lördag, februari 09, 2008

Recension: Spider Labyrinth (1988)


Jag har skådat veckans mästerverk. Och det är en film som är skamligt bortglömd. Varför finns inte Spider Labyrinth på DVD? Jag, och jag misstänker att alla som sett den, skulle kasta sig över en bra utgåva på en gång. Nu får vi klara oss med bootlegs i halvdan kvalité och utan den där extra visuella boosten som filmen behöver genom att presenteras korrekt.

Professor Alan Whitmore (Roland Wybenga) skickas till Budapest för att ta reda på vad som har hänt hans kollega, Professor Roth. När han kommer fram så visar det sig att Roth blivit galen, paranoid och hinner smuggla på honom en bok med två polaroidfoton. Sedan skiljs dom åt, men inte förrän Alan har fått träffa en kvinna som påstår sig vara Roths fru.

Senare på kvällen så hittas Roth död. Hängd i taket och med händerna avskurna. Han hade ingen fru får man reda på och Alan får sitt pass beslagtaget. Naturligtvis måste han börja nysta i mysteriet och efter att en av hotellets anställda blivit brutalt mördade, och han har hört skriken, så börjar han inse att alla... eller ingen... vakar över honom.

En mystisk plakett verkar leda honom vidare neråt mot helvetet, mot en av världens mest undanskymda religioner....

Detta är kvalité mina vänner. 100 procent kvalité. Det kan nästan inte bli bättre än så här. 1988 så gjordes det för det mesta inga skräckfilmer i Italien som skulle kunna sägas vara seriösa eller ambitiösa. Givetvis var filmerna charmiga som tusan, blodet flöt och alla var bara halvglada (med tanke på att branschen började dö). Men nånstans här så lyckades man få igenom Spider Labyrinth, med ett tätt och intelligent manus som andas Suspiria, Inferno, The Beyond, Ninth Gate... ja, även The Thing, The Wicker Man och gotiska skräckfilmer från sextiotalet. Trots alla dessa inspirationskällor så blir filmen även orginell.

Men lugn, skräckfans. Det blir blod också. Och monster. Och stop-motion. Och långa vassa knivar. Jag vill inte avslöja för mycket dock. Man måste väl erkänna att filmen är långsam, men långsam som i bra stämning. Den blir aldrig tråkig och det verkar inte finnas några scener som är till för utfyllnad. Allt tjänar sitt syfte. Fotot, av veteranen Sebastiano Celeste (som arbetat med alla från Fulci till Lenzi, tv-serien Bläckfisken, arthouse och splatter) andas Sergio Salvati och med stämning så tjock att man kan klyva den med en dubbeleggad yxa.

Det är Sergio Stivaletti som gjort effekterna och dom är mycket imponerande för sin tid. Jag kan inte säga att dom är realistiska, men det som man levererar passar så bra till filmen att man köper det direkt.

Nu finns det tre filmer som jag mest av allt vill ha remastrade på DVD: Blazing Magnums, Holocaust 2000 och Spider Labyrinth. Har ni sett dom så förstår ni varför.

Högern vill förtrycka ungdomar

Högerapan Jan Björklund vill att det ska bli lagligt för snuten att hämta elever som skolkar. Vidare säger två andra högerapor i en debattartikel:

”De flesta skolkare har en mängd olika problem: De är mer kriminella än genomsnittet, de röker och dricker oftare och de har sämre kontakt med sina föräldrar och lärare. Deras betyg är sämre och de fuskar oftare på proven”

Som vanligt så ser inte högern bakomliggande orsaker. VARFÖR gör dom detta? Är det för att dom håller sig ifrån skolan? Knappast. Är det verkligen så att "de flesta" är kriminella och missbrukare?

Återigen handlar det om att skapa en elit och förtrycka människor som inte passar in i moderat-samhället. Man förutsätter att det är bra för alla att gå skolan, kontrolleras och sättas under vissa regler. På samma sätt som man har inbillat sig att alla människor är skapta för att jobba eller för att syssla med skolidrott.

Högern strävar mot ett fascistisk samhälle där mer kontroll, "ordning och reda" och hårdare tag ska få folk att må bättre och presentera bättre.

Jag har ingen lösning på vad man ska göra, men en sak vet jag som skolhatare: att styra och kontrollera människor är inte svaret. Sånt hör hemma i tredje riket, nordkorea eller andra samhället där Reinfeldt och liknande anhang får styra.

Socialdemokraterna är mer intelligenta:

"Socialdemokraterna vill också kunna sätta in åtgärder utifrån för att kunna tvinga barn som skolkar att gå i skolan.

– Men jag är inte säker på att polis är bästa sättet, säger Marie Granlund, skolpolitisk talesperson för socialdemokraterna.

– Det är ju ganska många elever som skolkar. Ska polisen rycka ut till alla dom så blir det ju inga poliser kvar för att lösa brott.

Hon tycker att man ska kunna tvinga barn att gå i skolan om de inte går själva.

– Men det handlar många gånger om barn i familjer som har det besvärligt. Många av de här barnen mår dåligt och är mobbade i skolan, säger Granlund.

– Då handlar det om att ta krafttag på skolorna, jobba med föräldrar och socialassistenter och sådant.

– Man måste kunna sätta in folk utifrån för att hjälpa de här familjerna. Man måste se hur man ska komma tillrätta med det här. Men polis är inte det bästa sättet."

Recension: The Forest (1982)


Om jag inte hade hittat en remastrad special edition av den här för femtio kronor på Record Hunter så hade jag troligen inte sett den, så jag tänker inte ägna allt för mycket tid åt The Forest, ännu en av alla miljoner slashers som kom i början av åttiotalet.

Klassisk början: två campare blir förföljda och sedan brutalt knivhuggna till döds ute i vildmarken. Klipp till storstaden där två, vuxna såna kan tilläggas, bestämmer sig för att campa. Kvinnorna åker före och männen blir kraftigt försenad på grund av motorhaveri.

I skogen härjar en kannibal. En föredetta doktor (verkar det som) vars spökande familj håller honom sällskap där han bor i sin grotta och då och då ger sig ut och dödar storstadsmänniskor för att få lite kött på grillen.

Sedan är det väl upp till våra hjältar och hjältinnor att hålla sig levande. Vilket inte alltid är så lätt.

