett manus som kunde ha behövt ett par rewrites till. Men jag faller för den eftersom den är så hämningslöst underhållande. Regissören har skitit fullständigt i ordet "lagom" och vräker på med så mycket monster-mayhem att man blir matt.

Den gick uppenbarligen inte bra i USA, men i Korea ska den ha spelat in storkovan och säkerligen i en del av övriga världen. Så jag hoppas verkligen på en ännu fetare uppföljare... där manuset gärna får vara lika genomarbetat som actionscenera.

Hurra för asiaterna. Dom är inte bara snygga, dom är coola också.

Emos som är rädda för blod då?


Emos brukar ju skära sig i handlederna och på armarna. Vad gör dom emos som är rädda för blod eller lite mer rädda av sig?

Slår dom sig på armen med sitt finger istället? Eller spänner dom en gummisnodd runt handleden och snärtar lite då och då?

Bara en fundering.

Bussen är den nya tunnelbanan


Det är på bussen som alla weirdos hänger nu för tiden. Jag älskar weirdos. Troligen kommer jag bli en sån där muttrande buss-gubbe själv som sitter och fräser åt vad-som-nu-är-emo-om-trettio-år och tror att alla ungdomar sysslar med djävulsdyrkan och självstympning.

Jag kom hem sent igår, var stentrött tack och lov fanns det en buss enda hem. Då kliver det på en tant, mellan sextio och sextiofem år. Hennes ansikte är rynkigt och råttaktigt, nästan lite androgynt och hon har färgar delar av håret grönt.

Hon är klädd i en stor amerikansk flagga gjord av fleece och som grädde på moset så sitter det en stor norsk skogskatt på hennes axel. Det såg ut som en sådan i alla fall. Den sitter där, kollar, spanar och verkar må bra.

Tanten sätter sig surt ner på ett säte och ger katten, helt utan förvarning, till en kille som sitter med sin tjej i sätet på andra sidan. Han klappar och kelar lite med katten artigt och sen när bussen stannar på nästa hållplats (hon åker ungefär hundra meter) så säger tanten "Nu ska mamma lämna dig. Hej då!". Killen blir lite nervös och ger henne katten igen. Hon nekar, och han blir desperat och trycker katten emot henne (katten är extremt lugn kan tilläggas) och hon tar emot djuret motvilligt.

Sedan börjar hon klappa den och tittar tomt ut genom fönstret.

Recension: Hatchet (2006)


Nu tänker jag göra ett litet undantag och om en ganska ny film, och dessutom en typisk hypad "kultfilm". Då och då slinker det igenom såna titlar och det beror helt på att dom är värda att se, om just Hatchet inte är någon perfekt film.

Allt inleds trevligt nog med att Robert "Freddy" Englund och Joshua "Blair Witch" Leonard spelar två rednecks som blir brutalt mördade ute i nåt obskyrt Louisiana-träsk så att blodet sprutar.

Samtidigt är det Mardi Gras och två slackers, Ben (Joel Moore) och Marcus (Deon Richmond) blir utlurade på en träskfärd av en minst sagt orutinerad guide, Shawn (Perry Shen). Med sig har dom ett porrfilmscrew som vill få lite exotiska locations, ett äldre typiskt amerikanskt par och en dyster brud som inte direkt är snacksalig.

Naturligtvis går det så illa att dom går på grund med båten ute i träsket och blir strandade ute i vildmarken, precis intill den beryktade Victor Crowleys hus. Victor var ett deformerat barn som enligt legenden ska ha dött i en anlagd brand många år före och nu härjar omkring i träsket som ett spöke. Han ser ut some en kombination mellan Jason och The Burning-snubben och puckeryggen i 300.

Och naturligtvis så är allt sant. Victor dyker upp med en stor blankslipad yxa och börjar döda våra hjältar en efter en. Det trodde ni inte va?

Hatchet har egentligen inget orginellt för sig. "Old School American Horror" är taglinen och det stämmer, då slasher-filmen är väldigt typisk amerikansk. En annan tagline är "It's not a remake. It's not a sequel. And it's not based on a Japanese one", vilket förvisso stämmer. MEN å andra sidan så har den tagit sina idéer från alla existerande remakes, uppföljare...och inte något alls från japanska skräckfilmer. Så på ett sätt så motsäger filmen sig själv där.

Men det är inte någon dålig sak, snarare bjuds vi på det vi förväntar oss och det i en rejäl dos: blod och splatter. Eftersom jag förutsätter att alla är smarta nog att införskaffa den unratade versionen så kommer ni att se helt absurda splattersekvenser. Okey, vi snackar inte Braindead (som alla splatterfilmer kommer att jämföras med), men goret är riktigt, riktigt grafiskt. Det är ituslitna kroppar, huvuden, halshuggningar, spetsningar, kapningar, slipmaskiningar ;) Det är allt och lite till. Effekter är av John Carl Buechler och det är kul att se gubben tillbaka i form efter alldeles för många ultrabilliga John Band-filmer.