The Forest är okey. En aning bättre än vad jag hört, och trots att den är ganska händelselös så puttrar den på ganska trivsamt. Skådespelarna är amatörer, på gott och ont, ibland fungerar det ibland blir det bara krystat. Fotot är bra och förutom en del ofrivillig humor (bland annat en flashback som skulle kunna komma från Scary Movie, där mördaren byter vapen hela tiden och jagar sitt offer till svängig jazz) så blir storyn ibland lite creepy, speciellt med spökmamman som går omkring och letar efter sina barn.

Gjord direkt för video, vilket var sällsynt på den här tiden, men gick en runda på bio också. Helt okey skitfilm som var värd sina femtio kronor.

Just det ja, eftersom det är en slasher: morden - sådär. Lite blodiga. Lite grafiska. En bodycount på sex olyckliga offer.

Filmens höjdpunkter är nog, förutom jazz-jakten, en sång som verkar specialskriven: The Dark Side Of The Forest, där sångaren sjunger om hur farligt det är och att man kan dö om man går in i skogen.

Hej och hå, den var lite rå. Snygg affish ock-så.

Vilken ironi!


Ja, den grisen var verkligen glad.

Kommer från Johnny Scharonnes utmärkta blogg.

Recension: Gappa (1967)


I Japan ville alla filmbolag ha sina egna monster, så efter Godzilla och Gamera så bestämde sig Nikkatsu för att skapa Gappa, en variant av den japanska vatten-anden Kappa. Fast här mer som en bisarr förhistorisk dinosaurie och i Godzilla-storlek.

En pengasugen miljonär skickar ut en expedition för att hitta sällsynta djur och växter som han kan ha på sin lyxanläggning Playmate Island. Expeditionen kommer till en okända ö och där lär dom känna befolkningen (som vanligt lättsamt infödingssminkade japaner) som dyrkar den mystiska Gappa. Men givetvis ställer man till det och kanske, eller kanske inte, påverkar Gappas humör genom att sätta igång en jordbävning som avslöjar ett.

Ägget kläcks och ut kryper en baby-Gappa med näbb och vingar. Man tar med sig den "lilla" krabaten till Japan. Vilket man inte skulle ha gjort då pappa och mamma Gappa vaknar till liv öns vulkan, sätter igång en ännu saftigare jordbävning och den enda som verkar överleva är en pojke.

Gappa-föräldrarna flyger till Japan och börjar stampa sig igenom storstäder i jakt på sitt barn.

Militären rullar fram sina missiler, stridsvagnar och högfrekvensvapen och slaget kan börja!

Jag gillade verkligen Gappa, även om jag av någon anledning inte trodde det. Den är mycket snyggt och intelligent regisserad och tar sin historia på allvar, trots mycket medveten humor och låg budget. Effekterna är för det mesta väldigt bra, speciellt miniatyrer och interaktionen med monstrena, men de visuella effekterna då man lagt in monstrena i verkliga miljöer och liknande håller sämre klass. Påminner om resultatet i samma års koreanska Yongary.

Det är bra action med mycket explosioner och även en ren flodvåg som slår sönder en mindre kuststad. Även om actionscenerna inte är så många så är dom sevärda när dom väl kommer (vilket är mot andra halvan av filmen).

Något som är trevligt är små detaljer som att Gappa-föräldrarna låter bli att trampa på äggformade silos, vilket ger en extra subtil dimension till dessa i grunden ganska sympatiska odjur. Slutet är också, oväntat nog, riktigt rörande och det är inte alltid ögonen fuktas vid synen av en gummimonsterfamilj som återförenas med varandra.

Kanske mest för extrema kaiju-fans, men ge den en chans i alla fall.

fredag, februari 08, 2008

Sid 530 måste räddas!


Läser till min chock detta på Text-TV:

"Filmrutans framtid utreds för närvarande. Under tiden publiceras inga nya recensioner, men de gamla ligger kvar på sidorna 538-539f"

För mig har sid 530 i många år varit den bästa filmsidan, även nu när jag bara läser den via nätet. Korta recensioner, inga utläggningar utan en rak åsikt där just filmen är det vikiga och inte egot hos någon kvällstidnings-recensents-apa. Vill man ha en effektiv åsikt, bu eller bä, så har Filmrutan varit perfekt.

Så snälla SVT-Text. Lägg inte ner den.

Recension: King Arthur (2004)


Men nu brinner det i Åkes green! Mainstream mitt på en mys-radikal filmblogg som mest skriver om filmer äldre än tio år. King Arthur är en sån där moderna sword & sandal-film som jag undvikit länge. Anledningen till det är att jag inte är så inne på riddare och att den verkat väldigt familjevänlig. Men så kom det där med extended edition. Med mer blod, action och elände. Och som den slampa jag är så sålde jag mig på en gång.

Det inleds brutalt i alla fall. Ett gäng av trollkarlen Merlins män anfaller en karavan med hästar och vagnar och givetvis kommer Arthur och hans modiga, skäggiga riddare till assistans. Dom halshugger lite, skär och hugger och vips så visar det sig att dom räddat den romerska biskopen Germanicus. Han har kommit för att befria dom från sitt åtagande mot Rom. Men... dom måste göra ett sista uppdrag.

Lång bort, på andra sidan den stora mur som byggts för att dela av England så sitter det en romersk familj. Sonen är väldigt värdefull och kommer troligen att bli den som växer upp och blir näste påve.

Motvilligt så går riddarna med på detta. Men naturligtvis blir det inte så enkelt. Förutom Merlin och hans lilla skogsarmé så är det givetvis som tokbrutala saxerna som väntar med stora yxor, svärd och noll rädsla för döden!

Jag ska hålla mig kort då den inte var SÅ bra, men dög som underhållning. Vad jag gillar med den är ändå hyfsat brutala krigsscener. Nån halshuggning, nån armkapning, blod som skvätter. Jag gillar verkligen Clive Owen som Arthur, men han är bra förbaskat bra skådis också som bisarrt nog kan gjuta liv i extremt stolpiga repliker. Men bäst är ändå Stellan Skarsgård som saxernas ledare och Mads Mikkelsen som Tristan. Här känner man sig riktigt stolt som skandinav.

Tyvärr, trots rejält tilltagen budget och stora scener, så infinner sig inte riktigt den där wow-känslan. Regissören, Antoine Fuqua, är lite väl tv-mässig med mycket närbilder och det känns som det går på rutin. Att han faktiskt inte alls hade lust att regissera en kostym-film åt Bruckheimer, utan mer hade velat gjort något moderna med mindre ord och mer action.

Men King Arthur är inte dålig, bara lite rutinmässig. Vilket många peplums är också, så jag är van.