Rollsättningen känns kreativ och även om karaktärerna för det mesta egentligen förtjänar sin död så är dom utmärkt spelade av ett gäng välbekanta ansikten med okända namn. Förutom Robert Englund och Joshua Leonard så gör även Tony Todd, John Carl Buechler och Kane Hodder cameos. Kane gör en cameo som Victors far, men spelar också den vuxne Victor och fungerar betydligt bätttre som honom än som Jason kan tilläggas.

Filmen kan bli lite för pratig ibland, förälskad i sina egna roliga dialoger och skämt, men eftersom den ändå är gjord med passion så är det förlåtet. Blod, skådisar och fantastiska miljöer gör denna slasher till en skön pärla att mysa till i vintermörket.

Recension: Helen Of Troy (1956)


Se här, en mastodontfilm som nästan är bortglömd på grund av senare verk som Spartacus och Ben Hur, men denna var tidigt ute på femtiotalet som en av de mer spektakulära och påkostade episka verken. Så, "with a cast of thousands" så slår Helen Of Troy kullerbyttor för att vara så fet som möjligt. Och det lyckas hyfsat bra.

Prins Paris (Jacques Sernas), Troja, har bestämt sig för att få fred med grekerna och beger sig till Sparta för att erbjuda vänskap och samarbete. Men en storm gör att skeppet hans sjunker, han flyter i land och hamnar nästan rakt i armarna på Drottning Helen (Rossana Podestà), som låtsas var en slav för att inte komplicera saken.

Paris blir naturligtvis kär i damen i fråga, efter något som verkar vara ungefär fyrtiofem minuter i deras tid (tänk om kärleken kunde vara så enkel) och han svär att dom ska ses igen. Sedan beger han sig ensam, endast klädd i ett trevligt enkel tunika och erbjuder fred till grekerna... som är väldigt misstänksamma. Det hela blir inte bättre av att Paris upptäcker att Helen egentligen är drottning och att kungen, den brutale Menelaus (Niall MacGinnis) även är tokigt svartsjuk.

Så efter lite intriger så flyr drottningen med Paris hem till kära gamla Troja och detta ses naturligtvis inte med blida ögon av grekerna, som naturligtvis slänger ut en flotta på tusen båtar och bestämmer sig för att attackera Troja och ta tillbaka drottningen. Och kanske våldta, supa och stjäla lite guld samtidigt.

Naturligtvis bereder detta för massiva battles och intriger som skulle kunna få Falcon Crest att blekna!

Å ena sedan så är Helen Of Troy ett standardverk som i story och delvis i stil påminner om de billigare italienska peplumarna som kom senare. Det beror väl kanske på att det är en av de första samproduktionerna med Italien i den här genren, men också på ett manus som kanske hade behövt lite mer arbete.

Dialogerna är hejdlöst ostiga och skådespelarna kämpar hårt för att säga dom utan att vricka tungan ur leda. Men dom gör det bra trots allt. Robert Wise regisserar med stadig och lite för rutinmässig hand, men man blir aldrig uttråkad. Att man överlever första timmen beror helt på att skådespelarna är så förbaskat bra. Jacques Sernas och Rossana Podestà är absurt söta och vackra i huvudrollerna och backas upp av underbara skurkar som Stanley Baker och Niall MacGinnis. Harry Andrews är kanske ett udda val som Hector, men gör det bra ändå tycker jag. Någonstans i såpan finns också Marc Lawrence, den legendariska skurkskådisen som gjorde sig känd för att vittna mot skådespelarkollegor med kommunistsympatier (Lawrence var själv medlem i kommunistpartiet kan tilläggas) och för lysande insatser i europeisk och amerikansk genrefilm från 1932 till 2003. Inte illa.

Men det som verkligen gör Helen Of Troy till en mastodontklassiker är andra halvan då kriget sätter igång. Tusentals statister anfaller Troja i väldigt imponerande mass-scener. Stunts och troligen second unit-regi stod Yakima Canutt för och det syns. Det ser dyrt och farligt ut. Stuntmän faller till höger och vänster, får pilar och spjut i sig, attacktornen brinner, massor av svärdsfighter och det osar av spektakel. Lite senare kommer även en fartfylld jakt med häst och vagn och det är fantastiskt drag i filmen tills det dystra slutet. Faktiskt en av de bästa slagen jag sett i en film från den här tiden.

Musiken är av Max Steiner, och den är pampig och passar utmärkt till melodramen vi får bevittna. Sergio Leone arbetade på second unit och nazi-bitchen Brigitte Bardot gör en tidig liten roll.

Rekommenderas varmt för fans av Hollywood-melodramer, mastodontfilmer och riktigt bra äventyrsfilm.

fredag, februari 01, 2008

?

Hur kommer det sig att religösa tror? Borde dom inte veta?