Michailoffarna

"Den handlar om egoistiska människor. Att vi borde stanna upp och vara lite mer omtänksamma mot varandra. Man reagerar inte längre om man ser en uteliggare. Allt sånt har blivit vardagsmat." - Michael Michailoff

- Det där är något han borde säga till sin mor, socialtjänstens mardröm nummer 1. Snacka om kall människa.

Som en fisk i världsrymden...


Äntligen, rubriken som vi väntat på hela livet.

;)

torsdag, februari 07, 2008

Åsas Afrikablogg

Vill bara vara skamlös och tipsa om min kompis Åsa och hennes äventyr i Afrika. Hon reser visst där nere nu och äntligen fick jag tag i adressen till hennes blogg. Hon skriver hårt, mycket och länge och väldigt detaljerat. Mycket läsvärt!

Intressant val av reklam


Mobbsnorisarna kan uppenbarligen inte enas om en historia, och givetvis hoppas jag på att dom lär sig en läxa. För såna där ungjävlar kommer att bete sig som skit mot människor hela livet om dom inte lär sig det nu.

I alla fall tycker jag det är roligt att reklamen som akompanjerar sidan handlar om hur man ska hitta igen sina skolkamrater, på det där vanliga idylliska sättet som förutsätter att man faktiskt vill och är intresserad av sina gamla "vänner" från skolan. Vilket inte jag är. För hur intressant är det egentligen att möta sina gamla skolkamrater? Att överhuvudtaget undra hur det har gått från dom handlar väl fortfarande om en och samma sak: bedömning och dom. Har dom klarat sig så att du får dåligt och få ångest över sina val eller kan du somna med skadeglädje och intala dig själv att du minsan är mer lyckad än nåt miffo från mellanstadiet.

Jag har aldrig varit på någon återträff. Jag har blivit bjuden, men jag tycker fenomenet är så trist och så tragiskt - jag är som ni vet ingen nostalgirunkare, så det känns att såna där människor får leka för sig själva. Jag tänker då inte roa dom.

Det är pinsamt, men jag måste rekommendera en Alex Schulman-krönika

Jag vet, det är konstigt, men jag måste faktiskt rekommendera en underhållande krönika av Alex Schulman. Jag gillar inte karl, tycker mest hans texter är dryga. Men den här var ett sånt träffande porträtt av en typisk svensk skådis att jag bara skrockade förnöjt.

Som ni vet har jag jobbat med många svenska skådisar, kända som okända. Och det är väldigt få som inte lidit av tokego. Den där formen av egocentrering som kräver uppmärksamhet dygnet runt. 100 % av tiden. Och får dom inte beröm och en klapp på huvudet så blir dom självmordsbenägna och sura, vilket betyder "svåra att arbeta med". Många är väldigt missnöjda med om dom inte syns i bild, vilket jag själv tycker är mer komiskt.

Egobefriade skådespelare är underbara. Dom bryr sig inte om huruvida dom syns i bilden eller inte. Har dom gjort en perfekt tagning så ältar dom inte huruvida den var perfekt eller inte. Dom måste få berömmet. Dom måste få höra "Du var skitbra!" och sedan klappen på huvudet. En BRA skådespelare tänker på sina medskådespelare, han/hon tänker på hur scenen blir. Hur filmen blir och lämnar sig själv som egomonster långt borta.

Skådespelaren som Alex skriver om är ett typiskt egomonster. Precis som den skådespelaren som skådespelaren pratar om (för skådespelare kan egentligen bara prata om sig själva och andra skådespelare) är om möjligt ännu värre. Han lyssnar inte, anser att sin egen röst är den viktigaste och att just det han gör är den främsten konsten, det djupaste budskapet, den mest fantastiska känslan på jorden.

Som nyblivna mammor och pappor känner det antagligen. Fastän det inte är sant.

En gång satt jag med en av Sveriges finaste karaktärskådespelare, med tonvis av långfilm, tv-serier och teater bakom sig, och tog en öl i Östersund. Markus vad med också. Det var en man som var grymt uttråkad. Till den grad att han till och med avvisade en annan skådis eftersom han inte ville snacka skådis-saker med en skådis-sak. Resten av skådespelarn satte sig vid ett annat bord och pratade om sig själva, om sina projekt, om sig själva, om pjäsen och lite mer om sig själva.

"Min" skådis suckade, tittade på sina kollegor och muttrade "Jag är så trött på det där".

Så det kanske finns vettiga skådisar? Jag hoppas det.

Kraftverk 3714-torrent

Vill bara tipsa om att Kraftverk 3714 finns att tanka ner på nätet. Hittade den, komplett med engelska undertexter, på cinemageddon.org.

En god gärning tycker jag då denna versionen av filmen börjar bli svår att få tag på och vi ändå har färdigställt en "directors cut" som vi hoppas kunna ge ut så småningom, med nytt extramaterial och eventuellt två alternativa klippningar av filmen :)

Men mer om det om det blir aktuellt!

Första teaseraffischen!


Jepp, jag längtar. Längtar hårt. Daniel Craig är en av de finaste Bond-gestaltarna någonsin och Casino Royale var briljant. Den första offciella teaseraffischen är sjukt snygg! Fan. Kan inte tiden gå fortare?

Dårfinken Christer i farten igen

Ser till min glädje att Christer Johansson, "videovåldets" svar på Åke Grens fixering vid homosexualitet, är i farten igen. Christer tror, och det har han trott i större delen av sitt liv, att ALLT ont beror på mediavåldet.

Detta trots att det egentligen inte finns några bevis för för kopplingen. Våld och elände har alltid funnits. Hade våldet direkt påverkar människor att begå våld så hade censorerna varit dom våldsammaste människorna på vår planet. Nu är dom våldsamma, men bara mot den fria tanken och kulturen.

Men Christer försöker desperat greppa efter de sista halmstrået. Ingen hyr in honom längre och betalar dyra pengar för ett illa underbyggt föredrag om hur Motorsågsmassakern (den från 1976 alltså, den farligaste filmen någonsin enligt Christer) påverkar våra ungdomar.

När jag tänker på så borde jag ha varit en enormt våldsam person efter allt jag sett. Och min mor borde gå ut och kicka ner folk på stan eftersom hon gillar martial arts-filmer. Och min far... och mina bröder. Min pojkvän. Mina vänner. Ja, herregud. Alla är vi våldsdårar i Christer Johanssons fantasivärld.

onsdag, februari 06, 2008

Tävlingshysteri

Det råder tävlingshysteri nu för tiden i skolan. Allt ska betygsättas, bedömas, stressas fram, man ska vara flitig och snabbtänkt, arbeta hårdare, längre, göra fler läxor. Och det konstiga är att man aldrig ser till individen. Man tror i sin enfald att alla barn (och alla vuxna för den delen också) arbetar precis lika bra, arbetar lika snabbt och har samma förutsättningar. Livet är inte en tävling. Det är något som myndigheter har uppfunnit för att hela tiden pressa människor. Givetvis är det Jan "Kappvändarpartiet" Björklund som stolt lägger fram detta förslag.

Tack och lov att jag inte tänker skaffa barn så att dom slipper genomlida den svenska skitskolan.

På tal om högerregeringen så ser jag att en moderat-kvinna, Marge Aab Svensson, fått gå efter att ha fällt grova rasistiska uttalanden om en medarbetare. Det är väl typiskt moderater, eller högern överhuvudtaget. Tror att kan kan göra, bete sig och säga i stort sett vad som helst. Hon förnekar givetvis, eftersom hon som moderat inte kan stå för sitt beteende, men slutar just den tjänsten ändå eftersom som hon *snyft snyft* "jag känner att jag saknar förtroende från mina partikamrater där". Sedan att tre personer vittar om hennes beteende visar ju bara hur dum hon är som inte erkänner.

Men som vi alla vet, moderaterna har sedan tidigare flörtat med Sverigedemokraterna och andra nazzar... så det är väl bara ett naturligt beteende.

Recension: X312 - Flight to Hell (1971)


Först och främst vill jag meddela att den här recensionen tillägnar jag Jocke, som ville ha mer exploitation och skräck. För att ge honom dåligt samvete på grund av detta så har jag kastat mig in i en av Jess Francos mest obskyra och trista filmer: X312 - Flight to Hell, eller ”Flight to bored out of my mind” som den borde ha hetat.

Thomas Hunter spelar Tom Nelson, vår hjälte och berättare genom hela filmen. Han har hamnat på en rangligt gammalt flygplan som ska forsla ett gäng mer eller mindre hederliga personer från Chile till Brasilien. Många är flyktingar från myndigheterna, därbland sonen till en känd politiker, en gammal aristokrat och även den föredetta bankdirektören som stulit flera miljoner dollar ädelstenar.

Detta får givetvis de onde John Somers (spelad av coole Paul Müller) nys på och han skickar med en kapare på flygplanet som ska tvinga dom att mellanlanda ute i djungeln. Där ska Pedro (en märkligt castad Howard Vernon med en jättelik lösmustasch) ta hand om stenarna och kanske råna lite till.

Men kapningen går helt fel och flygplanen störtar i amazonas och nu måste de som överlevt både kämpa mot krokodiler, ormar och girighet...

Egentligen förstår jag inte hur ett sånt här koncept kan gå fel. Det är så enkelt och effektivt och paranoia och girighet bland strandsatta människor brukar sällan bli trist. Men det blir det. Trots en del förtjusande djungelbilder som troligen är precis intill filmteamets hotell och ett roligt gäng av hyfsat talangfulla människor (bland annat Ewa Strömberg) så händer det inte mycket intressant. Man försöker och försöker men spänningen kommer aldrig.

Troligtvis beror det mycket på den stentrista regin av Franco, som oftast bara pekar med kameran åt ett håll och zoomar in om han behöver. Ibland glimtar det faktiskt till av talang, speciellt när ett gäng indianer dyker upp vid ett tempel. En snygg sekvens som man ser att Franco verkar ha varit betydligt mer intresserad av än resten av filmen. Ibland är ljussättningen snygg, men oftast är det bara platt porrljus.

Nej, trots djungeläventyr, sköna skådisar, ormar och krokodiler och ett par oväntade twists på slutet så blir den rejält tråkigt. Inte direkt någon av Uncle Jess mästerverk, och absolut inget man ska börja med om är sugen på att ge sig in i hans filmografi.

Orkar bara inte "komma ut" på jobbet

Det har slagit mig på senaste tiden att jag faktiskt inte är "öppen" på mitt jobb. Fullt medvetet så snackar jag inte om mitt privatliv, min pojkvän, mina känslor. Det enda jag kläcker ur mig om det som inte är jobb är lustiga anekdoter eller putslustiga skämt.

Nu är jag 1000 % öppen som bög, jag bryr mig liksom inte. Men något som jag tröttnat på är just att inte kunna få ha mitt liv för mig själv. Att skriva om saker och ting på bloggen är en sak, det är en form av dagbok för mig. Ett ställe där jag kan dryfta saker på mitt sätt utan att någon censurerar mig. Även om alla vet vem jag är här så är jag ändå anonym.

Det känns som om jobbet är jobb. Det har inget med livet att göra och därför så blir det inte att jag diskuterar vad jag och Gregory gjort i helgen. Om någon frågar så säger jag att jag tagit det lugnt, tittat på film och umgåtts med vänner. Det är så långt som jag kan gå. Skulle någon se mig på stan hålla handen med Gregory så får dom väl fundera på det. Det är inte mitt problem.

En annan sak som gör att jag inte nämner att jag har pojkvän istället för flickvän är alla frågor man får. Frågor som man hört miljarder gånger och som i ärlighetens namn börjar bli tröttsamt. Man känner sig som en papegoja när man måste svara/reflektera på dessa frågor:

* När kom du på att du var gay då?
* Hur regerade dina föräldrar?
* Hur reagerade dina vänner?
* Har du pojkvän?
* Har du behandlats illa på grund av det?
* Jag har massor av bög-kompisar, så för mig är det okey.
* Vad tycker du om Pride-paraden?


Och så vidare. Ni som är homos vet säkert hur det är. Själv är jag bara trött på skiten. Det är inte så att jag frågar heterosexuella vänner samma frågor, eftersom det helt enkelt inte är speciellt intressant. Den enda gången jag kan tänka mig svara frivilligt på detta är om någon som vill "komma ut" frågar, för jag tror att mina svar kan vara positiva och uppmuntrande.

Nåväl, tillbaka till... jobbet. Ajöken.

"Aj aj aj aj mitt jättefinger!"



- Oajajajajajaj! Tänka sig, här skulle man peka finger åt domaren och plötsligt kommer en albatross och biter mig i långfingret så att det svullnar upp! Den är stor som en... fotboll ju! Så passande! Men ack så ont det gör.

Länk

tisdag, februari 05, 2008

Förnedrad av en rymdtulpan. Eller kanske inte.