Annaregina yrar till det

Signaturen "Annaregina" har skrivit en skönt naiv insändare i LT angående att tokstollen Åke Green blivit utesluten ur IOGT-NTO (som är kloka nog att inte vilja bli beblandade med en sådan kristen extremist). Här är hennes insändare:

"Enligt Världen i dag har pastor Åke Green fått brev från Stefan Berg, generalsekreterare för IOGT-NTO, att han inte längre är önskvärd som medlem i förbundet pga sina åsikter om homosexuella. Såvitt jag förstår har han bara sagt att "utlevd homosexualitet" strider mot Guds Ord alltså Bibeln.
Och för min del anser jag det väldigt viktigt att vi värnar om yttrandefriheten, annars är vi väl ingen demokrati? Och vem ska sätta sig till doms över mina tankar och handlingar? Jag räknar med att till syvende og sidst är det Gud själv som gör det, han som har sagt att "vi inte ska döma", förrän tid är.
Vill bara tillägga att samma dag som Scandic Hotell tillkännagav att de skulle ta bort biblarna från hotellrummen, skrev jag och opponerade mig mot detta, vilket jag ska göra nu angående detta sen jag delgivit mina närmaste media.
Annaregina"


Det roliga är att hon själv yrar om att man inte ska döma, och det är ju precis det Åke Green gjorde med sin förvirrade predikan. Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån att trasha hennes svar med följade insändare, som jag förväntar mig att LT tar in:

Annaregina tycker det är orättvist att Pastor Åke Green har blivit utesluten ur IOGT-NTO. Varför är det orättvist? Eftersom Annaregina uppenbarligen inte vet vad Åke Green har sagt så får jag väl här äran att citera en del av lille Åkes uttalanden:

"Öppet, ogenerat så upplever vi att män kysser varandra och kvinnor kysser varandra. Men man gör det också inför Tv kameror, det kan man göra. Men man gör det också när det gäller filmkameror, men inte bara det, man gör det öppet på våra gator och på våra offentliga platser. Så gör man idag i vårt land. Vad säger Gud? Han säger att det är mycke svårt. Det är mycke svårt när det gäller vårt land precis som det var för Sodom och de städerna"

- Så Åke hävdar att kärlek, något så ömt som kyssar är onaturligt och naturvidrigt? Att heterosexuella får kyssas eller visa sin kärlek öppet, vilket heterosexuella gör hela tiden, är något han inte protesterar emot.

"Paulus säger i Fil. 3:19 De skryter med sina sexuella bedrifter. Är det inte det som vi upplever idag att människor gör?"

- Intressant att Åke genast drar in sex i något så vackert som en kyss? Man undrar vem som är sex-fixerad egentligen?

"Bibeln tar upp och undervisar om dessa abnormiteter. Sexuella abnormiteter är en djup cansersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa."

- Här jämför alltså Åke Green homosexualitet med cancer, och vad gör man med cancer? Skär bort den givetvis. Han anser också att homosexuella är "sexuellt förvridna" människor som kommer att våldta djur! Vad fick han det ifrån?

Allt handlar om rena förolämpningar, och inget av det han säger finns det grund i bibeln för. Jag säger det rakt ut: Åke Green har inte alla hästar i stallet. Inte ens bland sina kristna kollegor i Sverige anses han vara av någon som helst vikt och det är möjligtvis bara Världen Idag som verkar ta hans åsikter seriöst.

Åke är inte ond. Men han mår inte bra. Han är en ledsen människa.

Människor som skriker högst om något har oftast mest att dölja.

Så, Annaregina. Läs gärna på. Hans predikan finns i sin helhet bland annat på DN's hemsida. Där kan du se att Åke skriver betydligt mer än "utlevd homosexualitet strider mot Guds Ord".

Nu ska jag själv gå och leva ut min homosexualitet genom att äta lunch med min pojkvän. Vi kommer troligen att ge varandra en kram och en puss när vi ser varandra, precis som alla andra par, och när vi promenerar kommer vi att hålla handen. Vad är det för ont i det, Annaregina?

Fred Anderson, Märsta

Det var en känslig pojke från Kusböle



Det var en känslig pojke från Kusböle
Han alltid i kalsongerna söle
För han hade lätt för att få utlösning
Speciellt när han med fåren var på fösning
När tackan tittade "Åh, nu går det" han bröle.


FA

torsdag, januari 31, 2008

Recension: Tower Of Evil (1972)


Jag hade inte tänkt bli så långrandig egentligen. Ska försöka låta bli. I alla fall har jag länge undvikt Tower of evil, den brittiska skräckfilmen från sjuttiotalet, eftersom den med få undantag verkar väldigt hatat på internet. Men nyligen så hittade jag den billigt och jag kände att det var dags att bevittna denna usla produktion. Men tji fick jag. För usel var den inte. Bara lite ojämn.

Filmen har en fantastisk inledning. Två fiskargubbar kommer till Snape Island, en gammal ö med en nedlagd fyr på. Dom hittar döda kroppar överallt, en halshuggen kvinna, en spetsad man... och tyvärr så blir en av gubbarna dödad av spritt språngande naken kvinna.

Väl på land så visar det sig att hon hamnat i någon psykos och yrar om "Baal" och om blod och elände. En grupp människor, forskare och andra, beger sig ut till ön. Dels för att få rättsida på varför morden skedde och även kanske till och med hitta den legendariska guldskatten som sägs finnas där.

På ön så börjar man smyga runt och misstänker att det finns ett grottsystem under fyren, och vips så börjar man leva farligt.

Tower of evil är ingen dålig film. Men den vet inte riktigt vart den vill. Ska det bli blodig slasher? Eller brittisk sexploitation? Eller gotisk skräck? Eller ett svart drama? Det är kul när den blandas genrer, men här så har man inte riktigt sammanfogad allt så där väldans bra.

Skådespelarna varierar från utmärkta till dåliga, och det bjuds både på rikligt med jämlikt naket från både snygga kvinnor och vackra män. Inte illa. Den är inte så blodig och bodycounten är inte tillräckligt hög, men det är bättre än en del andra filmer i genren.

Den har i alla fall gott om stämning, med coola miljöer, ett mörkt och läskigt grottsystem, mystiska artefakter, en cool och mysig fyr-miljö och enormt snyggt foto och ljussättning. Regin är överlag väldigt kompetent. Vissa effekter, såsom den backprojection som förekommer och en miniatyreffekt på slutet känns inte så bra, men det är tanken som räknas.

Men det som man tänker på efter att ha sett klart filmen är att det kunde ha blivit så mycket mer, speciellt med miljöer och talangen bakom kameran. Nu bjuds vi på lagom med blod, lagom med grottsystem, lagom med inbreeds... och väldigt, väldigt lagom. Men vi vill ju bara ha mer av vara.

Remake tack!

Jag älskar när hycklare faller...

...och det vet ni alla, så extra glad - men tragiskt nog för de som blev utsatta för honom - så har Daniel Thompson, en av de mer omtalade personerna i den absurda CleanFlix-kedjan blivit gripen för våldtäkt av ett antal minderåriga flickor.

CleanFlix har gjort sig kända för att rensa bort "olämpligt material" (precis så som KD vill göra här i Sverige när det gäller konstutställningar) från Hollywood-filmer. Så allt som har med sex, våld, svordomar, homosexualitet och annat som kan få den kristna högern att uppröras klipps då bort ur filmerna. Vilket är sinnessjukt.

Naturligtvis så är detta inget som filmbranschen godkänt.

Men återigen ett bevis på att människor som säger sig vara så moraliskt fina egentligen är ena jävla svin.

KD + NSF = Sant?


Läser med ett leende på läpparna hur kristdemokraterna vill förbjuda/censurera en konstutställning i Lund. Det handlar om relativt intressanta "nakenbilder" som är långt ifrån pornografiska. Bara för att det är naket betyder det inte att det är porr, det vet alla. I så fall vore nog kristdemokraternas egna fotoalbum där hemma vara fyllda med barnporr, om ni förstår vad jag menar?

Intressant är det att NSF, nazzarna, har exakt samma åsikter som KD här vilket på något sätt länkar ihop deras sätt att arbeta och deras syn på censur och yttrandefrihet. I alla fall. Bilderna är nakna, men det är nog inte det som är upprörande. Det finns homosexualitet (som är den största skräcken hos KD och NSF) bland bilderna är nog det som verkligen har väckt rabalder.

Gör en google-sökning och se lite bilder själv, det är nog få kristdemokrater som faktiskt sett bilderna. Som sagt var, det är naken och det är sexuellt, men att kalla det pornografi är lika logiskt som att kalla Göran Hägglund för homo.

Göran Hägglund tycker förresten att det "är löjligt" att man drar upp en sådan sak som kränkningar mot barn, och han anser att skolan inte gjort något fel alls i den senaste skandalen som drabbar kristdemokrater.

"Mellan november 2006 och mars 2007 anmälde flera elever på skolan att de utsatts för kränkande behandling av personalen. En pojke uppgav att han skrämts och slagits av rektorn på hans tjänsterum – i ett annat fall har rektorn åtalats, misstänkt för att ha misshandlat en pojke på skolgården."

Det är alltid lika intressant att dom som anser sig ha högst moral har mest att dölja.

onsdag, januari 30, 2008

IOGT-NTO utesluter Åke "Cancersvulsten" Green!

"IOGT-NTO-rörelsen bygger sin verksamhet på principen att alla människor har lika rätt till frihet, personlig utveckling och lycka. Dess arbete har sin grund i viljan att medverka till bättre levnadsbetingelser för alla."

Så IOGT-NTO gjorde det enda rätta, om en lite för sent, nämtligen att utesluta gubbstrutten, extremisten och tokstollen Åke Green från sin organisation. Förvisso får Åke mer martyrskap hälld på sin sloknande gren, men skit samma.

Han ska helt enkelt inte känna sig välkommen nånstans.