Står på ICA i Kista och har köpt mig en Red Bull sockerfri (vilket är väldigt äckligt, men dom har inte powerking så det är inte så mycket att göra). Det är lååååånga köer och bara två kassor är öppna. Så jag ställer mig småstressat i en av köerna och tittar på den ringlande ormen av konsumenter framför mig. Sedan sker det där som aldrig sker, en ledig kassa uppenbarar sig. En expedit har satt sig, en medelålders man, och han har en telefon i handen. Uppenbarligen för att ringa efter mer personal.

Jag ser min chans. Jag ska slippa att stå i kö i tio minuter. Jag ska slippa kärringar som gräver upp mynt som om det vore jordnötter till elefanterna. Jag ska segra. En burka-klädd dam framför ser samma chans och hon tar sig snabbt ut ur kön och små springer mot den lediga kassan. Fan. Jag gör samma sak, stegar iväg och inser att jag blivit prejad. Förnedrade. Sågad. En pytteliten, puckelryggig tant har susat in framför mig som en galen pytteliten puckelryggig gasell och trycker sin puckel rakt i magen på mig! Det gör ont! Hon haltar sedan vidare fort som tusan mot kassan och slänger upp sina matvaror.

Slagen av en pytteliten puckelryggig tant. Dessutom snål, då hon uppenbarligen smugglat in ett dyrare äpple bland dom billigare äpplena, vilket expediten upptäcker.

Vet ni förresten att det snart är Tulpanens dag på Tulpanens hus i Åkeshov? Man visar upp "tusentals tulpaner i blom" och fortsätter vidare med att dom är "historiska", "nutida" och "framtidssorter". Om nu den historiska tulpanen är i blom, hur fasen är den då historisk? Borde den inte fortfarande vara nutida då? Och hur ser en framtidstulpan ut? Tre ben, ett öga, producerar rent rött guld och säger "urg urg" så fort man går nära den. Den kanske har en laserpistol. Nåt framtidsaktigt i alla fall. Spektakulärt och unikt.

Vet ni varför tulpanerna är farliga i framtiden? Dom skjuter skott. Haha. Eller nåt sånt.

Recension: Anno 79: La distruzione di Ercolano (1962)


Den här filmen har i vissa delar av världen (läst Tyskland) lanserats som ännu en filmatisering av Last days of Pompeii, men egentligen handlar den om en annan stad som det sket sig för när Vesuvius exploderade där en vacker dag utan någon direkt förvarning. I Anno 79: La distruzione di Ercolano i alla fall.

Brad Harris spelar Marcus Tiberius, mannen som erövrade England och som nu har kommit med sin trupp till Ercolano där en ond, ond, ond romersk militär Tirteo (Jacques Berthier) i hemlighet försöker störta både kejsaren och slå ner dom farliga kristna som sitter och hukar i en grotta.

Tiberius är dock övertygad om de kristnas oskuld och bestämmer sig för att själv börja undersöka saken. Fler och fler människor dör och uppenbarligen är det så att man vill skylla morden och det begynnande upproret på det kristna.

Vår hjälte slår sig ihop med ett gäng glada gladiatorer och tänker rädda de kristna, största skurken och få kvinnan. Allt på en och samma dag! Eller kanske inte, men under några dagar i alla fall...

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte har hum om alla detaljer i historien då jag såg den dubbad till tyska. Givetvis kan jag uppfatta helheten i en dialog utan problem med den begränsade tyska jag förstår, men det fanns saker som jag inte beger.

Det hindrade inte filmen från att vara kul i alla fall. Det är en snygg film, väldigt välgjorda kulisser och kläder. Storyn känns lite mer komplex än vanligt, men det kan vara de fåniga tyska dubbrösterna som lurar mig. Actionscenerna, som mest bestod av lite brottning och slagsmål fungerade fint och Brad Harris är en mycket bra actionskådis som gärna bokstavligen kastar sig in i fighterna, ibland med benen först.

En orginell grej var den obligatoriska gladiator-scenen som utspelade sig på träflottar ute på en sjö med krokodiler runt omkring. Underskö miljö dessutom med en ring av eld runt hela vattenplanen. Man kunde ha gjort lite mer av scenen, men den var trevlig så länge den varade.

Den klara besvikelsen var annars vulkanutbrottet, där i stort sett allt var hämtat från tidigare mästerverk som Colossus of Rhodes och Last days of Pompeii. Fantasiska specialeffekter, synd bara att dom helt och hållet var återanvända. Men bortser man från slutet så var det en ganska helgjuten och välspelad peplum som inte var allt för tråkig. Inte den bästa jag sett, men över medel.

måndag, februari 04, 2008

Och där...

...gick Danmark in i Nordkorea-läge. Tragisk. Kommer gamla Svedala att göra samma sak så är det slut med demokratin. Då regerar skivbolagen och filmbolagen över människor rätt att surfa dit dom vill. Väldigt konstigt beslut... som troligen kommer att rivas upp förr eller senare.

Jag och Markus hade en idé om att distribuera Kraftverk 3714, vår hyfsat framgångsrika långfilm, gratis tillsammans med extramaterial och eventuellt i en "directors cut" via bland annat Pirate Bay, men nu får alltså den danska befolkningen klara sig utan vår gratis-film.

"Det här är censur på samma sätt som i Kina. Det är livsfarligt, ett direkt hot mot yttrandefriheten. Dessutom skulle jag tro att det strider mot EU:s konkurrensregler – det här är ju bara skivbranschens sätt att få bort hotet från oetablerade musiker som självmant lägger ut sin musik gratis, säger Petter Sunde, pressansvarig på Pirate Bay till SvD.se."

Kan bara hålla med. Svenska nazi-föreningen håller med om att det vore bra att förstöra för oss oberoende filmare och musiker:

På svenska Ifpi utesluter man inte att det danska beskedet kan få konsekvenser även i Sverige.

"Vi håller på att se över om man skulle kunna strypa tillgången på samma sätt här. Det vore önskvärt, säger Lisa Cronstedt, pressansvarig till SvD.se."

Som sagt var, tragiskt. Undrar när censuren uttökas till allt som vissa intresseföreningar inte gillar. Snart kanske det inte få finnas sidor som är gay-relaterade eller varför inte förbjuda tillträde till muslimska sidor, eftersom det enligt aporna där ute skulle vara en risk för fler terrordåd?

Vem vet vad pedofilerna hittar på egentligen? Lisa, vad tänker ni hitta på? Är det okey att censurera det jag skriver på min blogg? Är det nästa steg?

Recension: Ben-Hur: A Tale of the Christ (1925)


Trots att Ben Hur: A Tale of the Christ troligen är sin tids mest påkostade film, och även i dagens penningvärde den mest påkostade, så har den märkligt nog hamnat i skymundan på grund av 1959 års blockbuster och nyinspelning med Charlton Heston. Hur står sig då en åttiotre år gammal (83 år alltså! Herregud...) film nu 2008? Förvånansvärt väl visar det sig.

Har man sett nyinspelningen så är det inte någon större skillnad på handlingen. Vi börjar med att Jesus föds och sedan går vi över till den unge Prins Judah Ben (stiligen Ramon Novarro) Hur som lever med sin familj under romarnas förtryck. Judah får reda på att hans barndomsvän, Messala (spelad av den något för gamla Francis X. Bushman) har kommit tillstan. Han söker upp honom, bara för att märka att något har förändrats hos Messala. Han visar ett tydligt förrakt för den judiska befolkningen och varnar Judah för att säga något kritiskt om romarna.

En tid senare så råkar Judah av misstag knuffa ner en sten på en hög romersk tjänsteman och Messala fängslar honom och hans mor och syster utan någon ånger. Judah blir slav på galärskeppen där han råkar ut för ett piratöverfall, räddar befälhavaren och generalen Quintus Arrius (Frank Currier) och blir hans adoptivson.

I tron att hans familj är döda så börjar startar han ett nytt liv i Rom hos sin nya familj och blir en riktig stjärna på kapplöpningsbanan. Men när sedan ångesten kommer över honom och han bestämmer sig för att göra ett nytt försök att hitta sin familj, så kommer också hämndbegäret fram. Speciellt sedan det visar sig att han har chansen att krossa Messala i hästkapplöpning...

Att påstår att den här rullen skulle vara påkostad är en underdrift. Den är OERHÖRT påkostad. Nästan till det absurda. Egentligen, på sitt sätt, så slår den Charlton Heston-filmen med... hästlängder, om ni ursäktar häst-referensen, och är betydligt mer effektivt berättad. Eftersom det är en stumfilm så berättas den utan långa, pretentiösa dialoger och fokus har lagts på det visuella och på ett ganska effektivt känsloutspel som för det mesta håller sig inom ramarna för det som inte kan kallas överspel. Ramon Novarro är givetvis lysande, sexig, dramatisk och gör en intelligent insats som Judah. Francis X. Bushman är lite mer gammaldags i sin spelstil, men är förträfflig och en aning överspelad som den onde onde onde romaren. May McAvoy och Claire McDowell är vackra och gör känslomässigt laddade insatser som syster och mor, och resten av gänget gör en bra insats.

Men som vanligt med såna här filmer så är det allt annat som är stjärnan. Eftersom det lades runt fyra miljoner dollar på den här produktionen, troligen mer, så känns den nästan överdrivet påstkostad. Mass-scenerna är verkligen mass-scener och kulisserna är stora och vräkiga, utan att direkt kännas orealistiska eller sagoliknande.

Producenterna har klokt nog också lagt mycket krut på historiens två stora actionscener, sjöslaget och hästkapplöpningen. Här är det nog sjöslaget som nästan slår nyinspelningen. Kanske främst för att man lät ett par tusen statister mer eller mindre drabba samman på riktigt ute på vattnet, med en för sin tid enorm brutalitet. Jag hajade till när piratkungen springer omkring med ett avhugget huvud spetsad på sitt svärd, spetsningar, en stackars slav som råkar hänga sig av misstag i kedjorna och en massa annat. Det ryktas om att flera statister omkom på riktigt under scenerna och det är faktiskt helt troligt när man ser helbilderna hur skeppen har tagit eld, statister kastar sig i panik undan lågorna och allt verkar vara ett renodlad kaos.

Hästkapplöpningen är en fet och påkostad sekvens som uppenbarligen bidrog till många skador bland stuntmän och dödsfall bland de stackars hästarna. Den är i stort sett indentisk med nyinspelningen, även om man inte har lika avancerade närbilder och mer genomtänka och medvetna stunt. Här krashar ekipagen in i varandra och vi bjuds på så hetsig klippning att folk som tjatar om att dagens filmer alltid har "MTV-klippning" skulle lära sig en rejäl läxa i filmhistoria innan dom säger så igen.

Foto är enormt vackert och vi får även se vissa sekvenser i en tidig form av färgfilm, vilket gör scenerna ännu skönare att titta på. Tack och lov finns filmen nu remastrad och rekonsturerad som den borde ha sett ut vid premiären 1925 och det gör mycket för känslan.

I kort kan man säga att den är överlägsen nyinspelningen på flera sätt, speciellt att den är minst en timme kortare. Tyvärr lider den också av samma antiklimax som den andra versionen, det vill säga att efter kapplöpningen så blir det alldeles för mycket prat, trams och trista känsloscener.

En sak saknar jag från den nya versionen också: Stephen Boyd som Messala. Mästerligt och långt från den mer endimensionella karaktär som Bushman levererade.

Recension: Colossus and the Amazon Queen (1960)


Jag gillar verkligen RetroMedias double features. När det gäller peplums finns det oftast en huvudfilm mer eller mindre riktigt bra kvalité och på andra sidan finns det något mer obskyrare som man kanske inte fått tag i en vettig master på eller som helt enkelt inte förtjänar en egen release. På baksidan av Goliath and the sins of Babylon finns denna lilla peplum-komedi, Colossus and the Amazon Queen.

Rod Taylor och Ed Fury spelar Pirro och Glauco, två tokiga och inte allt för smarta greker som lämnas på en ö efter att ha blivit lurade av några sjöbusar. På gott och ont så råkar ön vara befolkad av amazonser, ståtliga, halvnakna kvinnor som lever i ett kontrollerat samhälle där män inte anses vara speciellt intressanta.

Naturligtvis blir frestelserna för stora för både våra hjältar och vissa av amazonkvinnorna och det startar en lättsamt äventyrsfars med mycket halvnakna kroppar, tafflig action och tonvis med kulisser som troligen är lånade från alla andra filmer från den här tiden.

Nu förtas säkert en del av den här filmens eventuella kvalitéer genom att den är i fullscreen och kapar bort fyrtio procent av bilden, men tyvärr är det troligen bara snygga kulisser som räddar upp denna "tokiga" komedi från att bli helt ointressant. Humorn faller platt och äventyren känns tama.