Svärd & Sandaler, det enda som är gay hos mig


Igår köpte jag Helen Of Troy. Häromsistens så köpte jag Goliath And The Sins Of Babylon. Idag så beställde jag inte mindre än fyra stycken filmer till i samma genre: Gigants Of Thessaly, Sins Of Rome, Gigant Of Marathon och War Of The Trojans. Sedan tidigare har jag givetvis mängder av dessa filmer, både mer högklassiga påkostade mästerverk som Romarrikets Fall till mer exploativa sköningrullar som Sodom And Gomorrah. Och allt därmellan.

Är inte detta väldigt "gay"? I så fall har jag äntligen lyckats identifiera den enda gay-klyschan hos mig själv. Jag är inte speciellt intresserad av kläder och skor, schlager, Judy Garland, vulgotanter, retro-såpor som Dallas och Falcon Crest, komma ut-filmer och allt annat som kan tänkas vara typiska gay-intressen. Istället så valde jag smaklösa historiska epos, helst amerikanska eller italiensk. They way they should be. Det ska vara intriger, backstabbing och färgglada kläder. Mord och förräderi, list och olust. Precis som i en klassisk såpa. Rivalitet mellan bröder är alltid ett plus. Onda kvinnor med svårt hår och mörka farliga kvinnor som visar sig vara älskarinnor till den onde kungen av Babylon är nästan alltid också en krav. En perfekt motpol till den blonda, hårdspacklade oskulden som blir förälskad i... inte muskelmannen faktiskt, utan mer den personen som leder revolten (det är nästan alltid revolter i såna här filmer). Muskelmannen, till exempel Goliath eller Hercules, blir oftast singel och mer ett groteskt exempel på en överdimensionerad manskropp.

Dessa billigare varianter, såkallade peplums, försöker ofta vara riktigt spektakulära, men kommer inte alltid riktigt i närheten av till exempel Samuel Bronstons episka verk. Bronstons filmer är garanterat så påkostade att dom spricker, men ändå, faktiskt, ovanligt välskrivna och fungerar både på ett karaktärsplan som på actiondelen. Den gayigaste filmen i genren måste nog ändå vara Cleopatra, men även trots en bra gay-ikon som Elisabeth Taylor och en sömning Richard Burton, så är den ruggigt trist. Ingen action och mest en ursäkt för att visa upp Cleoptras (måste erkännas: fantastiska) kläder och svulstiga kulisser som står och svajar i bakgrunden. Synd bara att den inte blev mer än vad den blev i slutänden.

Muskelmännen då? Är inte dom gay? Mark Forest, Steve Reeves osv osv ser förvisso bra ut och blir imponerande karlar där i filmen, men dom i sig själv är inte speciellt gay. Däremot deras utstyrsel. Jävligt kortkorta tunikor, nästan alltid bar, eller halvbar överkropp. Samt givetvis att dom nästan aldrig är speciellt intresserad av brudarna, utan mest att skämta och stoja med sina rebellpolare. Som det ska vara alltså.

Jag tilltalas av prakten. Utan tvekan. Jag tilltalas av vackra människor och avancerade intriger. Jag tilltalas av ytligheten. Och jag tilltalas av actionscenerna. Det finns få saker som toppar att se tusentals italienska eller spanska statister slåss med varandra på ett stort fält. Möjligtvis att se Godzilla förstöra Tokyo. Men det är beroende av humör. Yta betyder mycket i såna här filmer, men givetvis blir man glad när det kommer riktigt intelligenta genrestycken: Edgar G. Ulmers Hannibal, Bronstons Romarrikets Fall och Que Vadis med Peter Ustinov. Huvudsaken dom är spektakulära och bjuder på tonvis med action och intrig... och ett skamlöst uttnyttjande av tidigare produktioners påkostade kulisser och rekvisita.

Som någon sa "Nybörjare lånar, proffs stjäl".

Stiliga män och deras status hos Fred


Jag tror jag äntligen har lyckats definiera delar av min smak när det gäller män. Till exempel brukar jag då och do skriva om "stiliga" eller "välbyggda" män. Tänk er Cary Grant, David Warbeck (fast å andra sidan...), Steve Reeves, Franco Nero, Sonny Chiba och så vidare. Det vill säga riktiga "karlakarlar" rent utseendemässigt. Poängen är att dom är kul att titta på, eftersom dom oftast är så renodlade i sitt utseende. Det finns inga direkta skavanker, utan allt är prydligt eller bara kantigt och på så sätt snyggt.

Men detta är män jag gärna skulle vilja vara gift med, ha som kavaljer på fester eller kanske resa till exotiska europeiska slott med. Men aldrig något mer, om ni förstår vad jag menar. Garanterat skilda sovrum i vår Paris-våning eller på sommarstället i Monaco. Nu har jag den fantastiske Gregory, men hade jag levt i en fantasivärld och haft ihop det med en "filmstjärna" så hade det nog mer lutat åt en ung Klaus Kinski, John Steiner, Chow Yun Fat, Lance Henriksen, Lee Van Cleef, Yul Brynner och så vidare. Alla är grymt sexiga och hade förtjänat mer Fred än bara kavaljer på en fest ;)

Siewert trodde han var nära döden

Det roliga med den här artikeln, förutom att Siewert trodde han var nära döden, är att man nästa mer eller mindre behandlar honom som död genom en lite kortare genomgång av hans karriär.

Bara rubriken "Han ledde debatter i tv" pekar på vilken föredetting han är. Som journalist har han sedan länge spelat ut sin roll, speciellt genom inblandning i den homo-fixerade kristna extremisttidningen Världen Idag (som för övrigt bjuder på mycket underhållande läsning).

Så, här är ditt liv Siewert - med tillägg av mig:

"Han Ledde debatter i tv

Siewert Öholm, 68, ledde bland annat debattprogrammen ”Kvällsöppet”, ”Svar direkt”, ”Mellan himmel och jord” och ”Eftersnack” i SVT från 1970-talet och framåt.

I början av 70-talet satt Siewert Öholm häktad i Norrland, åtalad för otukt med barn och försök till våldtäkt.

2003 anklagade han SVT för att ha lagt sig platt för ”homolobbyn” när Jonas Gardell och Mark Levengood ledde melodifestivalen.

I dag bor Siewert Öholm i Uppsala och jobbar på kristna tidningen ”Världen idag”.

I fjol gifte han sig med Gitten Bolin, 45."

tisdag, januari 29, 2008

tillängat Ernesto

"Ernesto “Che” Guevara mördade, tillsammans med Diktator Fidel Castro, mellan 15000 och 18000 judar, socialdemokrater, liberaler, homosexuella, intellektuella och andra oliktänkande under och efter revolutionen på Cuba."

Alltså, personer som använder sig av hans namn när dom skriver anonyma inlägg på min blogg har alltså inte så rackarns hög standard hos mig. Dom är på samma skala som pedofiler.

Tack Fylking!

Det är många som tycker som Fylking och får han sparken visar det bara att Rix är riktigt, riktigt jävla menlöst. Nu är dom bara menlösa, men utan Fylking så blir det garanterat inget att lyssna på.

Carola är blåst. Hon är en person som tror att hon betyder något för många, men hon är bara en religiös knäppskalle bland många andra.

Ibland vill man bara stjäla gnagarnas motionshjul!


Ungefär femtio procent av min tid så sitter jag i ett kontorslandskap, vilket nästan låter fint när man tänker på det, tills man inser att det faktiskt är ett landskap av kontor och inte vackra blommor och lummiga träddungar. I alla fall, i detta fallet den formen av kontor som består av uppställda tillfälliga väggar som går upp ungefär till halsen på en normallång människa.

Man skulle kunna se det som ett försök att få lite lugn och ro, men man kan också se det som en labyrint där vi alla är små förvirrade möss som bara vill hitta ut i slutet av månaden till våran ostlön. Eller katten som väntar därute för att äta upp oss när vi väl tror att vi klarat av vår uppgift.

Själv känner jag mig en aning nervös mellan såna där små väggar. Det är som om man har fått kompromissa med sitt lugn och ro. För samtidigt som man kan vara lite avskiljd så ser man hela tiden skalpen på människor som går förbi, ibland lite mer om dom är långa. Man hör deras röster – just nu hör jag någon som snackar danska till exempel – eller om man har otur, får se deras hakor lägga sig på väggkanten och ställa en försynt fråga om arkivering eller vad dom nu känner sig tvungna att veta.

Ibland vrids en vägg upp och någon person som jag aldrig sätt förut kravlar sig in och lånar ett eluttag till sin dator. Ställer sedan tillbaka väggen och försvinner in i evigheten. Det är som om man befinner sig i ett dockhus där ens medarbetare är onda små flickor som hur som helst möblerar om ens tillvaro.

När man ställer sig upp och tittar ut över detta pappersvändar-landskap så ser man huvuden som vaggar förbi i fjärran. Huvuden som tittar på varandra över väggar, som pratar och samtalar. Det är som mysteriet med de underlivslösa TV-hallåorna, har mina medarbetare överhuvudtaget kroppar? Eller är det små huvuden som svävar omkring på sina mini-vimanas och diskuterar dagens affärer?

Det är vid såna här tillfällen som man faktiskt önskar att man i alla fall hade ett sånt där motionshjul som vissa små gnagare har. Eller i alla fall lite roliga oranga plaströr att krypa omkring i. Allt för att undvika katten vid labyrintens slut.

Och uppenbarligen har man inte varit i New York...

De surmulna och allmänt otrevliga spärrvakterna på Stockholms tunnelbana har det svårt och jobbigt, mycket ångest och livsfara. Det är nedgången, skitigt, otrevligt och allmänt förjävligt. Det stämmer säkert. Båda att dom är sura fanskap och att dom har en trist arbetsplats.

Men har man överhuvudtaget tagit sig en titt på New Yorks tunnelbana, som jag anser - hittills - är den värsta jag sett. Otroligt nedgången, ledningar som sticker fram, råttor stora som... jätteråttor, smutsigt, få vakter (iofs ska New York vara en väldigt säker stad, men ändå), trångt och förvirrande. Vi åkte givetvis en del tunnelbana och det som slog en var just att det verkade inte finnas många utvägar, förutom gallergrindarna då - som ändå var låsta och stängda.