Rod Taylor måste ha varit full då han skrev kontrakt på den här filmen, men å andra sidan så gör han en charmig insats och verkar ha kul på kuppen i alla fall Ed Fury hade jag inte sett förut, men han är en lång blond muskelman som faktiskt är helt okey när det gäller skådespeleriet och komisk talang. Måste se mer med honom.

Något som känns roligare är att filmen är ganska jämställd och att man faktiskt petar in närmast nakna män som dansar och har på sig tangas, inte mindre än två scener med våta soldat-hunkar och naturligtvis, inte förvånande, kortkorta tunikor. Så det finns alltså något för alla i den här bagatellen.

Men när filmen slutar så har man egentligen bara en sak i huvudet: Fy fanken vad lik Rod Taylor or Robin Williams och vad ska jag köpa för lunch på Willys idag. Inte mer än så.

Recension: The Manitou (1978)


Ibland vaknar jag upp i min vardag och inser att jag inte riktigt har samma smak som en stor del av befolkningen. Av någon anledning ser jag saker i mindre ansedda filmer som vanliga dödliga missar. The Manitou må hända vara ganska fånig, men den är gjord med så mycket talang och kärlek att den utan tvekan var veckans bästa film.

Susan Strasberg spelar Karen Tandy, en kvinna som en dag upptäcker att det börjar växa ut en knöl på hennes nacke. Hon går till sjukhuset och där upptäcker den gode doktor Hughes (Jon Cedar) att det inte är cancer eller något annat, utan verkar vara ett foster där inne.

Karens minst sagt lättsamme ex-pojkvän och spåman, Harry (Tony Curtis) blir involverad i det hela, speciellt när en av hans klienter freakar ur, en gammal dam (spelad med fantastisk inlevelse av veteranen Ann Sothern) börjar skrika saker på nåt indian-språk, får övermänskliga krafter och sedan kastar sig handlöst ut för en trappa och slår ihjäl sig.

Det visar sig, även om många är skeptiska, att en indian-demon - en så kallad Manitou - Misquamacas, har besatt Karens kropp och tänker återfödas och ställa till med ett helvete på jordet.

Så man låser in sig på en av sjukhusets våningar och börjar en riktigt bisarr demonutdrivning...

Det finns ordet cool. Sedan finns det Übercool. Och sedan finns det The Manitou. Jag förstår att det inte är alla smak, men om man bortser från vissa fåniga visuella effekter och bara accepterar den helt vansinniga storyn och det märkliga karaktärerna så har man sig en dunderfilm.

William Girdler regisserar sin sista film med bravur och det märks vilken oerhört slipad regissör han blivit vid det här laget. Berättarmässigt finns det inga direkta fel med filmen, kameran står där den ska vara och han lyckas till och med få filmen att bli riktigt creepy. Det finns gott om humor, speciellt i Tony Curtis utmärkta och inspirerade insats, men även i Burgess Merediths lilla cameo.

Effekterna är för det mesta väldigt bra, speciellt seans-scenen där en indiandemon uppenbarar sig genom att morpha sig upp hur glasbordet eller egentligen alla scener involverande den vidriga klumpen på nacken. Det som kanske kan verka svårt för en modern tittare idag att ta till sig är "rymdscenen" som förvisso är kul, men vars effekter absolut inte håller - inte ens jämfört med Star Wars från året innan.

Det är dock lätt att bortse från såna detaljer då helheten är så cool som den är. Det bjuds till och med på ett halvt genomskinligt gummimonster, en jordbävning, lite blod, en svävande åldring och deformerad naken indian-dvärg.

Någon som har läst boken och sett filmen och kan säga vad som skiljer dom åt förresten?

söndag, februari 03, 2008

"Hohoho, så roligt det är att slå sig själv på knäna!"


Zlatan: Hohoho, det där var så roligt att jag bara måste klappa mig rejält på knäna.

Fotbollsnisse: Men vad var det för kul med det där? Jag är dessutom tveksam till om det är knäna du ska slå dig på, är det inte mer låren?

Zlatan: När du sprang så där lustigt...hohoho... jag har då aldrig varit med på maken!

Zlatan slår sig på knäna och guppar sedan med händerna på magen precis som vilken liten farbror som helst.

Fotbollsnisse: Ja, jag tyckte inte det var kul i alla fall. Nu springer jag iväg.

Zlatan: Hohoho! Nu springer han så där lustigt igen! Lite vaggande, som en... ja, jag vet inte vad.

Zlatan slår sig på knäna och frustar glatt.


Källa: Aftonbladet.

Recension: Kung Salomons Skatt 2 - Den Försvunna Guldstaden (1986)


Egentligen har jag alltid tyckt det varit märkligt med uppföljare vars titel egentligen bara passar in på ettan, i detta fallet Kung Salomons Skatt 2 - Den Försvunna Guldstaden, som absolute inte har något med Salomons skatter att göra. Nu är det tack och lov bara den svenska titel, då orginaltiteln, Allan Quatermain and the Lost City of Gold, är betydligt fräsigare.

Tyvärr är inte själva filmen lika fräsig, men helt okey trots allt.

Ett halvår efter första filmens händelser så är Allan och Jesse redo att gifta sig. Hon har övertalat honom att resa till USA för bröllopet, men tyvärr så visar det sig - till Allans uselt dolda glädje - att resan tyvärr måste bli inställd. Hans bror, Robeson (Martin Rabbett) har svunnit i sin jakt på en mytomspunnen guldstad.

Naturligtvis måste Allan ge sig ut på nya äventyr, och även Jesse följer motvilligt med. Med sig på färden får dom den minst sagt guldfixerade mystikern Swarma och infödingsbjässen Umslopogaas (James Earl Jones).

Dom reser vidare in i djupaste Afrika, genom faror och äventyr, mystiska och krigiska stammar och naturligtvis till slut rakt i ner i det som visar sig vara den extra farofyllda vägen till... The Lost City Of Gold!

Grejen med den här uppföljaren är att den saknar den vansinniga energin som ettan hade. Det finns ingen riktig motståndare, förutom det lilla som dyker upp i slutet, som kan trigga färden och göra den mer farofylld. En karismatisk skurk livar alltid upp. Budgeten är fortfarande okey, men allt känns betydligt tamare än ettan. Kanske beror det på att J. Lee Thompson inte sköter regin?

Vissa scener är spektakulära, till exempel grottsystemet som tar dom till guldstaden eller för att inte tala om templet för människooffer. Det är snyggt och välgjord, men man uttnyttjar inte riktigt miljöerna på ett bra sätt.