Och dom anställda fick personalen i Stockholm att verka vara som Moder "Fucking" Theresa. Fast det var kul ändå.

måndag, januari 28, 2008

Recension: Murder By Decree (1979)


Det här var en film som helt hade gott mig förbi, och jag som ska kalla mig en Jack The Ripper-fantast! Murder By Decree är den ofta kritikerrosade, men märkligt bortglömda Sherlock Holmes-filmen av Bob Clark. Gjord 1979 och troligen inte den hetaste filmen det året, men definitivt en intelligent pärla att leta upp.

Som vi alla vet så härjade Jack The Ripper i Londons snuskkvarter 1888. Polis och myndigheter stod maktlösa medan denna aldrig infångade galning bokstavligen slaktade ett gäng horor.

Denna gången är det Sherlock Holmes (Christopher Plummer) och Dr Watson (James Mason) som ramlar över fallet, mer eller mindre med polisens godkännande. Uppenbarligen är det andra krafter än snuten som vill ha fallet löst, men det finns också dom som motverkar en lösning och snart så är både våra kära hjältar såsom resterade prostituterade i fara.

Det är en ytlig sammanfattning av en ganska komplex handling där kanske politik och människoporträtt hamnar framför thriller och skräck, men som aldrig blir tråkigt. Vi får följa en metodiskt arbetande Sherlock ner genom samhällets olika skickt, genom politiska strömningar, konservatism och radikaler, borgare och arbetare. Samtidigt så dör det fler och fler när mördaren med den svarta capen och vagnen kryssar genom natten.

Vad som verkligen gör den här filmen är skådespelarna. Storyn har vi sett förut, i alla fall grunden, och även senare. Detta är exakt samma teori som lanseras i den fantastiska tv-serien med Michael Caine, Jack The Ripper och i den underskattade Johnny Depp-rullen From Hell. Men här har vi otroligt tunga namn: Christopher Plummer, James Mason, David Hemmings, John Gielgud, Anthony Quayle, Susan Clark, Geneviève Bujold, Frank Finlay och den coole Donald Sutherland. Och alla är toppen. Samspelet och karaktiseringen av Holmes och Watson hör absolut till filmhistoriens bästa, men ett nästan äktenskapsaktigt gnällande på varandra, men samtidigt djup respekt och god vänskap. Watson är intelligent och stram (med tanke på att han alltid får vara en korkad karaktär i många filmatiseringar), medan Holmes är mer öppen och ännu intelligentare än vanligt. Det blir heller aldrig absurt i Holmes ledtrådsletande, och det känns realistiskt.

Vi som gillar när blodet flyter kanske inte har så mycket att hämta, men det är en otroligt bra stämnings genom hela filmen. Från Londons dimmiga gator, till läskigare mördare, riktigt slitna prostituerade (så inga vackra horor med perfekta tänder - In Hell, jag menar dig!) och bra stadsmiljöer som gör att det känns som om man är på plats utan att det känns uppbyggd eller krystat.

När filmen har slutat så sitter man där och funderar. Man funderar på hur många gånger den till synes respekterade makten har använts för att döda rykten. Människor. Liv. Anständigheten.

Även om Holmes säger sitt om radikalerna, så förstår vi att han på något sätt har full förståelse för deras beteende. För alla vill trots allt att rättvisan ska vinna. Inte någon adlig apa med för mycket pengar.

Men herreminje! Titta på bilden, det där är mina glasögon. Ja, såna jag hade när jag var liten och oförstörd. Hur oförstörd man nu kan vara med såna jäkla pilotbrillor. Vad är det där egentligen, de där bruna sakerna, andra paret från botten. Helt jätte...bruna. Men det är väl det ljuva åttiotalet antar jag. Går man tillbaka och tittar i gamla skolkataloger så sitter jag där med randig tröja, prydlig pottfrisyr (och senare en våldsam sidbena) och glasögon från helvetet. De enda som är snygga på sitt sätt är dom runda glasögonen som ligger där sönderbrutna. Jag tror jag satte mig på dom en gång. Minns jag inte helt fel så är dom till och med guldpläterade och i grunden ganska exklusiva antika glasögon.

Jag var alltid otroligt rädd att tappa glasögonen när jag var liten, så under en ganska lång period så bar jag senilsnören - som får mig att se väldigt tantig ut. Dom första var svarta och stilrena, men nånstans där efter så kröp gay-generna ut ur mig och jag hade senilsnören i guld. Ja, inte riktigt guld, men dock i guldfärgad metall. Som en italiensk bordellmamma. Sött kanske, om personen som tycker det vore blind.

Men glasögonmodet var riktigt, riktigt fucked up på åttiotalet. Det finns faktiskt åttiotalsmode som är snyggt, men om det är något som aldrig blev snyggt så är det dessa glasögon. Jag ser än idag efterblivna personer (och jag menar inget illa med det) som har såna glasögon, troligen för att dom har äldre föräldrar som tycker dom verkar "praktiska" och därmed bygger på sin son/dotters miffo-utseende. Överhuvudtaget är det väl hemskt med föräldrar som väljer sina efterblivna barns kläder långt upp i vuxen ålder? Barnen ser alltid ut som avkomman till smuggelsprits-rumänier och ryska lyxhoror med de "färgglada" klädval som deras föräldrar gjort.

Eskil hette en bibliotekarie på min gamla skola i Sigtuna. Han var, intressant nog, kraftigt synskadad och kunde inte riktigt se böckerna eller läsa vad som stod på dom. Istället gick han efter bokstavskombinationen (vad heter den nu?) som stod på böckernas ryggar. I alla fall, hans mor var den som valde kläder till honom vilket innebar att han gick omkring i rosa täckjacka nästan året om. Men han var snäll och smart, det var bara hans mamma som borde ha fått pisk.

Wow, vilken källa...


Själva nyheten är väl inget speciellt, mord och elände. Men det roliga är att Aftonbladet verkar ha en riktigt seriös källa för sin nyhet och alla detaljer i den:

"Enligt The Sun är en av kvinnorna med i en vampyrinriktad subkultur med intresse för våld och blodsdrickande."

The Sun? Hallå? Nu hänger jag inte med, hur kan en tidning som anser sig själv vara seriös överhuvudtaget ta sin information från The Sun? Jämfört med The Sun så är Aftonbladet Ingmar Bergman när det gäller seriositet.

Sedan att rubiken är "Dödad för sin dialekt" gör allt allt blir extra oseriöst och fånigt, när hela artikeln handlar om att det var ett svartsjuke-relaterat brott.

En aning ironiskt...

Är det inte en aning ironiskt att Heath Ledger dog i samband med inspelningen av hans senaste film "The imaginarium of dr Parnassus", regisserad av Terry Gilliam - känd för att alltid ha sån ofattbar otur under sina filminspelningar?

Åh... ge mig mina vindruvor!


"Det är inte lätt att vara en dekandent romare med en knytnäve fastväxt på mitt huvud. Men å andra sidan är det otroligt behaglig att kunna mata sig själv med vindruvor samtidigt som man kan ha sina båda vanliga händer fria. Så, tata, iväg nu och hämta lite mer helstekta kycklingar som jag kan vräka i mig så att saliven sprutar. Vill gärna dricka lite rött vin också, på ett sånt där dekadent sätt att vinet rinner ut från mungiporna samtidigt som jag skrattar hysteriskt åt nån fjant med lösnäsa som gör kullerbyttor."

Detta utlöstes av hans frisyr, och armen som kommer ur hans huvud. Helt och hållet. Förlåt.

söndag, januari 27, 2008

Gx3




Jag älskar Gregorys nya kamera. Den är underbar. Vi har tagit massor av bilder i helgen, och dessa tre är mina favoriter som jag tagit på honom. Den skildrar honom på tre sätt som jag tycker kännetecknar honom: datanörden, spjuvern och den mystiske.

Min pappa, en del av den Svenska Synden


Fyllde trettio år förra året och tillbringade födelsedagen i en pingstkyrka, bisarrt nog. Men det var väldigt trevligt och det var också en av de få tillfällen jag fick tillfälle att umgås med farsan. Vi brukar ses ungefär var åttonde år och nu var det alltså dags igen. Han hade blivit lite slitnare och gråare, som man kan bli då man plötsligt åldrats åtta år sedan den senaste gången, men är fortfarande vassare på musik och politik än vad jag är.

När vi sitter där vid bordet och småpratar så slänger han plötsligt ur sig:

"Fredde, vet du om att jag varit med i en film?"

Naturligtvis blir jag förvånad. Jag trettio år, filmgalen och min far har aldrig sagt att han varit med i en film. "Jaså, vilken då?" frågar jag och han skrattar på det där auktoriserade pappa-sättet, lite småfnissande och nära till skrockande - ett skratt som jag själv har ärvt. Hans svar blev "Som Hon Bäddar Får Han Ligga" en svensk-tysk sexkomedi av Gunnar Höglund och med bland andra Sune Mangs och Jarl Borssén i biroller. Harald Leipnitz och Diana Kjaer spelar huvudrollerna, med alldeles för lite kläder på sig.

Farsan var 24-25 år, och med en käck och prydlig sjuttiotalsfrisyr. Farsan hade fått 50 kronor för att sitta en dag på flygplanet, vilket blev en så där tio timmar. En månad, väldigt försenat, fick han betalningen och det var dom mest lättförtjänta pengarna han någonsin tjänat.

Beviset finns här, taget direkt från den svenska dvd-utgåvan (utgiven av Klubb Super 8). Harald sitter och kysser någon brud så att polisongerna ryker och där bak ser vi hur min far låtsas titta ut mot den soliga svenska, oskyldiga sommarhimlen.

Min pappa, en del av den Svenska Synden-historien.