Kemin mellan Chamberlain och Stone finns fortfarande där och Robert Donner och James Earl Jones som udda sidekicks är kul. Roligast är nog fantastiske Henry Silva som spelar över hysteriskt med ett stort svart hår och vevande armar som den onde översteprästen Agon. Hans älskarinna spelas av yppige Cassandra "Elvira" Peterson och är också kul att se.

På slutet ser vi hur Chamberlain och hans bror i filmen, Martin Rabbett, står med varsin donna bredvid sig och ser lyckliga ut. Och det är extra underhållande att veta att dom redan hade varit pojkvänner sedan ett antal år och nu, 2008, är uppe i ett tjugosju år långt förhållande.

Vem sade att bögar inte kunde ha långa förhållanden? Det är Allan Quatermain absolut ett bevis på :)

Recension: Kung Salomons skatt (1985)


Filmtyckare verkar slentrianmässigt såga denna fantastiska lilla äventyrsfilm, vilket är väldigt tråkigt. Kung Salomons Skatt (eller Kung Salomons Sk(r)att som den släpptes som i Sverige) är en charmig och extremt fartfyllt Indiana Jones-plagiat som är betydligt bättre än sitt rykte.

Vi brakar rakt in i handlingen, inte en halvtimme karaktärsutveckling alltså. Allan Quatermain (Richard Chamberlain) är äventyraren som tagit sig an att leta reda på Jesse Hustons (Sharon Stone) försvunna far, arkeologen som verkar sitta inne på hemligheten vart Kung Salomons diamantgruvor skall finnas.

Tyvärr så är även en girig turk, Dogati (John Rhys-Davies) och en ännu girigare nazist, Bockner (Herbert Lom) också ute efter kartan och hemligheten. Dogati bara för att bli rik och Bockner för att sponsra tredje rikets "eskapader" runt om i världen.

Detta leder dom in på äventyr efter äventyr och till slut så hamnar dom vid gruvorna, och då blir det ännu farligare...

Filmen är egentligen ganska tunn, den har inte så mycket handling utan är mer eller mindre en enda stor jakt i en timme och fyrtio minuter. Vi går från actionsekvens till actionsekvens och tempot är riktigt imponerande. Det känns väldigt mycket Indiana Jones, även om inställningen här naivare med mer humor och slapstick, vilket fungerar mycket bra. Vissa scener skulle kunna vara direkt hämtade från Indy-filmerna och där har vi bland annat en vild jakt i en stad med bilar, vagnar, dynamit och humor. Sedan blir det slagsmål och krig på tåg, kannibaler, en luftstrid, en massa små mellanslagsmål, en ganska stor attack mot en by med explosioner och hög bodycount samt givetvis gruvorna med monster, fällor och het lava.

Actionmästaren J. Lee Thompson håller alltså ångan uppe och även budgeten inte är riktigt lika hög (den är ganska påkostad ändå) än till exempel Indy-filmerna så är actionscenerna påkostade och har coola stunts, det är feta kameraåkningar och det känns väldigt flott och fräscht.

Det roligaste är nästan Richard Chamberlain som Quatermain, en roll han gör perfekt med utmärkt skämt-tajming och bra insatser när det gäller slagsmål och äventyr. Sharon Stone spelar den blonda bruden som har väldigt få hjärnceller, men det känns som en hyllning till den mer politiskt inkorrekta hjältinnan i Hollywoods gamla äventyrsfilmer. Skurkarna är bra och John Rhys-Davies gör i stort sett en ond variant av sin karaktär från Indy-filmerna. Herbert Lom är givetvis utmärkt, som vanligt, och verkar ha väldigt skoj med sin korkade nazist.

Bra film, charmig och lätt att tycka om trots sina svagheter.

Jag avslutar med ett klokt citat från Herbert som många skådespelare borde ha förstått men ändå aldrig verkar få in i sina korkade huvuden:

"You know, I always do my best, no matter the quality of the film."

Peplum och mastodont-klubb på QX

Ni som är inloggade på QX kan trycka här så kommer ni direkt till min nya fina Peplum och Mastodont-klubb. Lägger upp alla mina recensioner där i genren tillsammans med alla vackra affischer och omslag :)

Bara ett tips!

Recension: Erik The Conqueror (1961)


Detta är, trot eller ej, den första italienska vikingafilmen jag ser! Vikingarna var aldrig lika sjukt populära som romarna och grekerna, men några gjordes i alla fall och Mario Bavas Erik The Conqueror tillhör en av genrens mest kompetenta och välgjorda, även om den inte är lika episk till stilen som vissa andra filmer.

Under en brutal attack mot en vikingaby som slagit rot på den engelska kusten så separeras vikingabarnen Erik (George Ardisson) och Eron (Cameron Mitchell) från varandra. Erik tas ombord som adoptivbarn inom kungahuset av änkedrottningen Alice (Françoise Christophe) och växer upp till en blivande kung och Eron till en blivande militär ledare.

Eron är fortfarande bitter över att hans far och bror (tror han ja!) dock i filmens inledningsscen och är besatt av att slå tillbaka mot engelsmännen, krossa och ta makten. Så man seglar över och det slumpar sig så att Erik tas till fånga, efter ett sjöbrott, kärar ner sig i en av vikingabrudarna, sticker men henne och sedan är det dags för hämnd... och kanske lite försoning?

Även om filmen nu är mer intim i stilen än till exempel andra svärd & sandal-filmer från samma tid så hindrar den inte sig själv från att erbjuda två stora våldsamma slag, där Mario Bava fantastisk nog hanterar actionscenerna lika bra som han hanterar skräck och thriller. Fotot är som vanligt magnifikt och hans arbete med ljus, färger och skuggor är fortfarande väldigt unikt inom filmhistorien. Skulle man nu använda samma färgskalor som honom, och som Argento använde senare, skulle det bara bli parodi.

Mario Bava ska ha varit en stor seriefantast och det syns, både i valet av väldigt stilistiska skådespelare, makeup, effekter och bildvinklar.

Storyn i sig är väldigt klassisk, men blir både engagerande och rörande genom att Cameron Mitchell och George Ardisson är så effektiva och trovärdiga som de separerade bröderna. Speciellt Cameron är otroligt bra som actionskådis, både på det emotionella planet samt att han ser väldigt hård och brutal ut.

Vi får också se en sekvens från en tortyrkammare som mycket väl skulle kunna ha varit filmad för en av hans skräckfilmer.

Bra action och bra dramatik gör också en bra vikingafilm. Det kan vi tacka en mästare för.